Vem har sagt något om Älvor? Prolog? |
”Du är min hjälte för du vågar vara rak, du är min hjälte för du är precis så svag som jag. Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen!” Skriket, sången tystnar och hennes andetag flämtar våldsamt. Hon böjer sig framåt och luften ur hennes mun ryker när den krockar med kylan. Flåsande drar hon halsduken hårdare runt halsen och börjar gå framåt igen. Stigen hon går på är egentligen en grusväg genom stadens park. Parken är full av ståtliga, kraftiga träd. Under sommaren brukar parken vara folkfylld även vid skymnings timme, men nu under vintern vandrar inte en enda själ här. Ingen utom jag, tänkte hon och puttade snön framför fötterna. Hennes svarta stövlar var snart vita och hon stannade igen. Hela världen verkade vit och dansade i takt med snöflingorna som föll. Det verkade som om snön smekte marken, träden och himmelen i natt.
”Underbart”, viskade hon samtidigt som hon föll ihop på marken med ansiktet mot stjärnorna. Hon fnittrade och suckade djupt. Kanske var det alkoholen, eller hennes livliga fantasi, men snart såg hon älvorna dansa på snöflingorna som föll. De skrattade och hoppade från flinga till flinga. De var inte längre än hennes handflata, men såg ut som små, små människor förutom att de hade ett onaturligt stort huvud och små, nätta vingar på ryggen. Deras ögon var stora och runda och hade långa, svarta ögonfransar. Hon låg helt stilla och tittade på deras vilseledande dans. Tillsist hoppade en av älvorna ner och landade på hennes mage.
”Varför ligger du här i snön oh vilar?”, sa Ävlan med ett stort leende och lade huvudet på sned. Rösten stannade i halsen, den ville inte tala. Hon var så chockad över att den lilla Älvan talade med henne.
”Kan du inte prata?”, sa Älvan och såg sorgsen ut.
”Jag kan visst prata!”, hörde hon sig själv säga och satte handen för munnen. Älvan log, och svävade upp i luften.
”Sätt dig upp så vi kan prata med dig.”, sa Älvan som verkade sitta på en osynlig stol i luften. Flickan satte sig sakta upp och världen snurrade ännu mer än om hon låg ner, men snart så stod den stilla igen. Fler och fler älvor om och satte sig på osynliga stolar i luften bakom den första Älvan. Älvorna bar små klänningar som liknade dem isprinsessor har. Alla hade de klänningar i olika färger och mönster. Älvan som pratat med henne bar en ljusrosa klänning med små rosa blommor på.
”Vad heter du?”, sa Älvan och blinkade med sina stora ögon.
”Ellinor”, sa Flickan och rodnade, ”Vad heter du?” Alla Älvorna började viska och tassla upphetsat, men blev tysta i samma sekund de fick en bestämd blick ifrån Älvan Ellinor just frågat. Älvan vände sig åter med ett leende mot Ellinor.
”Jag heter Alva”, sa Älvan och log ännu större. Ellinor visste inte vad hon skulle säga, utan log bara tillbaks mot Alva. ”Vad gör du här ute i kylan?”
-----------------------------
Vad säger ni, är det en prolog eller inte? Ni får bestämma, jag är bara ute efter något vettigt att skriva. Förövrigt så är låten jag citerar "Vinternoll2" av Kent. Men,
K O M M E N T E R A ? !
// ElliE
|
| Kommentarer | | Fiiiaaas - 26 aug 09 - 17:50 | | maila när nya delen kmr :) | | Fiiiaaas - 26 aug 09 - 17:49 | | det är en väldigt bra prolog | | Sweetelvira - 1 jul 09 - 20:57 | den var jätte bra :d
mejla när första delen kommer ut :) |
|
|
|
