En svag doft av vanilj {Del 17 |
Hej på er världens-bästa-läsare.
13 kommentarer, det är nog rekordet i den här berättelsen, va? :D Tacktacktack och åter tusen tack! <3 Ni är absolut bäst och finast och sötast och......allt<3
Jag måste erkänna att jag tycker jag har bättrat mig något otroligt på skriva-fortare-fronten! :D
Den här delen var liite krånglig och jag måste återigen tacka Malin (SilverAndCold) för att hon hjälpte mig väldans mycket med det nedre stycket i den här texten. Jag måste också varna för att slutet inte är det bästa.
Och delen tillägnas Linnéa, (LoveMusic) som - förhoppningsvis- har överlevt en tre (?) dagar lång cykeltur uppe i dalarna, tror jag det var. Heja henne!
Kapitel sjutton
I’ll rescue you tonight
Jag andades häftigt. Kunde känna doften av rök, tvättmedel och kroppsvärme sögs genom näsan och den flöt vidare ner i mina lungor i jämn takt med mina andetag.
Helt oväntat släppte han det hårda taget om min handled, och handen som han hade tryckt mot väggen, ovanför mitt huvud, gled ner och jag lät den hänga ut längsmed min sida. Han tog ett steg tillbaka och betraktade mig med road, utmanande blick. Som om allt det här bara var en lek för honom.
”Det… förändrar ingenting”, sa jag trevande och glodde på honom med stora ögon.
Ville log bara och jag önskade att han kunde låta bli.
När jag vände mig om för att gå därifrån, förväntade jag mig att han återigen skulle hindra mig. Men det gjorde han inte. Istället hade han bara ena ögonbrynet aningens höjt, och hans skarpa ansiktsuttryck nästintill uppmuntrade mig att gå därifrån. Det verkade lite som om han ville se hur lång tid det skulle ta innan jag vände om och kom tillbaka.
Jag tog ett prövande steg bort från honom, utan att någonting hände. Jag ökade på stegen, med alla sinnen och hela medvetandet inställt på att ta mig bort från honom.
Han hade rätt. Jag var attraherad av honom. Trots att jag absolut inte alls ville att det skulle vara så.
Mitt hjärta tillhörde ju Rasmus.
Mitt sargade, sönderslitna, tudelade, nertrampade, trasiga, överkörda och tilltygade hjärta var helt och hållet i Rasmus ägo, och jag visste att om jag ens skulle försöka ge det till någon annan – i synnerhet till Ville Nilsson – så skulle det sluta med att det enda som fanns kvar av det skulle vara blodiga småsmulor.
Jag visste om vad Ville gjorde mot tjejer. Och gick jag på hans förföriska knep skulle jag inte vara någonting annat än en lättfotad slampa. Jag skulle bli en av alla de tjejer som han hade snärjt runt lillfingret, gjort vad han ville med, och sen dumpat innan någon av dem hade hunnit blinka.
Nej, Ville skulle inte få mig, hur gärna han än ville.
Jag armbågade mig mödosamt igenom det folkfyllda rummet. Jag kände inte igen ett enda ansikte. Jag hade bara bestämt mig för att gå tvärsigenom det, utan anledning. Bort från Ville. Bort från att ge honom chansen att krossa mig ännu mer än vad Rasmus redan hade gjort.
Och så plötsligt, som om mina tankar hade åkallat honom, stod Rasmus mitt framför mig. Hans välbekanta, djupa, grå ögon betraktade mig vänligt med en kärleksfull värme som sipprade ut genom de mörka stänken i dem, vartefter sögs upp av varenda cell i min kropp.
”Ellen?” utbrast Rasmus och la en varm hand på min axel.
Det dunkade någonstans långt bak i mitt huvud.
Rasmus.
Rasmus.
Rasmus!
Jag såg storögt upp på honom medan tiotusentals frågor och påståenden yrde runt i mitt huvud.
Rasmus var tillbaka. Han rörde vid mig. Han rörde vid mig! Allt var bra igen. Skulle han ta mig tillbaka? Skulle han säga att allting var ett stort missförstånd och att han ångrade sig av hela sitt hjärta? Säga att han insåg att han hade begått ett fruktansvärt misstag.
Ja, snälla Rasmus, säg att du älskar mig igen?
Jag hade helt tappat talförmågan. Jag bara stirrade på honom, oförmögen att ge ifrån mig så mycket som ett pip.
”Hej”, sa Rasmus och log. Han såg överraskad ut. Vartenda drag och varje linje i hans fasansfullt vackra ansikte var fyllt av förvåning.
