(M/M) I varje andetag - kapitel 2 |
Detta är då kapitel 2 av I varje andetag och ja, jag vill tacka alla för alla kommentarer. Alla vet att kommentarer vämer otroligt och att man älskar dem! Tack tack.
Så ja, läs och kommentera!
Kapitel 2
”Ja, hallå?”
”Alex, snälla, lägg inte på. Jag måste prata med dig”
”Jag vill inte prata med dig och du måste sluta ringa hit”
”Allt jag ber om är att du lyssnar på mig i fem ynka minuter. Fem minuter. Kan du inte offra det för mig?”
”Nej, faktum är att jag inte kan det. Du hade din chans att tala med mig, men då gjorde du inte det. Nu har den chansen passerat”
”Snälla, jag visste inte vad jag skulle säga då. Jag visste inte vilka ord du behövde höra”
”De enda ord jag ville höra då var sanningen, men jag fick den inte och du får inte ringa hit igen. Du får inte”
”… snälla, bara fem minuter”
”Nej”
”Alex…?”
”Hej då. Ring mig aldrig igen!”
*
Ett ringande läte han inte kan placera fyller hans huvud och han känner huvudvärken komma smygandes. Det dröjer några minuter innan han inser att det ringande ljudet inte är något annat än hans väckarklocka. Den väckarklocka han fick av sin mor för så länge sedan på sin åttaårsdag och som föreställer en ståtlig tupp med gröna fjädrar och röd kam. Att han har kvar den beror helt enkelt på att den innehåller så många minnen från den tiden då han fortfarande var liten och trodde att ingenting kunde förstöra hans perfekta liv.
Irriterat häver han sig upp med hjälp av armarna och famlar en stund med händerna över det svartfärgade nattduksbordet innan han finner klockan och slår tacksamt av den. Han för upp händerna till huvudet och masserar lätt sina bultande tinningar. Omedvetet rufsar han till sitt morgontrassliga hår i samma stund som han svänger de taniga benen över sängkanten. Han huttrar till av den plötsliga kylan som överfaller honom då hans varma täcke försvinner.
Snabbt skyndar han sig fram till garderoben, som står placerad vid väggen mittemot sängen, och drar fram ett par svarta stuprörsjeans, en svart t-shirt med ett vitt abstrakt motiv på och en enkel röd- och svartrandig tjocktröja med huva och dragkedja. Det här med kläder och mode har aldrig varit hans grej och speciellt inte kläder i upplysande färger.
Innan han beger sig ner till köket för att äta frukost stannar han framför spegeln i sitt rum och studerar sitt ansikte noga. De gröna ögonen ser alldeles nakna ut utan allt smink, vilket gör att han fort letar fram den högst älskade och välanvända kajalpennan. Det är med perfektion de svarta linjerna dras och resultatet skulle få en proffssminkare att känna sig dålig. Är det något som han verkligen är bra på så är det att lägga på kajal runt ögonen. Gay gay gay.
”Vilken tid slutar du idag?”, frågar hans mamma då han slår sig ner jämte henne vid matbordet, eller i det här fallet, frukostbordet. Han funderar en stund och häller upp ett glas mjölk innan han svarar:
”Halv fyra, som alltid på måndagar. Varför undrar du?”
”Nej, det var bara det att jag inte vet om jag hinner skjutsa Julia till sin träning, för jag börjar klockan fem idag”. Han vet, trots att hon inte frågat, att hon vill att han ska skjutsa sin 13åriga lillasyster och eftersom han fortfarande har dåligt samvete från igår då han kom hem alldeles för sent säger han med en trött röst:
”Jag kan skjutsa henne, så slipper du stressa ihjäl dig. Du har väl ont om tid ändå?”
”Tack, för jo, jag har otroligt många saker jag måste göra innan jag börjar”
”Ja, men då skjutsar jag henne och nu måste jag gå. Vi ses ikväll”, säger han och försvinner ut i hallen och drar på sig sina skor, struntar medvetet i att ta den alldeles för sällan använda jackan, trots att han vet om att han kommer att frysa. Man fryser om det nästan är nollgradigt utomhus.
-
”Vafan gjorde du i helgen då? Du svarade inte en enda gång i telefon, trots att jag ringde minst tusen gånger”
”Jag gjorde absolut ingenting och som jag sa i fredags så skulle jag slå om mobilen till flygplansläge så att ingen skulle kunna nå mig”, svarar han Matteus med ett flin och lutar sig mot sitt skåp. Matteus är den sortens människa som egentligen inte bryr sig för fem öre vad andra människor sysslar med, men när det kommer till honom så är det annorlunda. Kanske för att de varit bästa vänner sedan blöjåldern?
”Men vafan, förstår du inte hur tråkigt jag hade det, eller?”
”Det är väl ändå inte mitt problem, käre Matteus”
”Klart som fan att det är ditt fel. Du kan inte bara ha dina osociala stunder en helg då jag har som tråkigast. Det är grymt. Förbannat grymt”
”Du får väl se till att planera någonting till de helgerna då och måste du svära exakt hela tiden?”
