RIKTIGT LYCKLIG |
Hon sprang så fort hon kunde. De andra var tätt efter. Hon sprang och sprang. ”Inte så långt kvar nu!” Hennes fot fastnade i någonting, och hon föll... De andra kom ikapp, och sprang förbi. Mot mål. Hon klarade det inte!
Ända sedan hennes mamma dog hade hennes betyg blivit sämre och hon hade blivit urkass på träningen... Och nu, på den största löptävlingen i sitt liv, så ramlar hon... Hon är värkligen världens mest misslyckade människa!
När hon kommer hem sitter hennes pappa vid köksbordet med midddagen färdig. Köttbullar och makaroner. Som hon hatar. ”Det är bara billig mat. Det går att göra på mindre än åtta minuter...”
- Nu ska vi fira! Säger han.
Hon säger ingenting. Ger honom bara en dyster blick och börjar gå upp för trappan.
- Gick det inte bra på tävlingen? Undrar han.
Det är inte konstigt att han är förvånad. Förr vann hon alla tävlingar hon ställde upp i.
När hon kommer upp till sitt rum går hon och lägger sig med en gång, fast klockan inte kan vara mer än sju.
När hon vaknar igen är klockan elva. ”Oj! Har jag sovit i fyra timmar?” Tänker hon innan hon inser att klockan är elva på förmiddagen nästa dag. Då skulle hon ju varit i skolan för två och en halv timme sedan! ”Skit också! Kanske lika bra att stanna hemma idag då. Jag kan ju inte gå till skolan nu när det snart är lunch!”
Nu känner hon att hon är hungrig. Hon går ner till köket för att ta något att äta. Då får hon syn på en lapp som ligger på bordet:
Hej älskling!
Såg att du sov när jag gick till jobbet.
Med tanke på hur du mådde igår
ringde jag till skolan och förklarade.
Det finns lunch i kylen, jag har ett viktigt möte efter jobbet
så jag kommer hem nån gång efter 18.00.
Hej då / PAPPA
När hon har ätit färdigt ställer hon in grejerna i diskmaskinen och går upp för att ta en dusch.
Hon duschar länge. Ända tills varmvattnet tar slut. Då sveper hon morgonrocken runt sig och går och sätter sig i sin säng med sin gamla dagbok i handen. Det var åratal sen hon skrev i den sist. Tur att hon låtit nyckeln hänga kvar i den lilla plastringen där prislappen en gång suttit. Hon låser upp dagboken och börjar skriva, hon behöver inte tänka, orden bara kommer. Hon skriver utan uppehåll i flera minuter innan hon börjar sakta ner, och läser igenom vad hon har skrivit. Det är ett brev. Ett brev till hennes mamma. Hon får tårar i ögonen. Alla tankar hon haft sedan hennes mamma dog ligger nu framför henne, nerskrivet på ett papper. En tår trillar ner på texten och hon stänger snabbt igen dagboken som för att skydda det hon skrivit. Hon reser sig från sängen och stoppar in dagboken under alla kläder i garderoben. ”Där är den säker.” Hon går ner till undervåningen för att hitta på något att göra. Kolla på tv kanske. Hon drar morgonrocken tätare intill sig och går ut till brevlådan för att hämta tidningen med tv-tiderna i. Där ligger ett brev också. Till henne. Hon tar med sig både tidningen och brevet in och sätter sig till rätta i soffan. Hon öppnar kuvertet och läser:
Du/Ni har blivit antagen till löparlägret som du/ni ansökt till.
Fyll i medföljande blankett för att bekräfta din/er medverkan.
Det hade verkat så lockande när hon och Vera skrev sina ansökningar. Men nu var det mer plågsamt. Resultaten i löpningen hade ju varit på en helt annan nivå då, innan olyckan...
