Semsta semestren ever! |
Prolog
Mamma, pappa och jag var ute och körde bil. Vi skulle till min moster Marilyn.
”Åh, är vi inte framme snart!” frågade jag och kollade tröttsamt ut genom fönstret.
”Men gumman, du vet ju att det tar sju timmar dit och att vi bara har åkt i två, så nu får du ta och sluta att tjata!” sa mamma och lät nästan lite arg.
Jag tänkte inte så mycket på det, det var väl bara hormonerna ifrån graviditeten. Istället sa jag:
”Mamma, du kan väl i alla fall inte säga att jag tjatar om jag inte ens ville följa med på den här dumma resan!”
”Hur kan du säga så sa mamma! Hon är min syster!” nästan skrek mamma.
Vi bråkade med varandra en kort stund innan pappa kom in med sin lugnande röst och sa:
”Flickor! Flickor, sluta nu, vi kan stanna och äta någonstans innan vi fortsätter”
Då blev vi tysta. Pappa höjde på radion och tog mammas hand. Han hade varigt så glad över allt med graviditeten. Jag kände mig bara vilse. Både hemma eftersom jag skulle få byta rum med det där monstret och av mamma och pappa som ville bli riktigt bra föräldrar som om att jag var ett misslyckat barn. Jag förstod mig inte på dem så jag ”bodde” hemma hos Melissa och Max de senaste månaderna.
Pappa svängde in vid en bensinmack med ett Mc Donalds bredvid. Han tankade med mamma när jag gick över till Mc Donalds. Jag suckade och orkade inte med dem längre. Inne på Mc Donalds så luktade det som det alltid gjorde. Mat. Riktig mat. Jag gick fram och ställde mig i en kö som var längst fram. Efter en stund så kom mamma och pappa hållandes i handen och då flyttade jag kö så att ingen skulle kunna se att det var mina pinsamma föräldrar, jag är väldigt lik dem, eller så att de skulle se mig. Mamma kollade runt efter mig verkade det som men när hon kom fram till disken så slutade hon och pappa kollade runt. Han såg mig men var lite förstående och lät mig vara. Jag beställde, gick och satte mig vid ett bord och såklart så kommer mamma och sätter sig bredvid mig.
”Hej gumman, har du suttit här hela tiden eller?” frågade hon och hängde sin väska på stolen.
”Ehm, nej, jag stod i en kö där borta men tydligen såg du mig inte för att du har ju något annat att tänka på. Dig själv!” sa jag och tog en tugga på min hamburgare.
Pappa suckade och kollade besviket på mig.
”Skyll inte på mamma om det här!” sa han och tuggade på pommes frites.
”Vem tycker du att jag ska skylla på då?” frågade jag och kollade rakt in i pappas ögon så att han kollade bort åt mammas holl.
”Ingen annan än dig själv” sa han efter en kort stund av tänkande.
”Så du tycker att det är mitt fel att ni skaffar ett barn! Fan, ni är de sämsta föräldrarna någonsin!” skrek jag och ställde mig upp.
”Tyst, Malin! Och sätt dig ner genast!” Viskade pappa och kollade omkring sig, ”det är andra här som äter”
”Så du är rädd att de ska höra mig för att du skäms över mig?!” skrek jag ännu högre.
Pappa svarade inte och blev knallröd i ansiktet.
”Det var väl det jag trodde!” Sa jag och sprang ut ur Mc Donalds.
Jag sprang bort till bilen och kunde inte hålla tårarna borta. De kom fram och för att inte visa dem så satte jag händerna framför mitt ansikte. Mina axlar hoppade och maskaran rann. Det gick inte att hålla det borta. Det kom mer och mer och det verkade aldrig sluta. Pappa kom fram till mig och försökte krama om mig men jag kronglade mig ut även fast jag bara ville kasta mig i armarna på honom och gråta stora tårar. Mamma kom joggande fram till mig.
”Gumman det är okej, det är okej att känna såhär! Det är helt normalt enligt en baby bok som jag och din pappa köpte. Det är okej!” sa hon och klappade mig på axeln som om att jag var en hund.
Jag tog bort händerna ifrån ansiktet och kollade på henne.
”Det är fan heller okej, ni har inte ens frågat mig om jag ville ha en syster eller brorsa. Ni sa inget allt först, jag behövde komma på det själv. Och jag vet precis varför ni inte sa något om det. För att ni skäms så jävla mycket över mig så jag får inte längre vara med i min egen familj! Och det tycker du ör okej! Fan heller!”
Mamma kollade på mig innan jag satte mig i baksätet för att åka vidare. Pappa hjälpte mamma in i bilen innan han själv, som fortfarande var omtumlad av vad som hade hänt på restaurangen, satte sig inne i bilen.
Under hela bilresan satt jag tyst och lyssnade på min I-pod innan batteriet var slut. Då tog jag fram min vita dator och började skriva i min blogg.
”Min mamma och pappa vill inte ha mig i familjen längre. De har de sagt. Bokstavligen. Och det är därför de har gjort en till av mig. Så att de kan kolla tillbaka och se att minsann ett av två barn blev perfekt och inte misslyckat som det andra. När jag kommer hem så ska jag flytta alltså. Jag ska flytta ut någonstans långt borta där ingen jävla mamma eller pappa kan hitta mig och säga att jag är misslyckad eller att de skäms över mig. Jag är fan stor nog nu. Stor för verkligheten, eftersom verkligheten är orättvis så passar det ju bra för de där ”föräldrarna” eller vad de kallar sig! Jag vill bara bort här ifrån. Men ändå så kommer jag att få stanna i Oslo med min moster som jag knappt känner. Aja jag måste gå nu, hoppas jag”
Jag stänge ihop daton och la den i min väska. Mamma kollade bak på mig och sa:
”Nu är vi snart framme, är du fortfarande sur?”
”Mm…” mumlade jag.
Hon klappade min hand och log ett litet leende som ”förlåt”. Jag kollade på henne som om ”verkligen, är du verkligen seriös?”
Plötslig så kom en långtradare och skulle köra framför oss men han hade väl glömt att titta tillbaka så han puttade oss ut ur vägen till den andra filen som gick i motsatt riktning. Det kom massor med bilar som tutade och körde iväg. Vi hade hittills klarat oss men då när ingen väntade sig något så kom det en stor lastbil och han hann inte svänga så han körde rakt på oss så att vi vurpade två varv innan vi hamnade uppochner på motorvägen…
|
|
|
|