”Men hur fan skulle jag kunna planera något? Du sa ju ingenting till mig förrän då vi drog ifrån skolan och då var det ju redan försent och jag svär så jävla mycket jag vill”, säger Matteus med ett flin och samtalet avslutas då de går in i klassrummet. Om det är något man borde veta om Matteus så är det att han svär i så gott som varje mening och att han kan vara otroligt dryg, men på samma gång så finns det ingen han litar lika mycket på. Människan är glädjen själv och det är inte ofta man får en lugn stund ihop med honom.
Efter tjugominuter av biologiläraren Hans genomgång om hur växthuseffekten påverkar de isbjörnar som lever på Arktis känner han hur tröttheten sköljer över honom likt en våg. Han får riktigt kämpa för att orka hålla ögonlocken öppna och han förbannar sig själv för att ha sovit så dåligt. Sammanlagt är det omkring fem timmar på tre nätter och vilken människa man än frågar skulle hålla med om att det är ytterst ohälsosamt.
”Jag tror att jag drar hem efter den här lektionen jag”, säger han tyst till Matteus, som ser frågande på honom efter hans uttalande.
”Jag har knappt sovit någonting och är så otroligt trött”, förklarar han och Matteus bara ser emot honom med allt annat än medlidande i blicken.
”Vad?”
”Det är ditt straff för att du total dissade mig”, säger han med en allvarlig ton. Det dröjer dock inte många sekunder innan den allvarsamma minen spricker upp till ett brett leende och i samma sekund lektionen slutar brister han ut i ett högt skratt. Han kan inte göra annat än att fylla i skrattet. Matteus äger ett skratt som får honom, och säkert många fel, att bli alldeles lycklig i hela själen.
Med trötta steg och fortfarande med skrattet bubblandes i halsen går han mot sitt skåp. Det skåp han blev tilldelad då han började i ettan på Vasaskolans gymnasium och som alltså har varit hans vän i nästan två år. Han kastar in biologiböckerna, som han inte offrar en enda sekund åt att se till att de hamnar där de egentligen ska vara, och smäller igen skåpsluckan. Direkt efter handlingen ångrar han sig djupt. Det höga lätet skär genom hans huvud och han blir återigen påmind om den dunkande huvudvärken.
Att gå i en skola där det går över 2000 elever och samtidigt ha huvudvärk och söka efter tystnad, fungerar inte särskilt bra. Därför är han väldigt förvånad över att han inte förrän nu märkte av huvudvärken och då var det hans eget fel. Fast det är ju klart, han har inte ätit mat i matsalen ännu, där det är olidligt att befinna sig med huvudvärk då allas röster trängs om att få ta plats i ett huvudvärksangripet huvud, och tursamt nog ska han inte äta där heller. Han ska hem och bota tröttheten, förhoppningsvis även huvudvärken, med några timmars ljuvlig och älskvärd sömn.
Tjoo, detta var då detta ytterst händelserika kapitel, host. Jag lovar att mer kommer att hända inom en snar framtid. Och när kapitel 3 kommer vet jag ännu inte, för saker och ting dök upp i mitt liv som kompilicerade allting och ja, det har varit svårt att skriva.
I alla fall kommentera nu, annars blir ni lika hatade som Tengilsmän!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Maadelen3 - 10 jul 09 - 11:55- Betyg:  | !!!!!!! :**************
MEGABÄST! !!!!
haha, jag vet inte vad jag ska skriva (a)
så du får nöja dig med detta :D
höhö, MERNUUU!!! :D | | idantica - 7 jul 09 - 19:51 | | det här är verkligen hur bra som helst! jag älskar hur du blandar ihop allting, lycka, sorg, hemlighetsfullheten och allt det dolda, vardagen och alltihop helst enkelt! super, och jag kommer vänta tålmodigt men förväntansfullt på nästa kapitel! | | NeMriA - 7 jul 09 - 18:28 | alltså o.o mina kommentarer suger, förlåt,
men jag ska försöka uttrycka mig:
WUUUUUUUÄÄÄÄHUUUIIEEEI!!! <-- det där är precis rätt ord.
Innehåller både sorg för att han inte verkar må särskilt bra och lite lycka för Matteus verkar najs xD | | EMORAiNBOW - 7 jul 09 - 16:48 | Ett litet tips bara innnan jag öser lovord över berättelsen och dig: vissa meningar - inte när de pratar - blir för långa. Ett tips är att sätta in kommatecken för annars blir meningarna så långa att det blir svårt och jobbigt att läsa :)
Okej, då var det gjort, nu till lovorden som vi alla älskar!!!! :D Du har nog redan fattat hur bra jag tycker att du skriver och att jag älskar din personliga stil; du skriver liksom så himla unikt och inte som en i mängden, därför står du ut och sånt gillar vi! Och jag är väldigt nyfiken på att veta vad huvudpersonen heter, och jag diggar verkligen Matteus skarpt! Fortsätt så! | | gbg_95 - 7 jul 09 - 13:07 | Gillar att du har med dialogen mellan Alex och Va-hxn-nu-än-heter, det gör allt lite mer spännande. Och Matteus, I like him <3
Och den här berättelsen,ja, jag älskar den och dina beskrivningar och allt är perfekt,
keep on the good working :) | | Vilsna_flikkan - 7 jul 09 - 12:56 | | fortsätt? :) |
|
|
|
