En svag doft av vanilj {Del 16 |
Tack Annie (prickigthallon), tack Malin (SilverAndCold) och tack Linnéa (LoveMusic) som alla har hjälpt mig med den här berättelsen, mest hela tiden :) haha, utan er skulle denna vara död sen länge. Nu tror jag att folk i team-ville KANSKE kommer gilla mig (lovar ingenting) medan team-Rasmus får.... erm, läsa och se.
Tack så jättejätte mycket för alla kommentarer, som förstås också har fått mig att fortsätta :D
Kapitel sexton
And you show me how to grow through the change
Under veckorna som passerade, fick jag hjälp från alla håll för att komma över Rasmus, så gott det gick. Det gjorde fortfarande ont i mig när jag såg honom i korridorerna i skolan, eller i matsalen på lunchen. Särskilt mycket kändes det när jag såg honom skratta, och hans mjuka skrattgropar dök upp i hans kinder. Jag överrumplades alltid av minnesbilder från våra stunder i avskildhet när jag brukade kyssa dem. Varje gång han gjorde någon utav sina små egenheter. Som att sätta sig på cykelsadeln, alltid med ett extra litet skutt innan som han förmodligen inte la märke till själv. Hans sätt att titta på någon när han lyssnade. Hans sätt att gå. Hans sätt att rätta till håret. Hans varma blick. Hans älskvärda leende…
Det fanns så mycket av honom som jag saknade, men för varje dag var det som att vår tid tillsammans flöt längre och längre bort från mig.
Det var ofta så att jag spenderade nätterna hos Emil, eftersom jag inte stod ut att vara ensam i min och mammas lägenhet medan hon jobbade sina nattskift på sjukhuset.
Nästa gång jag träffade Ville var en fredag, knappt en månad efter att Rasmus hade gjort slut med mig. Jag hade inte träffat honom sen den dagen jag och Emil hade lämnat skivan hemma i hans lägenhet.
Det var mitten av maj och solen hade börja titta fram allt oftare. Jag var på väg hem till Emil efter skolan, och var precis utanför Ica när jag hörde hans mörka, välbekanta röst ropa mitt namn.
Jag stannade förvånat upp och vände mig om, samtidigt som han kom småspringande ikapp mig.
Han hade ett par stora, ljusa jeans som var alldeles trasiga längst ner eftersom de var så långa att de släpades i marken. Och på överkroppen hade han ett svart, tight linne som framhävde alla hans gigantiska muskler och matchade hans korpsvarta hår.
Han såg på mig med ögonen som hade kunnat vara magiska, och log snett.
”Jag tänkte väl att det var på tiden att träffa dig igen, det var ett tag sen sist”, sa han och la huvudet på sned. ”Hur är läget?”
”Det är bra”, sa jag så samlat jag kunde. ”Hur är det själv?”
”Jodå, det är fint för fan. Har ett jobb på gång.”
Förvånat höjde jag på ögonbrynen.
”Jaha? Vadå för jobb?”
Ville skrattade.
”Fråga inte, så hamnar du inte i trubbel.”
Jag knep ihop läpparna och slog ner blicken. Han hade alldeles rätt, såklart. Jag ville förmodligen inte veta.
”Hur går det med the one and only?” frågade han och tvingade mig att se på honom igen.
”Förlåt?” svarade jag oförstående, utan att ha en aning om vad han syftade på.
”Pojkvännen”, förtydligade han med en enkel axelryckning. ”Rikard, eller hur var det?”
”Åh, jaha… Rasmus”, sa jag med en kort suck. ”Nja. Det är väl inga framsteg mellan oss direkt, men jag tror jag börjar gå vidare. Eller något.”
Ville blev tyst en stund. Bet sig i underkläppen och tittade åt ett annat håll. Jag satte ena handen i sidan och skrapade nervöst med foten i marken. Ville säga någonting, men hade ingen aning om vad.
”Du vet, det finns tre saker som alltid hjälper en att komma över såna där saker”, sa Ville efter en stunds obehaglig tystnad.
”Jaså?” sa jag. ”Vadå?”
”Sex, sprit och droger.”
Jag var tyst. Chockad och förvirrad, och omedveten om ifall han skojade eller inte. Han log bara sådär finurligt som endast han kunde, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
”Upp med hakan”, sa han och la två fingrar på min kind. ”Det löser sig. Och vad beträffar den där snubben till pojkvän så verkade han inte vara någonting att ha i alla fall. En överbeskyddande skit, var det inte så?”
Ville garvade och la ena armen om mina axlar. Jag var lite obekväm i situationen utan att kunna förklara varför.
”Efter en kväll med mig, kommer du aldrig bry dig om idioten mer. Nice, eller hur?”
Villes oslagbara charmerande leende.
