En ledsen flicka. [Del 4] |
Del 4
Jag kollar på dom? "Vad menar ni?" undrar jag.
Polisen suckar. "Hon är död, kommer aldrig mer tillbaka".
Jag kollar på dom med stora sorgliga ögon. Jag vänder mig om och kollar på pappa.
"Pappa, är det sant?" Pappa får fram små små tårar som bara blir större.
"Ja, tyvärr Jennie." Jag går imot hans famn och gråter.
Det finns inget annat att göra. Min mamma var död.
Hon var borta. Inget hon sa innan hon gick bort. Inget minne tillexempel: Älskar dig gumman... sen död.
Men det hann vi inte. Jag börjar gråta mer. Vi fick i alla fall gå in i rummet och kolla.
Där log hon. Jag hade en ros till henne och la den på hennes mage.
Jag började gråta och gick ut ur rummet med pappa. Vi gick till bilen
och satte oss. "Jennie, vi måste ha en begravning" säger han till mig.
Jag nickar, sen kollar jag i facket framför mig i bilen där framme.
Där är en bild på mamma och så står det. "När jag går bort kommer jag aldrig glömma er mina älsklingar"
Jag viskar det tyst och pappa hör mig. "Vad är det där Jennie?" säger han.
"Mamma, hon skrev en lapp till oss, för hon visste det. Att hon skulle dö" säger jag sorgset.
Pappa, läste lappen. Han la den i sin ficka. Det blev som ett minne för oss.
Hemma Igen
Ja, detta var ju sorgligt... tyckte jag.
Plötsligt ringer telefonen.. och pappa svarar.
När han hade lagt på. Ropa han på mig...
Varför ropade han på Jennie?
Fortättning Följer i nästa del!!!
|
|
|
|
