När inte allt går som man tänkt [del 1] |
börjat på en ny ((: en helt vanlig - men vanliga personer (:
tycker du, när du ändåså har klickat dig hit, ska ta och läsa denna ((:
& kommentera om du vill ha fortsättning eller nt =D
Puss :*
del 1 - Fall into my arms tonight, lets make it alright.
Solens strålar värmde den svarta asfalten och den stora skolbyggnaden reste sig likt ett fängelse mellan de små radhusen. Fåglarna kvittrade i sommarvärmen.
Men att det var den tredje juni, och att det snart var skolavslutning fanns inte ens i mina tankar.
"Om du rör han en jävla gång till," jag skrek inte, jag sa det inte heller, det var ett tonläge jag aldrig använt förut som jag sa orden i. Och pojken framför mig ryggade tillbaka. Han var ett fyra yngre än mig. Han skulle börja i sjuan till hösten och börja på den skolan jag skulle sluta på för att sedan, eller kanske, börja på ett gymnasium.
"Så vadå?" sa den kaxiga lilla pojken framför mig. Hans blonda, korta hår var indränkt i för mycket gele eller wax så att det såg alldeles fett ut. Hans kompisar som försökte leka tuffa stod i en halvcirkel bakom honom medans jag stod brevid min sju åriga lillebror, med en beskyddande hand på hans axel. Han var fortfarande en aning grusig på ryggen men jag skulle borsta bort det snart.
"Ska du slå mig?" sa han ironiskt och flera i halvcirkeln bakom honom skrattade. Han var ganska stor vuxen och liknade nästan en gorilla där han stod. Tanken fick mig att flina.
"Vadå vad väntar du på då?" sa han och gjorde en 'kom-då-gest' emot mig.
"Är du stryk du vill ha?" sa jag och han skrattade. "Kom hit bara,"
Han skakade på huvudet.
"Vad nu? Är lillepojken skrajsen," sa jag provoserande och la huvudet på sne. Något mörkt la sig över hans ansikte innan han tog ett steg fram emot mig, höjde en knuten näve och slog emot mitt ansikte. Jag hann få iväg Tim innan jag lutade mig bakåt för att sedan stå i brygga och sedan trycka mig upp på händer och sedan på fötter igen. Allt detta gick på bara några sekunder. Hans slag missade och jag riktade en spark i vadhöjd och fällde honom. När han låg där på marken tog jag tag i hans tröjkrage med ena foten på hans mage.
"Om du någonsin rör Tim, eller någon annan," sa jag och tittade strängt in i hans ögon. Han såg livrädd ut där han låg. "..så lovar jag att du aldrig mer kommer kunna gå," orden väste jag fram innan jag slängde ner han i backen så att huvudet slog emot den svarta, hårda asfalten. Han gnydde tyst till innan han hoppade upp på fötter och sprang iväg med sina kompisar hack i häl.
"Tim," sa jag och gick till min älskade lillebror. Han var mitt allt. Efter att pappa dött i tsunamin några år tidigare hade morsan börjat dricka igen och hon var i stort sett aldrig hemma.
Hon hade blivit avskedad ifrån sitt jobb och pengarna försvann. Men jag och Tim klarade oss.
För det enda som kan få mig på bättre tankar förutom min älskade lillebror var dansen. Pengar till mat och hyran fick jag tag i genom just dansen. Genom att battla med andra dansare. Jag vann ganska ofta och tränade hårt.
"Maya," sa han och tittade skrämt på mig.
"Det är lugnt nu," sa jag och log emot honom innan jag tog upp honom och bar honom hemåt. Tim tog ett bra tag om min nacke och borrade in sitt lilla ansikte i min hals.
Slåss kunde jag. När jag var liten, och pappa funnits med oss, hade jag gått någon kurs i självförsvar och sedan när han dött börjat vara med personer som verkligen kunde slåss. Där en tanke låg bakom varje slag, en känsla över varje steg. Personerna som sedan pappa dött, blivit mina vänner. När mina vänner övergett mig och jag blev ensamn kvar, räckte dem mig en hand och hjälpte mig upp. Det var Mirre, Sanyaj, Fredric. Mirre, hade sju syskon till så henne hade hennes föräldrar i stort sett glömt bort, Sanyaj var världens snällaste kille men när han bodde hos sin faster som inte brydde sig om honom. Desto mindre han var i hennes hus desto bättre, så oftast gick han ut tidigt på morgonen och kom hem sent på natten - om han kom hem alls. Fredric hade haft ett helt vanligt Svensson liv - tills hans mamma var otrogen och flyttade ifrån honom och tog med sig hans lillasyster. Hans lilla syster, Denise, var verkligen hans allt. Hans lilla syster blir sex år i år, och var då fyra år. Hans pappa blev knäckt av allt detta och alkoholen blev hans utväg.
Min mobil, som jag fått av min faster i födelsedags present, ringde och jag drog upp den för att svara.
"Maya," sa jag ganska tyst för att inte störa Tim som verkade ha somnat medans jag gått.
