En ängel till mig kom, log och vände om [oneshot] |
Det har hänt en jävla massa här hemma som fått mig helt ur balans och jag mår inte alls bra, så tyvärr har jag ingen inspiration till Romeo och Bambi :c Jag vet vad som ska hända och så, men just nu får jag inte fram de rätta orden, så jag hoppas det kommer snart så ni ska få en ny del :) Som plåster på såren ger jag er den här oneshoten istället, hoppas ni ska gilla den :D
Andetag. Rosslande och ansträngda andetag. Min hand. Hennes hår. Min hand som mjukt och rytmiskt smeker över de tjocka, bruna testarna som bildar hennes frisyr. Hennes ögon. Hennes ögon jag vet är lika bruna och glittrande som guldstänkt choklad. Hennes ögon som nu stirrar förtvivlat in i mina. Hennes tårar. Hennes tårar gjorda av pärlor som mjukt och smärtsamt faller nedför hennes kinder. Hennes hand. Hennes hand som krampaktigt håller fast i min, rädd för att släppa.
Mina läppar. Mina smala läppar som darrande talar om för henne att det kommer bli okej, att jag kommer finnas där. Mitt hjärta. Mitt hjärta som dunkar så hårt att det känns som om det ska spränga bröstkorgen, och ramla ut i det fria. Mitt hjärta som kommer slitas itu när hon lämnar mig.
Hur kan du tvinga mig att ta farväl såhär?
Det hänger ett fotografi på väggen; ett fotografi föreställande total lycka. Ett fotografi med två skrattande tjejer som motiv; två tjejer som står med armarna om varandra och ögon gnistrande av livsglädje. Två tjejer men en själ.
Hur ska jag kunna sväva utan dig vid min sida?
Den ena av de två är lång och muskulös med breda axlar och smala höfter, rejäla armar och en kropp nog för en militär. Håret är tjockt, kort och brunt och rufsat så det står åt alla håll och kanter, och händerna maskulina. Men hennes ansikte är pur skönhet. De stora ögonen som pryds av långa, böjda och svarta ögonfransar är bruna som mjölkchoklad med stänk av guld i som får dem att skimra i ljuset. Kindbenen är höga och väl markerade och läpparna inbjudande och åtdragna i ett brett leende, som blottar de vita och jämna tänderna. Hon bär en smilgrop i sin vänstra kind och spår av fräknar över näsan.
Solen tycks alltid bryta fram då hon ler.
Den andra är något kortare och nätt med ett hår som ett guldskimrande vattenfall. Hon bär det i en hög och lång hästsvans, för att låta ansiktet komma till sin rätt. Hennes ögon är gröna som smaragder och hyn ljus. Läpparna smala och när hon fäller ut dem för att blotta sina tänder, lyser hela hennes ansikte upp. Hon står med huvudet lutat mot den brunögdas axel med armarna ringlade runt pojkflickans kropp, och strålar med hela sitt väsen.
Det är bara Du som får mig att glittra sådär.
Det är så jag vill minnas henne; minnas flickan med guld i sin blick. Minnas henne som ung, frisk och stark med en otrolig livsglädje. Vill minnas henne då hon rusade över våra fält och skrattande skrek åt mig att följa efter. Vill minnas alla de gånger då hon smugit upp bakom mig, slagit armarna om mig och fnittrande begravt ansiktet i min nacke. Vill komma ihåg de stunder då vi legat hopkrupna tätt, tätt intill med armarna om varandra och lyssnat till varandras hjärtslag.
Jag kommer aldrig glömma alla de gånger då hon huggit tag i mig, brottat ned mig och skrattande kittlat mig tills jag skrikande bett om nåd. Ej heller de gånger då vi suttit ute på kullarna utanför hennes gård och betraktat den stjärnklara himlen. Hennes röst, mörk och stark, är något jag alltid kommer bära med mig i mitt minne, likaså doften från hennes mjuka, brunbrända hud. Hur mitt hjärta slagit ut i blom då hon skrattat mot mig, eller då min själ gråtit av kärlek då hon leende lagt sitt huvud på sned.
Min vackra prinsessa, hur kunde det bli såhär?
”Berätta något för mig” viskar hon med huvudet i min famn, samtidigt som hennes hand darrande kramar om min en extra gång. ”Berätta något som får mig att le.”
Ömt ser jag ner i hennes vackra ansikte och låter min hand mjukt strykas över hennes lena hår, känna hur det silar mellan fingrarna som förr.
”Kommer du ihåg hur vi träffades?” mumlar jag lågt och ser hennes tårfyllda blick glimta till.
