När din hud mötte min. [O/S, F/F] |
Just something,
something I write.
Inspirationskällor från gamla konversationer av en gammal vän.
Kommentera ifall du läser,
konstruktiv kritik gillas.
Och titeln vettefan. O.o Jag kom inte på något vidare.
Jag har inte skrivit sådana här noveller sen _NotAnAngel_ tror jag. .___.
Oneshot as the title.
Men kommentera. :*
-
Jag går in i toalettrummet.
Min hud möts av en kyla.
Kallt.
Kallt, så kallt är det.
Jag känner
din lukt,
din doft,
att den hänger kvar
i rummet.
Du finns kvar här,
trots att du gått.
Jag sjunker ner på golvet
lutar mig mot badkarskantens långsida.
Den är kall.
Jättekall.
Jättekall utan dig.
Jag minns
att i badkaret så låg vi
med kläderna på
i varmvattenbubbelbadet.
Jag minns att vårat smink
rann ner för ansiktet
och hur du låtsasdränkte mig.
Det gjorde du nästan,
du kysste mig för intensivt.
Fick inget andrum,
låg under vattnet
i
ditt
våld.
Jag minns hur du
värmde mig
med din hand smekandes mot min kind.
Hur du värmde mig
med att föra handen ner.
Ner,
ner,
nerför halsen.
Nerför armen.
Nerför benet.
Upp igen.
Ner.
Hur mycket du ville,
det minns jag.
Hur mycket du ville,
men förintade viljans begär
med kyssar.
Du höll om mig,
det värmde mig.
Nu är du inte här,
jag sitter själv här
och fryser,
det gör jag.
Fryser,
för det är så kallt,
så kallt utan dig.
Jättekallt.
Insidan frös till is,
is, is, is.
Och utsidan är en glaciär.
En barriär av glaciärlager efter glaciärlager är det.
Och verkligheten
bränner mig,
likväl tårarna som vill rinna.
Men de har frusit,
frusit till is,
som bildat en barriär av glaciärlager
efter
glaciärlager.
Jag minns också,
dina drömmar, våra drömmar, mina drömmar,
jag minns allt det vi skrattade åt,
men likväl
allt som vi
grät åt.
Jag minns hur vi
strejkade,
vi vägrade äta.
Vägrade äta för att vi inte hade tid med det,
vi hade varandra,
våran tid var till för oss,
inte,
inte,
inte
mat.
Jag minns ditt hår
i vinden,
jag minns dina ögon
i månskenet,
jag minns ditt leende
i mörkret,
jag minns dina kinder
i skrattet.
Och jag minns,
när du klev upp ur badkaret,
sade att du var tvungen att gå.
Hur du var blöt,
sminket utsmetat,
och du gick ut
i sommarkylan.
Jag frågade: får jag följa med dig
och du sade: det går inte.
Jag frågade: varför
och du sade: ensamtidsspendering.
Sedan
försvann du
i blöta kläder
ut i sommarkylan
en kylig molning sommardag.
Jag stod i dörröppningen,
såg din kropp försvinna runt hörnet
och sedan var det din skugga
som försvann.
Jag stängde dörren,
i saknad av din värme
och sjönk ner bakom dörren
ner på det smutsiga golvet
där du velat knäppa upp
min skjorta
och
jag
din.
Nu,
saknar jag din värme,
spolar kallvatten
i badkaret.
Det blir inte varmt.
inte utan dig.
Jag dränker mig
i minnen.
Minnen som du och jag
tillsammans
skapat.
Nu,
när du försvunnit
runt hörnet
och aldrig kommer tillbaka.
Nu,
när ensamheten river sönder mig
och mina armar,
ben,
mage och hals.
När ensamheten river sönder mig
för att du
var min prinsessa
som skyddade mig.
Nu är du borta,
hos den du älskar
på riktigt.
Kallvattnet kyler ner mig,
smäller av mitt nervsystem.
Du skulle aldrig låta mig göra det här,
aldrig,
när du var min.
När jag var din.
När det var vi,
inte,
du
och
jag.
Du kanske mår bättre nu,
men om du sett mig nu,
hade du stelnat till,
skrikit: vad fan håller du på med?
Hade du gjort det,
eller hade du vänt om, gått ut ur rummet och låtsas som
ingenting?
Jag känner inte kylan.
Jag känner inte att vattnet är kallt.
Jag är alldeles för kall själv,
när jag är en glaciär.
Jag känner bara att en vätska runtom mig
flyter, och jag känner hur kroppen blir stelare,
fryser så mycket att jag inte känner det.
Jag vet att om jag känt kylan, hade en stickande
kylig
obarmhärtig känsla tagit ihjäl mig.
Istället
Så blir jag tyngre
tyngre
och
tyngre
och förlorar verkligheten i ett
mörker.
Ett mörker
likt mörkret inom mig; men jag ser det.
Jag ser ett mörker
ett mörker runt om mig.
Jag känner,
märker av
hur jag stänger ögonlocken.
Och när jag vill öppna dem
så går det inte.
Som om kroppen,
hjärnan,
kopplat bort den funktionen,
ignorerar min vilja.
