Var är din gloria? [Del 8] |
Hm, jag har förstått att frågor hopar sig i era huvuden, jag lovar, tids nog kommer ni nog få klarhet vad de gäller alla karaktärerna. Här kommer i alla fall en ny del av Var är din gloria? Den är inte så jätte lång, ungefär 2 ½ A4, men jag hoppas att ni uppskattar det och lämnar en kommentar på slutet.
Del 8
”Så, berätta lite mer om dig själv”, sade Matthew med ett leende medan han följde Valeries väg till ett par fiskestugor, inte alltför olika den stuga som han själv logerade i för tillfället, den rödhåriga flickan skrattade och skakade på huvudet.
”Nejdu, nu är det din tur att prata”, sade hon med en hastig blick bakåt, de gröna ögonen gnistrade och Matthew stannade genast till medan han såg på henne med en outgrundlig glimt i de gyllenbruna ögonen.
”Vad är det?” Hennes röst ekade oroligt och hon klev ett steg ner på den stege hon börjat klättra uppför, Matthew skakade på huvudet för att kvickna till och gav henne ett hastigt, ursäktande leende.
”Ingenting, jag bara kom att tänka på hur gröna dina ögon egentligen är”, sade han och såg hur en svag rodnad avslöjade sig på hennes bleka kinder men även hur ett litet leende for över hennes perfekt formade små läppar.
”Undanflykter, du får dåligt samvete för det där med att skippa engelskan va?” Frågade hon med ett retsamt höjt ögonbryn och Matthew skrattade.
”Du önskar det va?” Frågade han roat och klättrade efter henne på stegen, Valerie svarade inte utan räckte honom en hjälpande hand. Han tog den och kom tillslut upp på det lilla trädäcket som hon fört honom till.
”Inte illa va?” Frågade Valerie med ett glatt skratt och dansade runt på det slitna däcket, framför dem sträckte sig havet ut likt en matta vävd av djupt blåa och glittrande vågor som böljade in mot stenstranden.
”Det är otroligt vackert”, sade Matthew andäktigt medan han betraktade hennes lätta danssteg, han kunde inte låta bli att tycka att havet på något vis förlorat sin charm med henne vid sin sida.
”Havet menar jag din dummer, men jag tackar för komplimangen”, sade hon med ett skratt när hon såg att det var henne han betraktade och inte utsikten.
Hon stannade mitt i en snurr och såg på honom med huvudet lätt på sned, ”vem är du egentligen, Matthew Thorn?”.
”Din vän”, sade han med ett brett leende och slog sig ner på trägolvet med ryggen lutad mot den röda stugväggen, ”duger det som svar?”.
Valerie bet sig lätt i underläppen medan hon funderade, sedan log hon och satte sig ner bredvid honom, ”jag antar att det duger för stunden”.
”Bra”, sade han och betraktade hennes bleka ansikte som redan såg så mycket friare och lyckligare ut, ”hade inte du en utfrågning på gång?”.
”Jo, tack så mycket för påminnelsen”, sade Valerie med ett skratt och rättade till kjolen innan hon vände sig mot honom med glittrande blick, han anade oroligt att han skulle få ångra det här lite senare.
”Vi tar lite enkla frågor först, vilken skola gick du på innan du flyttade hit?”
”South Carolina High”, sade han med ett sorgset litet leende och hon nickade lätt.
”Varför flyttade du, var det pågrund av dina föräldrar, eller?”
Han tvekade och sneglade på henne, osäker på huruvida han skulle tala sanning eller inte, men någonting med henne fick honom att säga som det var.
”Jag kom hit själv, några föräldrar har jag inte längre”, sade han och betraktade henne oroligt för att kunna avläsa hennes reaktioner.
Han såg hur olika känslor fladdrade över hennes ansikte, som om hon inte kunde bestämma sig för vad hon egentligen tyckte om det avslöjandet.
”Men vart bor du?” Frågade hon lågt efter en lång stunds tystnad med blicken fäst vid de böljande vågornas gång, som om hon var rädd för att möta plågan och sorg ifall hon såg in i hans ögon.
”I en fiskestuga inte så långt härifrån”, sade han med tonlös stämma, han såg ur ögonvrån att hon nickade kort, utan att röra en min.
”Hur dog de?” Frågan blev hängande i luften ett tag och hon gav honom en hastig, ursäktande blick, som om hon kommit på att det var en opassande fråga.