”Hur skulle jag kunna glömma.”
”Jag var så rädd för dig, minns jag. Jag visste inte då att du var den snällaste varelsen i hela världen.”
”Och jag tyckte du var en skygg liten mus. Jag ville beskydda dig, jag ville få dig att le.”
”Jag var rädd för hela världen, men du visade mig vad mod är.”
”Du visade mig kärlek.”
Hennes ögon sluts och läpparna darrar när hon viskar fram än en gång:
”Så berätta det igen, jag vill höra vår saga. Jag vill höra hur det gick till då jag upptäckte livet.”
Jag var 14 år då; 14 år och rädd för min egen skugga. Hela världen fick mig att skygga och jag gömde mig bakom mitt hår för att slippa konfrontera någon. Jag önskade mig långt bort till en annan verklighet där kärlek och lycka existerade, där jag kunde slå ut i full blom och älska livet. Jag längtade mig bort till en plats bortom horisonten, där jag kunde få sträcka ut armarna och falla bakåt ner i ett hav av blixtrande blommor. Jag ville till ett färgsprakande paradis.
Du blev mitt paradis.
Du hördes, du syntes och du drog dig inte för att lyfta upp någon i kragen om den käftade. Du var lång och stark och jag trodde först du var en kille. Med din något mörka röst och maskulina kroppshydda, fick du mig att darrande dra mig undan för att bli ett med skuggorna. Och din blick fick mig att skälva redan från första gången.
Första gången du kom till mig var efter skolan. Du sprang ifatt mig och skrek mitt namn och jag skyndade på stegen, rädd för stryk. Men du la en hand på min axel och hejdade min framfart, tvingade mig runt så jag förlorade mig dina bruna ögon. Lee hette du, bara Lee. Och jag tror jag föll för dig från första stund.
Flickan i min famn drar ett ansträngt andetag, slår upp ögonen och ler mot mig.
”Jag var nog kär i dig redan innan jag träffat dig”, viskar hon lågt, som om varje stavelse är en plåga att få fram. ”Jag hade bara väntat på att du skulle komma in i mitt liv.”
”Jag var så ledsen över att flytta ifrån Stockholm, jag älskade ju livet där. Och jag var livrädd för att börja om i en ny stad, i en ny skola. Men du kom och visade mig att all smärta varit värd.”
”Låt oss säga att du räddade mig.”
”Du blev min livboj.”
”Kommer du ihåg den gången då du för första gången sov över hos mig, och vi kröp upp på taket och tittade på stjärnorna?”
”Jag minns det som om det var igår.”
Kylan som svepte emot min kind. Början av april. Och du som satt tätt intill och la en filt över oss båda så vi kunde lägga oss bak och blicka upp mot det mörka himlavalvet.
”Det där är Pegasus”, sa du och pekade mot en samling glimrande ljusprickar bland allt det svarta. ”Och där borta har vi mitt stjärntecken; Skorpionen.”
”Vart är mitt då?”
Och du tog min hand och pekade med mina fingrar.
”Där”, viskade du mjukt mot min kind. ”Oxens stjärntecken finner du där.”
Och jag kommer ihåg att jag önskade att ögonblicket skulle vara för alltid; din varma andedräkt mot min kind.
”Jag har alltid älskat att titta på stjärnor”, sa du och såg mot mig. ”Andra säger att det får dem att känna sig små, men jag känner mig bara som en del av något så stort och ofantligt att ingen kan förstå det. Jag känner mig inte ensam.”
Tyst låg jag och betraktade ditt finlemmade ansikte och lyssnade till dina förtrollade ord, och när du vred på huvudet så dina ögon mötta mina, trodde jag att jag skulle dö. Så jag flätade samman mina fingrar med dina och lutade prövande huvudet mot din axel.
”Jag känner mig inte ensam så länge du är med mig”, viskade jag lågt och direkt kände jag hur din arm, som låg vilandes runt mina axlar, kramade lite extra hårt. ”Med dig så faller alla bitar på plats.”
”Du betyder allt, Naru.”
När jag sen vände upp ansiktet och för första gången mötte dina läppar med mina, var det som att komma hem.
”Du smakade smultron.”
”Gjorde jag?”
Flickan i min famn ser upp på mig och ler milt.
”Ja, det gjorde du. Jag glömmer aldrig den smaken.”
Jag tvingar undan den växande klumpen i halsen och tvingar mig att le mot henne.
”Och du smakade sommar.”