Jag vet att ingen kommer att se mig,
jag vet att ingen kommer märka.
Ingen
vet
om
det
här.
Och så orkar jag inte
hålla mig uppe.
Jag drar in ett ansträngt
jobbigt
instinktivt
andetag.
Huvude t är så tungt
och sjunker ner
under det iskalla vattnet.
Jag minns
ditt leende
när du berättade
hur mycket du älskar mig.
Jag minns dina kyssar
envist mot min bara hals,
som om du hungrade efter blod,
som om du var en vampyr.
Jag minns den lyckliga känslan
då du räddat mig från att försvinna
i skogen
för att ruttna bort,
att inte bli uppäten av asätare.
Jag minns att du
tog hand om mig
som om jag vore det dyraste
i världen.
Som om jag faktiskt
vore värd någonting.
Jag minns
jag minns
jag minns
allting som inte längre finns.
Jag minns
jag minns
jag minns
allting som aldrig kommer tillbaka.
Jag minns när jag låg på sängen
och såg på dig
när du dansade till
låtar som ingen av oss gillade.
Nu är låtarna något
som symboliserar smärta,
hur roliga de än är.
Jag minns hur du låtsasstrippade
för att muntra upp mig,
och hur allting intensifierades
och vi kysste nästan sönder
våra tungor.
Jag minns allting vi gick igenom,
hand i hand,
tills du släppte den och greppade tag i en annans.
Och nu,
nu andas jag in
under vatten
och känner hur
vätskan tränger sig in i mig.
Smärtan varar några sekunder
innan kroppen
slutligen
ger upp.
Visst vet du att jag älskar dig än?
Minns du mig?
-
Kommentarer? D:
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | humorrik - 8 mar 11 - 19:21 | | BRa :) *applodera lite i smyg* :$ | Yumiko - 13 jul 09 - 13:52- Betyg:  | När du skickade den där till mig tidigare,
jag dog lite. Du är pro <3 | | Akuryo - 12 jul 09 - 11:32 | Wow
jag kan nog inte säga något annat
helt jävla otroligt bra | | Mp3 - 7 jul 09 - 01:20 | Herregud. Orden grep tag i mig, höll mig fast.
Herregud, jag vet inte vad jag ska säga.
Herregud, den här var helt otrolig. Jag känner mig alldeles tagen. Alla dessa ord som trängde in i mitt medvetande och alla ord som fängslade mig.
Jag har ingen aning om hur jag ska beskriva den här. Hur du lagt upp denna novell likt en dikt, hur du får så mycket känslor att svämma över. hur du kunde få de här meningarna som gick så enkelt att läsa att verka så långa, som om man försvann in i en annan värld och såg precis allting framför sig. Som om ingenting kunde dra mig ur detta.
Den var helt fantastisk. Jag älskar den, på riktigt.
Så underbar, så hemsk, så vacker.
Hjälp, jag vet inte vad jag ska säga nu.
Du är grym, förstår du det?! <3 | | Pumisa - 7 jul 09 - 00:06- Betyg: | jag vet inte ens vad jag ska skriva...
Vi kan börja såhär:
Superbra
Sen kan vi säga så här
Vackert | | Felle - 6 jul 09 - 23:08 | Oj, det här var verkligen en speciell dikt-novell. Det är inte ofta man läser såna här korsningar, med diktkorta rader sammansatta till en novellång text. Det blev till något väldigt originellt.
På ett bra sätt då, alltså. Det gick väldigt snabbt att läsa den, i alla fall för mig. Det känns som om texten snarare består av ord, än av meningar, och det gör att man inte tänker så mycket, man bara läser. Istället för att koncentrera sig på att förstå meningar så läser man bara ord för ord. Man flyter med texten. Det går så lätt.
Det som är så häftigt är att det går så snabbt när man läser texten, och att det därmed känns som om du kanske skrev ner hela grejen lika snabbt som man själv läste den. Det gick ju så fort, liksom. Men man märker att du har tänkt på den mycket mer än så, du har inte bara krafsat ner det första du kommer att tänka på. Eller, har du gjort det så är det väldigt skickligt gjort i så fall. För trots att jag läste den så snabbt och knappt hann registrera alla ord, så märks det att det verkligen finns en historia som berättas.
Och det är vackert och sorgligt på samma gång, och otroligt bra. Du använder rätt enkla ord och många upprepningar, men det är nog det som är styrkan i texten. Trots snabbläsningen fick den ett grepp om mig, och det är rätt ovanligt. Det händer ofta att jag läser saker snabbt, tar mig igenom texten fort utan att registrera allt. Då brukar texten inte heller lämna något avtryck, men det gjorde den den här gången. Jag drogs in i hela berättelsen, speciellt på vissa särskilda ställen med extra kraftiga upprepningar.
Det här känns som en massa svammel, men jag tyckte jättemycket om den här texten i alla fall. Superfint skrivet. :) | | saraarbast - 6 jul 09 - 21:20- Betyg: | | OMG! Du skriver underbart Lina, vill bara läsa mermermer av dig :D <3 |
|
|
|
