Drippy del fem |
”Jag trodde att jag skulle dö! Alla de där människorna jag inte känner! En del har till och med åkt från Mumbai bara för att vara med på Rajas bröllop. Och jag måste låtsas att jag vet vilka de är! Och ni skulle sett min moster. Hon hade en hemsk rosa klänning och pussade ihjäl mig så fort hon såg mig. Så frågade hon när jag tänkte gifta mig!”
Rami snackade och snackade om hur hemskt hon haft det under helgen. Mötet med alla släktingar, ceremonier och alla pinsamt hon måste sagt eftersom hon inte snackar marathi.
”Jag längtar bara tills det här bröllopet är över!” hon suckar. ”Jaha, vad gjorde ni i helgen då?”
”Vi träffade på Mrs Jones i leksaksaffären som So så nödvändligt skulle in i.” sa Kate.
”Vadå? Det är inget fel med att gå in i leksaksaffären och den där gummipennan funkade jättebra på Wui!”
Kate gav Rami en menande blick, Rami gav Kate en menande blick tillbaka. Jag koncentrerade mig på den äckliga gula sörjan som låg uppslängd på min tallrik.
”Har du hört att en ny familj ska flytta in på min och Kates gata?” frågade jag Rami, det borde hon veta. ”Det ska tydligen va en mamma och hennes dotter, enligt Mrs Jones i alla fall.”
”Kära Drippy, jag har varit instängd i ett hus som luktar curry och indiska släktingar i ett helt dygn. Hur ska man kunna få reda på någonting när man hålls isolerad från resten av omvärlden?”
Jag ryckte på axlarna och So tittade likgiltigt på mig. Vi båda brukade tycka att Rami och Kate hade en tendens till att överdriva.
”Nä, nu måste jag sticka. Tyskan börjar när som helst.” sa Kate.
”Då börjar spanskan nu också, kom Rami.” So drog upp Rami som höll på att skriva ett sms på telefonen. ”Kom igen Rami! Vi vill inte ge Miss Carlos ytterligare en anledning till att få oss att stanna kvar efter lektionen!”
”So! Nu skrev jag kol istället för kjol! Hur tror du det låter? Kan du köpa en ny kol till mig?”
Ramis och Sos röster försvann längre och längre bort. Jag hällde i mig det sista av Colan och följde efter dem.
|
|
|
|