Återigen sluter hon ögonen och jag låter tystnaden sjunka över oss båda. Min hand smeker återigen rytmiskt hennes hår och den andra kramar tappert hennes ena. När hon med ens kippar efter andan blir jag livrädd för att det kan bli hennes sista andetag.
Det var ju inte såhär det skulle sluta, det ska ju alltid vara du och jag, det står skrivet i stjärnorna! Är det inte vår egen tatuering jag bär vid handleden i vetskap om att du har en likadan? Är det inte dina fotografier som pryder mina väggar och är det inte alltid du som svävar i mitt minne?
Älskade flicka, älskade och dyrkade prinsessa; du som är allt jag lever för. Du som bad mig att hitta på ett nytt namn till dig, och jag döpte dig till Angel bara för att kunna sätta ihop det med ditt riktiga och kalla dig för Angely. Det är dig jag vill vara med, det är dig jag vill spendera all min tid med. Jag vill skratta med dig, gråta med dig, hoppas med dig och sörja med dig. Jag vill återuppleva alla våra glansdagar och jag vill falla i din famn och älska.
Jag vill älska dig för evigt.
Hur kan de säga att du ska tas ifrån mig, att detta blir ett farväl? Hur kan de se mig i ögonen och säga att jag kommer förlora min livsglädje? Hur kan de lägga handen ovanför ditt hjärta bara för att säga att det är defekt, att det kommer att sluta slå och att det inte finns något de kan göra?
Hur kan de se mig i ögonen och säga till mig att min flickvän och livskamrat kommer dö?
”Vi failade alltid rätt rejält i köket.”
Skrattande ser jag ner på henne och nickar jakande.
”Vi var nog aldrig menade att bli kockar”, håller jag med och Angel skakar leende på huvudet.
”Minns du den gången vi prompt bestämde oss för att vi skulle baka kladdkaka, men istället lyckas sätta eld på hela ugnen och fick tillkalla brandkåren?”
”Om jag minns, det var så sjukt pinsamt! Och jag hade kladdkakesmet i hela ansiktet.”
”Hallå, jag hade det i håret! Jag fick fan inte ur det på en vecka!”
”Värre om det varit jag, du är ju redan mörkhårig. Hade jag gått runt i en vecka med kladdkaka i håret hade det sett ut som om jag rullat mig i hundbajs.”
”Hela köket såg ut som om det blivit rullat i hundbajs…”
”Vi är hundbajs!”
Skrattande som två småflickor slår vi armarna om varandra och mitt ansikte hamnar nära Angels. De guldglittrande ögonen ser mjukt in i mina gröna, och hennes läppar säras för att säga något.
”Du vet att jag älskar dig mest i hela världen, va?” viskar hon mjukt och klumpen i min hals växer sig större och större. ”Du vet att jag alltid kommer vara med dig, va, även om du inte kan se mig? Att jag aldrig kommer glömma dig, eller oss. Du är för fin för den här världen, älskade Naru.”
Och trots att jag kämpar mot tårarna, rinner de över i alla fall och trillar längsmed mina kinder som små vattenfall.
Kan man leva med ett brustet hjärta?
”Jag vill inte leva utan dig!” kvider jag och begraver ansiktet mot hennes fylliga bröst. ”Utan dig inget mig, det var väl så vi sa, eller hur?”
Hon hyschar lågt och stryker mig tröstande över ryggen, som om det är jag som väntar på liemannen och inte hon.
”Se det mer som en lång väntetid”, mumlar hon lågt och jag sluter ögonen och gråter. ”Se det mer som en tid att utvecklas och längta, så när vi ses igen är kärleken så stor att den närapå exploderar, fattar du? För jag kommer vänta på dig, Naru, jag kommer alltid vänta på dig. Och en dag ska vi ses igen och då är det vi för alltid, okej?”
Men hur ska jag klara av att leva hela min väntetid utan dig vid min sida?
”Jag älskar dig”, viskar jag lågt och känner hennes kraftlösa armar göra försök att trycka mig närmare. ”Jag älskar dig så det gör ont! Jag dör utan dig, Angely!”
Med ens är hennes finger under min haka, tvingar upp mitt ansikte och jag ser tårar i hennes ögon. Jag ser förtvivlan.
Smärta.
”Säg inte så!” säger hon förtvivlat. ”Säg aldrig så igen! Du måste leva för oss båda, älskling, du måste leva för mig också! Se världen med mina ögon och älska vad du ser, så kommer jag också uppleva det där jag nu är. Tänk på mig men minns mig inte såhär, minns mig då jag var frisk och minns allt det underbara vi upplevt tillsammans. Minns och glöm mig aldrig och lev för mig, lova mig det, Naru.”