Hur ska hon göra nu? Hon vill ju inte på något vis svika sin kompis. Hon och Vera har tränat löpning tillsammans ända sedan mellanstadiet... Hon läser vidare i brevet och ser att en lista på alla deltagare följer med. Hon ögnar snabbt igenom den och konstaterar att Vera också kommit med. ”Typiskt!” Hade inte Vera kommit med så hade ju inte hon behövt åka, ”men nu kommer Vera att bli jättebesviken om jag säger att jag inte följer med.” Hon får väl åka i alla fall då. Hon tar fram blanketten och börjar fylla i personnummer, ålder, vem hon vill dela rum med (Vera så klart! De hade bestämt att om båda kom med så skulle de bo tillsammans). Hon går till telefonen för att ringa till Vera och fråga om hon fått sitt brev. Det har redan gått fram flera signaler innan hon kommer på att Vera är i skolan... Hon går tillbaka till vardagsrummet, slår på tv:n och zappar lite mellan kanalerna. Hon ser på några program, byter kanal i pauserna, kollar på några andra program...
Hon hör en dörr öppnas och slås igen...
- Nu är jag hemma! Det är pappas röst
Hon tittar på klockan och ser att den är tjugo över sex. ”Oj, vad tiden går fort ibland!” Hon går ut i köket och värmer maten hon skulle haft till lunch.
- Men, har du inte ätit någonting idag? Frågar pappa.
- Joo, frukost, svarar hon och tar fram tallrik och bestick. Jag äter på mitt rum!
Hon tar ut maten ur mikron, lägger upp den på tallriken och går sedan upp till sig. Hon ställer tallriken på skrivbordet och springer snabbt ner till köket igen för att hämta ett glas mjölk.
När hon ätit tar hon fram den gamla dagboken och bläddrar fram till sidorna med brevet.
Hon läser igenom det ännu en gång.
Hon bläddrar fram till en tom sida och börjar skriva igen. Den här gången blir det inte något brev, utan en dikt, även den till mamma...
När hon tittar på klockan nästa gång är den redan tio, och hon går och lägger sig med en gång.
Några veckor senare:
”Nu sitter jag här. I bussen på väg till lägret med Vera bredvid mig. Nu är det bara en och en halv timme kvar tills vi kommer fram.”
När de kommit fram går de in i rummet de fått och börjar packa upp sina väskor. Hon lägger kläderna på en hylla i garderoben, jackan hänger hon ordentligt på en galge, böckerna ställer hon i bokhyllan, necessären hamnar inne på toaletten, dagboken under kudden, lakanen slänger hon på sängen för att sedan kunna bädda. Hela tiden mal tankarna om hur veckan ska bli. Kommer hon att vara bra nog i tränarens ögon? Kommer de att skicka hem henne för att hon är för kass? Kommer hon själv att bli nöjd med sina resultat? Vad skulle mamma ha tyckt? Vad är egentligen viktigast; Vad hon tycker om sig själv eller hur andra ser på henne?
I bakgrunden hör hon Veras röst:
- De ropar på oss, midda´n är visst klar!
- Okey,säger hon, jag kommer...
I matsalen har hon fortfarande kvar tankarna i huvudet. ”Åh, varför åkte jag hit?”
Någon råkar knuffa till henne och hon faller handlöst framåt, sedan blir det alldeles svart...
När hon vaknar ligger hon i sin säng på rummet. Någon har bäddat och stoppat om henne. Det är mörkt utanför fönstret. Vera sitter bredvid och tittar på henne. Hon verkar bekymrad...
- Du blev knuffad, va?
- Vet inte, jag kommer bara ihåg att allt blev svart. Vad är klockan?
- Hon är halv tolv. Tränarna undrar nog hur du mår. Orkar du gå med och prata med dem?
- Jag vill bara sova...
- Okey, jag går ner till dem och säger att du mår bättre nu då.
- Mm... säger hon och somnar om igen.
Frukosten smakar bra. Magen var alldeles tom.
Hon springer ovanligt lätt idag. Tränarna frågar henne hur hon mår, och flera andra lägger märke till henne på ett nytt sätt. Det känns bra, hon har alltid bara varit en i mängden. Annars är det bara pappa som bryr sig om henne.