"Hejsan! Detta är Marie från socialtjänsten," sa en varm kvinnoröst. Jag frös till is. Det var den tredje juni idag! Idag skulle hon komma hem till oss och titta hur vi hade det.
"Ah, hejsan," sa jag och försökte hålla masken men tankarna surrade. Mamma var säkert ute på stan... Hoppas de. För om hon var hemma skulle allt gå åt skogen.
"Jo, jag står utanför eran lägenhet. Vart är ni någonstans?"
"Aha, oj. Förlåt," sa jag i ett försök att vara artig, "Jag har precis hämtat brorsan ifrån fritids," sa jag.
"Aha, okej-"
"Men vi är snart hemma," sa jag snabbt och avbröt henne.
"Aha, bra. Då ses vi snart då," sa hon varmt och jag himlade med ögonen, men svarade i lika artig ton som förut.
"Ah. Bra, hej så länge," innan jag la på.
Jag snabbade på stegen för att komma hem fortare, men ändå ville jag inte hem.
"Hejsan!" sa kvinnan i 40-års åldern som stod utanför våran lägenhets dörr. Hon kunde inte koden för att komma upp i trapphuset så hon stod utanför.
"Hejhej," sa jag och nickade emot henne innan jag klickade in koden så att dörren öppnades och vi steg in i trista trapphuset. Vi bodde bara en trappa upp och våra steg ekade i det tomma trapphuset när vi gick upp.
Marie, som kvinnan hette, hade jag träffat tidigare, hade blont hår uppsatt i en hög tofs och ett översminkat ansikte. Hennes näsa var stor, munnen var ganska liten (om man jämnför med den verkligen enorma näsan) och målad i ett mörkrätt läppstift. Hon hade en lång knä kjol och ett blommigt linne som gick i samma blommiga mönster som kjolen.
"Så hur har ni det då?" frågade hon när vi kommit innanför dörren och satt oss tillrätta vid köksbordet. Tim hade jag lagt på soffan eftersom han fortfarande sov djupt och inte verkade ha någon tanke på att vakna.
"Vi har det bra," sa jag kort. Det var ingen lögn. Vi mådde bra, åt oss mätta, hade vatten att dricka. Många andra barn i afrika hade inte ens rent vatten.
"Okey," sa hon och log ett fejkat leende med sin mörkröda, läppstifts mun. Innan hon suckade tungt. "Jag ska säga som det är," sa hon och jag tittade upp på henne med en frågade blick. "Vi har fått rapoteringar om att eran mor fått sparken..."
Det var ju inte alls tre års sedan, tänkte jag och suckade inombords.
"Och jag fattar inte hur du lyckas, men att du fått in pengar till hyran och mat är verkligen riktigt duktigt gjort," sa hon, "Men du är bara ett barn, lilla du," sa hon och log ett ännu fejkat leende, "Det är din mamma som ska ta hand om er inte du," sa hon och log fortfarande ett lika fejkat leende.
"Men.."
"Inga men," sa hon och avbröt mig, "Jag förstår att du älskar din mamma," sa hon och log ett sorgset leende, "Men jag är rädd att hon inte kan ha hand om er längre,"
Orden fick mig att resa mig hastigt upp, så hastigt att den bruna trästolen välte. Jag tittade ner på henne.
"Jag vill att ni går nu," sa jag och pekade emot ytterdörren. "Vi klarar oss fint, så ni behöver inte lägga er i," sa jag och kände hur ilskan bubblade. Kvinnan öppnade munnen för att protestera, men jag spände blicken i henne och pekade mot dörren.
"Tack för att ni kom, men vi behöver ingen hjälp," sa jag medans hon reste sig upp. Hon gick emot ytterdörren och när hon gått ut och stängt den efter sig sjönk jag ihop i en hög på köksgolvet.
Tårar strömmade ner för mina kinder.
"Varför är du ledsen Maya?" sa en mjuk, ljus röst och jag tittade upp. Tim stod och tittade på mig med huvudet på sne. Jag torkade snabbt bort tårarna. Han emot mig och kramade om mig.
"Jag blev bara lite arg på henne," sa jag och han nickade. Han drog sig bort ifrån mig och tittade på mig med huvudet på sne.
"Varför gjorde du inte som du gjorde med George förut då?" sa han och hans gröna ögon glittrade så oskyldigt. Jag skrattade till och torkade bort tårarna åter igen. Han hade likadana ögon som våran far. Medans jag fått mammas havsblåa ögon.
"Kan ju inte göra så på alla," sa jag och log emot honom. Han nickade och kramade mig igen. Det blev tyst en stund.
"Maya?" viskade Tim tyst i mitt öra.
"Ah?"
"Jag älskar dig,"
With every bit of me,
with all my heart.
Every single breath I'm gonna love you
Fall into my arms tonight,
lets make it alright.
_
Låt: Kevin Borg - With every bit of me
Tkr du ska ta & kommentera *titta menande på dig & peka strängt på rutan nedanför*
|
|
|
|