Huruvida glädjen i hans leende var äkta eller inte, brydde jag mig inte om. Han log mot mig. Log mot mig.
”H-Hej”, stammade jag och försökte få in i min hjärna att Rasmus talade till mig för första gången på drygt en månad.
En månad hade gått omkring utan att höra hans röst på nära håll. En månad utan ögonkontakt. En månad utan hans underbart mjuka leende. Utan hans ögon. Utan hans beröring.
En månad utan Rasmus.
Hur sjutton hade jag överlevt?
”Hur mår du?”
Den där oron. Oron i både rösten och ögonen som blandade sig med omtänksamheten som bara pyste ur honom. Den fick mig att rysa, och vilja krypa ihop tätt intill honom.
Åh, älskade Rasmus, tryck mig tätt intill dig.
”Bra”, svarade jag entonigt och såg fortfarande på honom som om han hade varit något sorts spöke.
”Bra”, sa Rasmus och tystnade sen en stund. Det som först hade varit lättnad och glad överraskning i hans ögon byttes plötsligt ut mot tvekan. En trevande osäkerhet la sig över hans ögonen, som en extra lins, innan han slutligen fortsatte. ”Jo, alltså, vi har ju aldrig riktigt… pratat ut efter…”
Han verkade inte veta hur hans kulle fortsätta, men det gjorde ingenting. För han avbröts plötsligt av någonting annat.
En ljus röst från sidan om oss, som ropade hans namn fick både honom och mig att rycka till och vrida huvudena åt det hållet som rösten kom ifrån. Mina ögon stannade på en lång tjej som kom emot oss medan hon kämpade sig igenom folkmassan med betydligt mycket mer elegans än vad jag hade haft några minuter tidigare.
”Rasmus!” ropade hon igen, och till min förskräckelse knyckte Rasmus på nacken (mina ben började skaka) och vinkade åt henne med ett litet leende på läpparna.
”Hej!” sa tjejen, med en behaglig röst som var full av glädje. Hon ställde sig bredvid Rasmus. Nära, konstaterade jag när jag betraktade henne uppifrån och ner.
Hon hade böljande, gyllenblont hår som utklassade mitt eget honungsblonda med hästlängder. Det var precis lagom rufsigt, så att det var vackert men inte stajlat. Hennes ögon var gnistrande havsblå, och hennes perfekt fylliga läppar, med precis lagom stor amorbåge, avspeglade ett naturligt och avslappnat leende.
Jag blinkade hårt ett par gånger, som för att försäkra mig om att detta inte var sanningen. Det kunde inte vara sanningen.
Hon var för perfekt. Hon var lika perfekt som Rasmus. De var perfekta. Tillsammans.
Och det fick bara inte vara så.
Rasmus avbröt mina föraningar med en besvärad harkling.
”Öh, Sofia, det här är Ellen, hon… går i min skola. Och Ellen, det här är Sofia, vi…”
Han tystnade av att han som det verkade inte visste vad han skulle presentera Sofia som. Men hon log bara lika vänligt som innan och höll fram sin välskötta högerhand mot mig.
”Hej”, sa hon igen och skakade min hand som förmodligen var lika kall och blöt som en död fisk.
Jag mumlade någonting som var omöjligt att uppfatta.
Rasmus knep ihop läpparna och tycktes vara väldigt besvärad över hela situationen. Jag glodde bara på honom. Jag ville gapa, jag ville skrika och jag ville gråta. Men jag stod bara tyst och såg på honom, medan jag kände hur tårarna steg inom mig när jag mina misstankar om hur Sofia och Rasmus kände varandra blev starkare för varje sekund som gick.
När Sofia slutligen la en hand på Rasmus vältränade bröst, och tryckte sig intill honom från sidan – fortfarande med sitt vänliga leende – styrktes mina aningar så mycket att jag kände hur luftstrupen snörpte ihop sig så mycket att jag fick stora problem med att tillföra mina lungor så mycket luft som de behövde.
Av samma anledning som jag bara fem minuter tidigare, hade trängt mig igenom rummet på flykt ifrån Ville, gjorde jag en ansats att hastigt vända mig om för att gå så långt ifrån Rasmus och Sofia som jag bara kunde komma. Jag klarade inte av att se dem mer, och kände bara att jag behövde komma bort. Hennes hand som vidrörde hans kropp kvävde mig lika effektivt som om hon hade hållit stryptag om min hals, och jag kände paniken stiga i mig.