”Jag…”, han tystnade och drog ihop ögonbrynen, osäker på hur han skulle försöka förklara det. Men Valerie tog hans tystnad som ett svar och skakade på huvudet så att det röda håret dansade kring ansiktet.
”Jag behövde inte berätta allting, det behöver inte du heller”, sade hon med ett svagt leende och sträckte sig mot honom för att ge hans axel en förstående klapp, men beröringen blev mer lik en lätt smekning och han ryckte till, mötte förvånat hennes glittrande gröna ögon som var så nära, så nära.
Han kunde känna hur hennes andedräkt slog mot honom när hon andades och han såg hur hon försiktigt flyttade sig närmare honom, hur hennes bleka lilla ansikte långsamt kom allt närmre hans.
”Förlåt mig, jag kan inte”, han gav henne en ursäktande blick och reste sig hastigt upp. Han kunde se smärtan hans gest skapade inom henne men kunde inte stanna kvar, han måste ta sig därifrån, han började backa, ”förlåt mig Valerie, jag kan inte”.
Matthew vände sig genast om och hoppade vigt ner från den lilla platån innan han småsprang därifrån, så väl medveten om sorgen och förvirringen han orsakade henne att det skar honom blodig inombords.
Vid ett silvrigt elskåp en bra bit därifrån sjönk han utmattad ner och dunkade huvudet mot den hårda metallen utan att bry sig om smärtan.
Dunk. Dunk. Dunk
Känslorna avlöste ständigt varandra inom honom och han kände för att skrika ut sin frustration. Han slöt ögonen och såg hennes plågade och sorgsna blick framför sig, han skakade på huvudet och dunkade det ännu en förtvivlad gång mot den hårda skåpväggen.
”Du får verkligen inte bli kär i mig Valerie, jag skulle bara såra dig”, viskade han förtvivlat och glittrande tårar började rinna ner för hans bleka kinder, ”det räcker med att jag håller på att falla för dig, jag klarar mig alltid, men du är så ömtålig min Valerie”.
Nåå, vad tycker ni om historien än så länge? Vad tror ni kommer hända och vad tycker ni om karaktärerna? Snälla skriv vad ni har på hjärtat, det betyder mycket.
/JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FR3KSHOw - 8 dec 10 - 23:57- Betyg:  | | eey! nu har jag läst igenom alla 8 delar! fortsätt på den här novellen! | | konfettiregn - 14 jul 09 - 17:52- Betyg: | ååååh jag som skrivit en sån lång oh bästig kommentar och så dampa internet :*((((
men som vanligt älskar jag den här, och sista meningen var liksom bara GAAAASH :o
(jag är chillaah btw^^ )
och jag ser att du skrivit hp !*peka uppåt*(jag vet jag är seg :( )
super som vanligt !:D
/evve | | Maadelen3 - 10 jul 09 - 11:38- Betyg: | *dunka huvudet i elskåpet*
YNTERBART! VERKLIGEN! ME LÖV!
haha! du skriver megabäst! otroligt asså!
jag tycker om karaktärerna och e h.. jag vet faktiskt inte vad jag tror kommer att hända.. typ, .. äh, jag vet inte :D haha (a)
men bäst! och det var din historia åt mig också! helt fucking amazing! I LOVE IT! höhö!
eh, men ja, nyu ska jag läsa vidare på allt jag missat sen ska jag äta jordgubbar med fia ;bbb
VFOFFDGSS! <3333 | | sorgen - 5 jul 09 - 14:42 | | Du skriver bra! Men längtar också till att få veta mer om personerna. Mejla gärna. | | Papa_Noel - 4 jul 09 - 19:02- Betyg: | jag tycker att, karaktärerna är väldigt mystiska å ganska dimmiga, man kan lixom inte få grepp om dem, än!
jag vill helst inte spekulera i händelseförloppet men manhoppas ju på att de blir kära å att man får veta mer om dem.
den är underbar | | Rosapapper - 3 jul 09 - 20:44- Betyg: | | Jättebra :D:D! | | chulia - 3 jul 09 - 13:07- Betyg: | Jag tycker att den här historien är OTROLIGT intressant, välskriven och jag måste bara klargöra att den är ett känslomässig bombnedslag :) (vilkt är positivtxD)
Jag tror faktiskt inte att jag är rätt person att svara på vad jag TROR kommer hända, eftersom att du liksom berättade det i stora drag i parken häromveckan ;) haha
Men jag tycker mer och mer om Valerie för varje mening jag läser och Matthew är ju rätt så charmig han också ;)
Puss på dig för att du skriver så avundsvärt bra!<3 |
|
|
|
