namnlös (prolog) |
Hon kunde inte motstå frestelsen att kolla djupt in i hans ögon.
Ännu hade hon inte riktigt kunnat bestämma sig vilken färg de bar. Det räckte att de var så otroligt vackra att hon inte ens funderade över svaret.
Hon var lycklig för att för en gång skull hade fått ha hans armar runt sin midja, och hans haka mot sin axel.
Även om det bara varade i ungefär en sekund så var hennes ben nästan som spagetti efteråt.
Hennes leende sträckte sig från öra till öra och hon hoppades att han inte såg det.
Även ifall hon fortfarande var ovetande om svaret så rodnade hon så att hennes kinder blev rödflammiga.
Hon kollade ner på sina fötter i hopp om att han inte skulle se, vilket han antagligen inte gjorde. Han hade redan gått vidare till dom andra bakom henne och sagt hejdå och kramat dom med.
Det var ju trots allt bara en vanlig hejdå-kram, en kompis kram som han nästan kunde gått fram och gett till en helt främmande person.
Ändå pirrade det till i hennes kropp.
Ända ut till finger topparna pirrade det. Kanske mest av förväntan om när hon skulle få krama honom nästa gång.
Hon viste redan nu att hon aldrig skulle våga ta initiativet och krama honom utan det skulle få vara han som kramade henne.
Hon suckade åt tanken att hon redan nu bestämt sig för att vara blyg emot honom, och insåg att om hon någonsin skulle vilja lära känna honom mer så skulle det vara hopplöst om hon inte ändrade sig. Men det krävdes mycket för att hon skulle ändra sig det viste hon mycket väl. Även om det var hon själv som ville att det skulle ske.
Tankarna for runt i huvudet men ändå lyckades hon koncentrera sig på en enda.
Hon ville släppa tanken och gå vidare.
Det var ju inte så speciellt. Det var ju ingen annan som reagerat sådär. Det var en naturlig grej för dom. Att bli kramad av en kille.
Dom var ju kompisar.
Ändå mins hon tisdagen den trettionde september 2008, som om det var igår.
|
|
|
|