Men jag hann knappt vända mig om förrän det plötsligt tog tvärstopp. Jag stod med näsan upptryckt i någons varma bröstkorg, och kände de mjuka händerna på mina axlar.
Jag kände igen den svarta t-shirten och det tjockare grå tyget i Villes uppknäppta hoodtröja. Jag sneglade försiktigt upp mot hans ansikte, och han såg tillbaka på mig för ett par korta ögonblick.
När han öppnade munnen och hans raspiga, mörka röst nådde mina öron, sköljde en våg av tacksamhet genom min kropp, och jag sjönk liksom utmattad ihop mot hans stora kropp.
”Nämen jag letade ju precis efter dig”, utbrast Ville samtidigt som han mötte min blick. Allt bakom de kalla blå ögonen sa åt mig att spela med och låtsas som att vartenda ord han sa lät normalt i mina öron. Sen tillade han;
”Är du okej?”
Jag nickade stumt, förvirrad över vad han höll på med.
”Jag tror hon klarar sig utan din hjälp”, kom det plötsligt från Rasmus. Jag såg förvånat upp på honom, och la genast märke till hur oväntat ilsken han såg ut.
Han stod med blicken fäst på Ville. Hans ögon var som smala streck där han stod, med Sofia bredvid sig. Hon i sin tur såg bara oförstående ut och såg från Rasmus till mig, och sen vidare till Ville utan att förstå någonting.
”Åh, är ni tillsammans?” frågade hon mig och viftade menande med ett välmanikyrerat pekfinger mellan mig och Ville.
Jag såg på Rasmus hur hela han stelnade till vid hennes ord. Jag själv blev alldeles torr i munnen, och kände hur händerna blev helt glatta och svettiga.
Tillsammans?
Ville la snabbt sin arm om mina axlar, och jag kände mig lika felplacerad som jag hade gjort när vi anlände till festen. Rasmus såg ut som om han just hade brutit ett ben.
”Typ”, sa Ville och såg ner på mig. ”Det beror på hur man definierar det.”
Det högg till i mig, när jag mötte hans menande blick. Det ryckte lite i hans ögonbryn, och jag insåg med en gång att han medvetet hade använt precis samma ord som jag.
Han syftade på den olycksaliga festkvällen som jag inte mindes, och jag förstod det.
Många, tunga, förvirrande tankar snurrade runt, runt i mitt huvud, och även om jag skulle försöka så skulle jag aldrig kunna sätta ord på dem.
Jag vet bara att en liten, liten gnista av hämndbegär tändes inom mig, och på mindre än en sekund hade den samlat ihop alla de eventuella känslor jag hade gentemot Ville.
Så utan att riktigt veta hur eller varför, stod jag plötsligt med armarna om Villes midja. Tryckte mig hårt mot hans kropp, och nickade beslutsamt med huvudet.
”Ja”, sa jag i bekräftande tonfall.
Rasmus ögon föll ner på mig, och besvikelsen i dem, fick mig att vilja börja gråta.
Men jag stod kvar. Spände armarna hårdare än någonsin för att uppbringa lite stöd ur dem och Ville drog med handen över mitt hår, vartefter han kysste mig mjukt på samma ställe.
”Ja”, upprepade han triumferande.
Hade jag stått mitt emot honom, som Rasmus gjorde, hade jag förmodligen sett hur hans ögon glittrade av tillfredsställelse och förnöjsamhet.
Rasmus slätade ut sina ansiktsmuskler, och såg fortfarande på mig, men nu mer sammanbitet. Sofia i sin tur, sken upp som en sol.
”Vad kul!” sa hon, och jag kunde inte låta bli att lägga märke till att Rasmus inte verkade hålla med henne det minsta. Han muttrade någonting ohörbart, vartefter han la en hand på hennes axel och förde henne bort från oss, med en sista, känslofylld blick på mig.
När de slutligen hade försvunnit ur mitt synfällt, var det första jag hörde Villes muntra skratt. Jag, var däremot inte det minsta munter.
Jag vände mig om mot Ville, släppte taget om hans midja och vred nacken uppåt så mycket att jag kunde rikta min surmulna blick rakt in i hans.
Han verkade lägga märke till allvaret i min blick, för det skadeglada leendet försvann snabbt och han såg undrande tillbaka på mig.
”Vad?” frågade han och såg väldigt konfunderad ut.
