Drippy del 6 |
Nästa gång jag hörde något om tjejen och hennes mamma som skulle flytta in i huset längre upp på gatan var den lördagen. Mamma skulle ordna middag åt sina väninnor och tvingat mig att hjälpa henne att göra iordning maten. Hon skulle bjuda på förfärlig mat. Någon slags macka med skinka, cocktailtomater och rucolasallad till förrätt, lax med bakad potatis till huvudrätt och fruktsallad till efterrätt.
Fruktsallad! Hur korkad får man bli? Det ska ju vara tårtor och glass och bakelser med en massa marsipan… och… och…
Jag blev riktigt deprimerad av att skära äpplen i snygga fyrkanter, gröpa ur kiwis och hälla ut innehållet i skålen och skära isär kolossala jordgubbar. Sörjan i skålen såg inte alls god ut, det såg ut som kattens spya ungefär (och jag skar mig i fingrarna minst tre gånger och jag är säker på att lite blod hamnade på frukten, fast det ger kanske bara lite extra smak). Mamma blev i alla fall mycket nöjd.
”Här har du fem pund för att du hjälpte mig!” och fem pund är ju alltid fem pund…
På själva middagen kom en massa ”tanter”. Bland annat Mrs Jones och Kates mamma Mrs Simcox. När jag satt uppe vid trappan väl gömd bakom väggen och kikade ner såg jag en ”tant” som jag aldrig sett förut. Hon var ganska medellång och ganska medel i det mesta annat också. Mellanblond, lagom sminkad och lite halvutmärkande kläder. Allting var normalt utom klackarna på skorna som var hur långa som helst, de skulle lämna kvar märken efter sig, självlart.
Mamma gick fram till medeltanten med de höga klackarna och började prata. Jag satte på öronen på max och uppfattade att medeltanten med de höga klackarna hette Miss Carter och att hon precis flyttat in i ett hus längre upp på gatan, och såklart att det var väldigt snällt av min mamma att bjuda in henne eftersom hon inte kände så många i området.
Så gick de in i matsalen. Fanken med! Jag som kunnat luska ut värdefull information och sprida den vidare den till Rami, då skulle alla i skolan inom loppet av två timmar veta exakt samma sak.
Jag smög nerför trappan så gott jag kunde och hoppade över fjärde trappsteget nerifrån som knarrar. Glasdörren intill matsalen var stängd och jag satte örat mot nyckelhålet. De hade börjat snacka om det som låg grunden till alla deras konversationer (som alltid blir flummigare och flummigare efter några flaskor bubbelvin) alltså, deras barn. (Det måste vara ganska tråkigt att vara förälder, det enda man snackar om är sina ungar).
Mrs Jones uttryckte återigen sin orolighet för sin brorsdotter Millie. Så då led samtalet in på alla hemska saker barn kunde råka ut för och hur oroliga det var. Så började en röst som jag inte kände igen att prata. Den berättade om sin dotter, Shelly eller Shelby. Rösten var väldigt orolig för hon var rädd för att Shelly inte skulle trivas i den nya skolan och att hon inte skulle hitta några vänner. Att Shelly inte var riktigt som alla andra, inte konstig såklart, bara lite ”annorlunda”.
”Jo, men det är samma sak med Daisy. Hon gillar inte… sport och att… vara ute och sådant där, men hon klara sig fint!”
Fint! Till och med min mamma tycker att jag är en Drippy.
|
|
|
|