Jag ville svimma. Jag ville dö.
En kväll med Ville hade förra gången slutat i katastrof. Vad skulle hända efter ännu en? Jag ville inte veta.
”Jag ska vara med Emil ikväll… tyvärr.”
”Äh, jag vet grymmaste festen. Ni kan väl komma båda två? Har för mig att hans brud ska vara där… Lina eller något”, sa Ville.
”Line”, rättade jag honom.
”Precis.”
”Alltså… jag vet inte… jag tror att…”
”Men kom igen, tjejen. Jag vet att du vill. Emil säger aldrig nej, och du kan väl inte motstå min otroliga yttre charm? Ärligt, Ellen. Vill du komma över det där arslet Robert eller inte? Hördu. För min skull?”
Hans röst ändrade ton så många gånger att jag knappt hängde med. Den gick från stöddig, till självsäker, till oseriös, till gravallvarlig och slutligen till smickrande.
Jag kunde bara stå där och blinka som en annan idiot, och insåg plötsligt att jag stod och nickade.
”Öh… jo. Ja. Jag pratar med Emil. Vi kommer.”
”Så ska det låta!” sa Ville nöjt och dunkade mig löst i ryggen. ”Jag hämtar dig halv nio.”
Han blinkade med ena ögat, kramade om mig, och gjorde sen så att hjärtat tog ett skutt i bröstet på mig. Han lutade sig fram, och kysste mig mjukt på kinden.
Sen flinade han mot mig, och gick tillbaka samma väg han hade kommit.
Jag stod fåraktigt kvar med ena handen på den kind han nyss hade berört med sina mjuka, fuktiga läppar, och såg efter honom trots att han var borta.
Jag hade Villes muskelrika arm om mina axlar när jag några timmar senare klev in genom dörrarna till en stor, gul villa. Vi kom in i en rymlig hall vars golv var täckt av jackor. Emil gick efter oss. Han pratade i telefon med någon, som jag gissade var Line.
Han hade inte riktigt gillat det när jag berättade för honom att jag hade råkat lova Ville Nilsson att gå på fest med honom. Men när jag ilsknade till och fräste åt honom att om det var en så dålig idé behövde han inte följa med mig, hade han gett med sig och muttrade någonting om att jag ”inte bnehövde hälla i mig så jävla mycket dricka den här gången”.
Jag blängde bara tillbaka på Emil som svar, men nu när han gick bakom mig kunde jag inte förmå mig att vara sur på honom längre.
För varje steg jag tog kände jag att jag bara ville vända om och försvinna därifrån.
Men Villes starka arm förde mig framåt i ett fast grepp, och jag insåg att jag aldrig skulle ha styrkan – varken mentalt eller fysiskt – att slita mig bort från honom.
Han var som en magnet som jag ofrivilligt drogs mot. Han var så otroligt attraktiv där han gick bredvid mig, med ett charmerande leende som spelade på hans läppar och fick mina ben att skaka värre än någonsin. Han hade som vanligt på sig ett par slitna och för stora jeans, tillsammans med en helt vanlig svart t-shirt. Över den hade han en uppknäppt hoodtröja i mörkgrått tyg med svarta ränder.
Håret stod som alltid åt alla håll, och jag tyckte inte att han såg det minsta festfixad ut.
Emil knackade mig på axeln bakifrån, och jag vred snabbt på huvudet och gav honom en bedjande blick om hjälp.
Han verkade dessvärre inte uppfatta den, utan såg bara stressad ut.
”Det var Line jag snackade med”, sa han och pekade med tummen bakom sig. ”Hon är på väg hit, men jag lovade att gå och möte henne, så vi ses snart.”
Jag nickade och när Emil hade försvunnit ut genom dörren svalde jag hårt och vände mig framåt igen.
Nu var det bara jag och Ville, och en massa folk som jag aldrig tidigare hade träffat.
Hela kvällen blev jag runtsläpad i den överdimensionerade gula villan, som inte verkade innehålla någonting annat än dyra prydnadssaker. Efter att ha hört någonting som lät stort, lyxigt och gjort av kristall eller glas slås sönder för tredje gången på ungefär en kvart, började jag fundera över vem det var som faktiskt skulle vara tvungen att ta ansvar för allt det här.
Men jag han inte tänka särskilt länge, eftersom att jag snart kände ett par varma händer som smekte mina axlar.
Jag ryckte till av den plötsliga beröringen och snodde runt så fort att jag var nära att tappa glaset jag hade i handen – som inte var fyllt med någonting än vatten.
Det svarta håret hade fallit ner över Villes panna och hans isande blick genomborrade mig.
”Jag undrade just vart du försvann”, sa Ville och log snett.