Och hennes ögon får mig att nicka.
”Jag lovar.”
Hon sluter blicken och nickar sakta.
”Bra”, viskar hon med ens trött. ”Bra.”
Jag lägger huvudet mot hennes bröst och lyssnar till de orytmiska hjärtslagen som sakta börjar ebba ut. Hennes andetag blir mer ansträngda och det rosslar i hennes hals, vilket får mitt hjärta att brista i miljontals små bitar som virvlar runt i min kropp, skadar och skär.
Men jag måste leva och älska för henne.
Plötsligt slår hon upp ögonen och griper hastigt min hand för att krama den hårt.
”Håll om mig”, kvider hon lågt och tårarna rinner längs hennes kinder. ”Håll om mig så jag inte lämnar den här världen ensam. Stanna hos mig, Naru, för alltid.”
Och jag slår armarna om henne och trycker henne gråtande intill mig. Hennes huvud får ligga mot mitt bröst och mina armar smeker och kramar, trycker och känner, vill känna värmen från hennes levande väsen.
”Jag finns alltid hos dig”, snyftar jag. ”Vi ses, älskling, vi ses en dag igen!”
Och hennes bruna ögon ser in i mina och kämpar förtvivlat för att hålla sig kvar i den här världen, men så sakta börjar livet rinna ur henne och hennes kropp skakar i min famn. Och slutligen drar hon ett sista andetag innan hon blir slapp i mina armar.
En lång stund ser jag bara ner i hennes ansikte och slås av vilken frid som finns där. Borta är all smärta och all värk, borta är alla de sjukhusbesök hon fått uthärda genom åren och borta är all ångest, stress och oro. Hon vilar i frid nu.
Med tårar av salt lutar jag mig ned mot henne och sluter sakta hennes ögon innan jag trycker hennes ansikte mot mitt bröst och gråter en stund, medan jag känner hur hennes själ lämnar hennes kropp, svävar ut i rummet och uppåt mot något högre. Sen lägger jag henne sakta ned på sjukhussängen, drar fingrarna en sista gång genom hennes hår och drar täcket över henne, innan jag böjer mig ner och placerar en sista kyss på hennes läppar.
Sov gott, min ängel.
Kommentera gör ni allihopa, allihopa, allihopa! :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | lonelyheartXx - 25 jun 10 - 23:36- Betyg:  | | fan va ja gråter asså... | | Fiiiaaas - 4 okt 09 - 11:49- Betyg: | | o.o jag kan inte säga ngt för orden räcker inte till | | -Cute - 4 aug 09 - 11:58- Betyg: | | Tårarna rinner, önskar jag hann säga farväl. Du skriver helt otroligt. | | _Live_life_ - 1 aug 09 - 12:10 | | Du är så bra så man får rysningar! | | skapelse - 14 jul 09 - 22:51- Betyg: | Det här kallar jag en bra text!
Jag tog oneshoten för att få ett "smakprov" av dig och här sitter jag helt stum och nära intill tårögd. Det var poesi, det var ett rent nöje att läsa. Jag.. Kommer inte på tillräckligt fina ord, men du är bra. Ruskigt bra. | | sandruskapuska - 10 jul 09 - 01:39- Betyg: | | :') vackert o sorgligt | | NeMriA - 7 jul 09 - 18:40 | ;________________;
jag dog. du dödar mig.
du är bäst.
tillägg: Lee o.o jag är kär i det namnet o.o | | aakwasweet - 6 jul 09 - 18:22- Betyg: | Orden är som en lätt dans på rosor att läsa. Hur du däremot lyckas
skriva detta är något jag inte kan bli klok på.. Helt underbart
och väldigt speciellt. Inte mycket kan mäta sig med denna ordföljd :D | | VampyrenSamantha - 6 jul 09 - 14:26- Betyg: | Öhm.. ja? O.O
Finns det högre betyg än fem, får man ge ett tusen? -.-''
Good Work! :D | | viunderregnmoln - 6 jul 09 - 13:48- Betyg: | maaahhh! ! !
jag var nog en vattenspridare i mitt förra liv :'(
underbart <3<3 | Violet - 6 jul 09 - 13:38- Betyg:  | MM...väldigt fina beskrivningar...o söta meningar, men den var super-utjatande o du lixom nämnde samma saker för mycket o den va ganska så händelselös men hade trots det ett djup...ja, ta inte illa upp för den negativa delen men,men sån e ja d,LOL...
///
Violet |
|
|
|