Dagarna går och hon är nöjd med sina resultat. Tränarnas uppskattning ger henne mer energi.
På lägrets näst sista dag anordnas en löptävling. Hon är tveksam till om hon ska vara med, det gick ju inte så bra sist hon tävlade. Men tränarna säger att alla måste vara med. ”Okey, här förväntar sig i alla fall ingen att hon ska vinna.”
Tävlingsdagen börjar bra, trots allt. Hon vaknar tidigt och hinner gå ett varv runt sjön innan frukosten. Luften är frisk, tusenskönorna i gräsmattan lyser glatt mot henne och hon känner sig verkligen laddad.
Uppvärmning. Alla är lite spända. ”Varför tar alla det så allvarligt? Hur är det nu pappa brukar säga? –De som inte springer med glädje, värdesätter inte vinsten på samma sätt som de som springer för att det är kul.”
Starskottet går och hela hennes kropp fylls av en härlig känsla. Hejaropen skallar. Hon hör att de ropar hennes namn och inser att hon ligger bland de första, men det är långt kvar av banan. Mycket kan hända. Första varvet går lätt. Hon känner att träningen har gett resultat. Det känns som om hon inte behöver tänka på vad hon gör - benen springer av sig själv...
Lyckokänslan biter sig fast i henne, och stannar kvar. ”Det är nog så här det känns att vara riktigt lycklig.”
Sista raksträckan ger hon allt. Hon korsar mållinjen bara en tiondels sekund före tvåan. Då bryter jublet ut.
När hon står på prispallen och tittar ut över publiken får hon syn på ett par bekanta ögon, samma par ögon som alltid har funnits där och peppat henne vad hon än har hittat på. Pappa.
Hon fylls av tacksamhet och glädje. Aldrig förr har det så tydligt som nu gått upp för henne att det är hans kärlek och tålamod som fått henne hit. Pappas kram ger henne tillbaka all den energin hon gjorde av med på banan. Hon förstår nu att hon hade fel: det är så här det känns att vara riktigt lycklig...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | n0n0 - 19 sep 06 - 02:18- Betyg:  | Heej..Carro,den va bra ;)
Pöss å Kramm <<3 | | carrou_mrs_cool - 31 maj 06 - 17:26- Betyg: | tack alla som läst och kommenterat! jag kommer nog inte att skriva nån fortsättning, eller vem vet, nån gång i framtiden kanske...?
ÄLSKAR ER ALLA - KYSSAR TILL ER<33<33<33<33 | | Hunny_pai - 30 maj 06 - 22:10- Betyg: | haha, ne men du, klart att jag bryr mej :P
älskar dej med gumman
(OBS!! JÄTTEBRA!!!) | | carrou_mrs_cool - 24 maj 06 - 07:43- Betyg: | ingen kanske bryr sig; men det var den här novellen jag skickade in till den där novell-tävlingen som var för alla Sveriges sjuor...
ÄLSKA ER ANNI, SOFIA, ROSA OCH AMANDA | | Ryoga - 20 maj 06 - 06:16- Betyg: | | bra. | | banjo1 - 17 maj 06 - 01:51- Betyg: | | Skit bra klorofon, lr ska ja säga cocarorlolinone ? XD aja i alla fall va den skit bra! älskar deej <33 | | Snyggast_i_stan - 6 maj 06 - 23:28 | | jätte bra skrivit...lite sorglig dock... | | Cilises - 6 maj 06 - 05:50 | skit bra!!!
Härligt budskap och en riktigt fin historia:) | | Triangel - 6 maj 06 - 05:22- Betyg: | | Skit bra Carrou....älskar deej <3<3<3 | | Lindi_92_ - 6 maj 06 - 05:07- Betyg: | | super! | | Forever_you - 6 maj 06 - 04:34- Betyg: | | Jätte bra! |
|
|
|