Jag log så gott jag förmådde tillbaka mot honom och tog försiktigt ett steg bakåt, så att jag backade in i den massiva bokhyllan vars innehåll jag nyligen hade stått och begrundat, samtidigt som jag önskade att han kunde sluta upp med sina överraskande uppdykanden och omskakande leenden.
Fortsatte han på det viset skulle jag snart inte kunna andas mer över huvud taget.
Jag skrattade nervöst och såg på honom. Hans högra hand hade letat sig ner till mitt nyckelben, som han lät fingrarna glida över. Hans blick vilade inte på mitt ansikte när han pratade med mig.
”Jaa…” sa jag tveksamt och föste undan hans utforskande hand som började bli lite för utforskande. ”Jag stod bara och… tänkte lite.”
Jag harklade mig kort och la händerna på hans armar, som jag misstänkte inte skulle förbli hängande längsmed hans sida.
”Jaha”, sa han och såg mig slutligen i ögonen. ”Har du kul då?”
Jag vred lite på mig.
”Jodå”, försäkrade jag och undrade om han skulle genomskåda min rena lögn. Jag såg hur han drog ihop munnen och la huvudet på sned, medan han betraktade mig.
”Av någon anledning tror jag dig inte”, sa han. Och log igen.
Herregud, nu måste han ju ge sig.
Jag försökte backa ännu ett steg, men var helt enkelt så inpressad i den stora möbeln bakom mig att jag inte kunde komma längre åt det hållet. Jag upptäckte till min förvåning att det inte längre var jag som höll Villes händer på avstånd, utan han som hade greppat tag om mina underarmar. När jag slog upp blicken igen såg jag att han just var på väg att komma mig ännu närmre.
Men jag klarade inte av det. Hur frestande hans utseende och utstrålning än var så visste jag att jag gjorde bäst i att hålla mig så långt ifrån Ville Nilsson som möjligt. Jag visste vad ryktet sa om honom. Jag visste ju hur han var.
Alla visste.
Och jag tänkte inte falla för hans trick. Tänkte inte sjunka till de andra tjejernas nivå. Jag fullkomligt vägrade låta honom inbilla mig att jag var speciell.
”Ville, lägg av”, sa jag så skarpt jag kunde när jag tyckte att han hade kommit alldeles för nära. Jag försökte slingra mig ur hans starka grepp.
”Varför?” mumlade han.
Ville var ungefär tio gånger starkare än mig, och jag var chanslös i en match mellan våra styrkor. Så han höll mig utan någon som helst svårighet. Hans läppar var bara några millimeter ifrån min panna i och med att han var knappt en decimeter längre än mig. Jag kände hans ljumma andetag fläkta mot mitt hår, som flög iväg och kittlade mig på kinden.
Hans läppar vidrörde i nästa sekund min panna, och jag rös och fick gåshud över hela kroppen.
”För att…”, började jag i protest, men insåg att han aldrig skulle lyssna på mig samtidigt som hans hand letade sig upp från min handled, och istället började stryka mig ömsint över överarmen. ”För att jag inte vill!”
Jag suckade ilsket och tryckte honom ifrån mig med all den kraft som min kropp kunde åstadkomma, efter vilket jag tittade på honom med hopdragna ögonbryn och sträng blick.
Jag misstänkte starkt att han hade låtit mig slippa ur hans grepp, för han såg på mig med överlägsen blick.
”Men, Ellen”, sa han med på gränsen till gnällig röst. Han drog mig intill sig igen, och skulle precis lägga handen vid min midja när jag återigen pressade honom bort från mig.
”Sluta”, sa jag så bestämt jag kunde.
”Med vad?” frågade han och det gnistrade till av retsamhet i hans iskalla ögon.
”Med att…” jag sökte desperat efter ordet jag i bakhuvudet, men insåg till min förtret att jag inte kunde hitta det. ”…göra sådär!”
Jag ryckte mig ur hans grepp och lyckades förvånat eftersom han inte hade varit beredd på det. Jag vände mig om och gick därifrån.
Självklart följde han efter.
”Men kom igen! Var inte så jävla pryd nu, va?”
”Jag är inte pryd”, muttrade jag irriterat.
”Joho du”, sa han och fick tag i min handled igen och snurrade runt mig så att jag stod rakt framför honom igen. ”Vad är grejen? Vi har ju ändå typ gjort det en gång.”
Jag fick anstränga mig hårt för att inte reagera alltför starkt på hans ord. Jag blundade hårt och försökte lösa upp klumpen i halsen som genast krupit fram.
”Definiera det där, tack”, bad jag honom i ett beordrande tonfall, utan att öppna ögonen. Ändå kunde jag nästan höra hur han log.
”Äh, du vet vad jag snackar om.”
”Jag har ingen aning”, ljög jag.