”Det där du sa”, började jag och blev nästan förvånad själv över säkerheten i min röst. I själva verket var jag inte alls säker. Jag var så nervös och orolig att jag fick trycka ner fötterna hårt i golvet för att benen inte skulle skaka som asplöv. ”Menade du det?”
”Vilket?” frågade han, lika oförstående som innan.
”Att vi ’typ’ är tillsammans.”
Leendet kröp sakta tillbaka till sin plats på hans läppar igen innan han svarade.
”Jag menar väl allt jag säger”, svarade han och tog ett steg närmre mig, samtidigt som han la sina händer vid min midja.
Jag backade undan, fast besluten att inte låta honom slingra sig ur det här. Jag var tvungen att få svar.
”Nej det gör du verkligen inte”, sa jag.
Han höjde ett ögonbryn men stod kvar.
”Ville, jag kan inte… jag måste… jag vill…” jag suckade tungt när jag insåg att mina formuleringar var odugliga. ”Jag måste veta om du är seriös med det här för jag vill inte vara en del av något idiotiskt spel du kör gentemot Rasmus. Om du verkligen vill ha mig så… så måste du vara ärlig.”
Jag gjorde mitt bästa för att se så uppriktig och naturlig ut som möjligt. Det var svårt, för jag ville helst av allt bara släppa lös gråten och gå hem.
”Kom”, sa Ville helt oväntat. Han tog tag om min handled, och släpade med mig genom havet av folk i det mörklagda rummet. Jag visste inte vart vi var på väg, eller varför. Men av någon anledning gjorde min kropp inget motstånd.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | flikkanmedN - 4 jul 09 - 14:39- Betyg:  | Sjukt bra! Rasmus är avis som fan. Och Ville är för självsäker,
typ överlägsen. Men jag gillar honom ändå. Nästa del, NU!
Jättebra skrivet som alltid :) | | because - 3 jul 09 - 23:14- Betyg: | | Otroligt bra del! fyfan va ja älskar den här delen. mejla nästa :D<3 | | Rosapapper - 3 jul 09 - 20:56- Betyg: | | Fasiken vad braaaaaaaaaaaaaaaa:D!!!! | | NeMriA - 3 jul 09 - 20:39 | MEN VAFAN?!?! Okej nu tillhör jag inte team-ville. han är fortfarande snygg och så men alltså, GAH?!?!
O_O jag kan inte kommentera vettigt nu. jag är för upprörd =_= | | prickigthallon - 3 jul 09 - 20:35- Betyg: | | SJUKT BRA; ÄLSKADE BARN! <3333333333 | | hooppsan - 3 jul 09 - 20:01- Betyg: | | bra jue, mejla nästa ;) | | Justmyfault - 3 jul 09 - 18:07- Betyg: | | helt fantastiskt bra! | | MoRoTpOwEr - 3 jul 09 - 17:13 | | håller t otalt med kvinnan under miaj !!!!!!! | | SilverAndCold - 3 jul 09 - 16:31- Betyg: | ALLTSÅ JUUUULIAAAAA!
*försöka andas normalt*
Jag... måste... ta en paus.
Okej. Jag TROR att jag är normal nu.
Seriöst. Jag blev typ helt... TÅRÖGD när Ville sa att dom typ var ihop! :o Alltså, jag visste ju precis att det skulle hända, men ändå blev jag helt galen och bah: "OH MY GOD HAN ÄR SÅ SÖT IIIIIIH!"
Och åååååååh, rätt åt Rasmus, mohahahahah! (6)
Man kan ju... undra vart Ville tar med Ellen nu... 8-) "YIHOO" kanske? :'D
Och du löste "You tell me"-biten asbra! :]
Det här var ta mig fan den bästa delen! :D :D :D
(Och det här var nog den sämsta kommentaren...)
UNDERBARTBRA<3 | | JennnyJ - 3 jul 09 - 16:19- Betyg: | Tjohej, här kommer jag inhoppandes mitt i historien (som jag brukar ha en vana av att göra) och blir helt :O
Alltså jag måste säga det Jamie, du har utvecklats något grymt inom skrivandet, man blir så tagen att man vet inte riktigt vad man ska göra...
Och ja, avis kan man lugnt säga att jag är på din förmåga att beskriva allting :O ... du nålar känslorna som om du själv upplevde dem ! och ja, det får ju så klart mig att uppleva samma känslor och då skiter jag i om jag inte hänger med i allt pågrund av min bristande läsning av de andra delarna, den här är helt underbart bra! :O
... jaa, helt grym! :)
Puss o kram din Remi <33 |
|
|
|
