alla gör misstag (prolog) |
har börjat på en berättelse, men som ni flästa vet så brukar mina berättelser antingen bli dåliga eller väldigt röriga.
Så jag vågar inte riktigt lägga ut den här.
Sen blir det ofta så att jag inte fortsätter på berättelserna om jag tycker dom va dåliga.
Så nu lägger jag ut prologen för den berättelsen. och sen får jag se om jag lägger ut fortsättningen.
Men jag vill ha kommentarer.
ni får gärna säga till om det är något ni tycker ska ändras elr stavfel, även om jag vet att det nog är många.
så läs och kommentera nu!
_________________________ __________________________________________________ _______
Hon flåsar fast hon inte ansträngt sig på något sätt.
Det är rädslan som spelar henne ett spratt. Rädslan för någon.
Hon hör hur musiken dunkar och skratten blandas med ropen.
Hon vet att ljudet kommer från andra sidan väggen ändå känns det som om den är lång borta.
Kvällen minns hon inte något av, hon måste ha varit riktigt full för inte ens ett suddigt litet minne kan leta sig fram genom hennes hjärnceller.
Nej, det är helt tomt.
På något sätt känns det bra att inte veta. Även om man säger att ovissheten är värst, så känns det bra att inte veta om någonting från kvällen.
Ändå hade hon gärna vetat var hon är och hur hon hamna här.
Mörkret har slutit sig runt henne för länge sen.
Hon lyfter handen och känner på den kalla betong väggen.
Hennes muskler orkar inte bära armen och den faller ner igen.
Hon klarar knappt av att byta ställning, från foster ställning.
Hon drar med handen för att försöka lista ut vad det är hon ligger på.
Vad det än är så är det inte något bekvämt.
Hennes hand dras mot något mjukt tills den slår emot golvet.
Att hon ligger på något mjukt har hon förstått men ännu kan hon inte förstå vad det är.
Någon madrass är det inte i alla fall.
Kylan gör så hon hackar tänder, hon känner på golvet efter något att täcka över sig med.
Plötsligt inser hon att hon inte har några kläder på sig.
Hon har inte känt något innan, hennes muskler och känsel har försvunnit av kylan.
Hon ger upp hoppet om att finna något att dra över sig för att skydda sig.
Istället sluter hon ögonen och försöker somna, i hopp om att när hon vaknar så ska allt vara som vanligt igen.
|
|
|
|