Ville var tyst en stund. Jag kände doften av hans lite svettiga hoodtröja från där jag stod, och insåg att han måste stå väldigt, väldigt tätt intill mig.
”Det spelar ändå ingen roll”, sa han efter en kort stund. Han gjorde en snurr med handen som tvingade mig att flytta fötterna. Jag slog reflexmässigt upp ögonen för att inte snava och snart fann jag mig själv stå med ryggen mot väggen och Ville lutad över mig. Hans arm höll upp min över huvudet och låste fast mig vid väggen. Hans opålitliga ögon stirrade rakt igenom mig. ”Jag vet att du är attraherad av mig och jag vet att du känner precis samma sak som jag känner för dig. Du vill ha mig.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 27 jul 10 - 20:09- Betyg:  | | totalt äcklig sliskig kille :S | | mikaelanystrom - 19 aug 09 - 23:50- Betyg: | jag tycker ville låter som en sliskig typ och hans utseende lockar mig inte alls :o
sanningen är att jag hatar sånna killar, jag dras mer till små nördiga gulliga killar *_*
aja | | woops - 2 jul 09 - 22:07 | 1. Angående ditt skrivande: Du är verkligen duktig på att skriva! Man börjar läsa och texten bara flyter på och man sugs in i berättelsen.
2. Angående karaktärerna: Ville är... äcklig. Så jobbigt självgod. Jag blir alltid irriterad på såna människor i verkligheten.
Men okej. Han är snygg. Och han gör berättelsen intressant.
Jag börjar äntligen tycka bättre om Ellen!
3. Angående min kvällshumor: "Ville säga någonting, men hade ingen aning om vad." Hahah, hon VILLE säga någonting till VILLE! Det var faktiskt väldigt roligt när man läste det, haha xD | | anna_921 - 2 jul 09 - 15:13- Betyg: | Hej
Har läst alla 16 delar i ett sträck. Och jag kan bara säga att tjejen du är grymt bra på att skriva.
mejla nästa.=) | | flikkanmedN - 2 jul 09 - 12:26- Betyg: | Oh shit. Stackars Ellen, att motstå någon som är oemotståndlig.
Måste vara svårt. Åter igen, sjukt bra skrivet! :) | | because - 1 jul 09 - 23:59- Betyg: | haha fan va sjukt, jag var för ett tag sedan (en vecka typ ;S)
i exakt samma situation som Ellen :O ush :(
Du skriver sjukt bra! :D mejla nästa :)) | | hooppsan - 1 jul 09 - 22:45- Betyg: | | skit bra, mejla nästa :) | | Rosapapper - 1 jul 09 - 22:35- Betyg: | | Gud människa, hur bra du skriver:o!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! | | NeMriA - 1 jul 09 - 21:33- Betyg: | argh! o.o jag kommenterade men då sa dikta "du måste vara inloggad ladkfhl"
iaf: jag tillhör nog team-ville. fast jag inte vill. uuuugggh -.-
jag tycker synd om ellen o.O ooooch jag kan inte kommentera. bluarg.
<3 | | JessicaKarlsson - 1 jul 09 - 21:24- Betyg: | men äckliga ville ;oo
rasmus tack! :'D
mejla (a) | | prickigthallon - 1 jul 09 - 20:31- Betyg: | | Breathtaking alltså! Herrejesus :O<3 | | Sidewinder - 1 jul 09 - 20:26- Betyg: | Hjälp jag är förvirrad - jag är helt klart i team-rasmus och både vill och inte vill att hon ska hitta på nåt fuffens med ville :P
Haha du är så bäst, det här är bättre än alla såpor på tv och man blir engagerad typ :D
Sätt igång och skriv mer nu, annars döööör vi :P | | SilverAndCold - 1 jul 09 - 19:19- Betyg: | ' ”Upp med hakan”, sa han och la två fingrar på min kind. '
LA TVÅ FINGRAR PÅ HENNES KIND?! Omg, jag skulle dött.
Gaaaah, hur kan hon tveka till att gå på fest när självaste Ville bjuder henne?! Hon är ju inte riktigt klok.
' ”Av någon anledning tror jag dig inte”, sa han. Och log igen.
Herregud, nu måste han ju ge sig. '
Han behöver inte alls ge sig - det är ju Ville! Han gör precis vad han vill, och ger sig inte förrän han är nöjd. 8)
Alltså seriöst - HUR GÖR DU?!
Ja, jag ÄR attraherad av Ville, och JA, jag vill ha honom.
Synd bara att han är påhittad.. *gråta floder*
Du får mig att bli kär i en kille som inte ens finns!
Det här är ju deprimerande.
Med andra ord; du skriver som en gud <3
(Jag tror faktiskt att du skriver BÄTTRE än en gud) |
|
|
|
