A beauty that held a despair- *Oneshot* |
Snälla KOMMENTERA, Det uppskattas!
A beauty that held a struggle,
A life that wasn’t even hers,
But still there was a struggle,
That formed it into
Hers…
Nutid
“Jag vill inte veta, snälla, sluta!” Hon stönade högt av förtvivlan och trängde undan de brännande tårarna som hotade att välla fram. Hennes kinder hade fått rosor då minnet spelades upp i flickans alltför sargade huvud som skapade ett så bittert lidande. Ett lidande som bevittnade om en tragedi mycket större än livet självt. Ett helvete på jorden som hon desperat hade försökt undfly med ecstasy och morfin, men förgäves. Hon hade försatt sig själv i en dubbelmoralisk fälla, omöjlig att finna en flykt ifrån, just för att den var skapad av henne själv, och en fälla man själv har tillfogat är en omöjlig labyrint. Det visste hon mycket väl, livet hade ju trots allt sagt sin mening om detta för närmare bestämt tjugo år sedan, och den hade bevisat sig vara sann ända in till hennes ruttna ålderdom.
Kvinnan hade blivit galen – både av sorg och av ensamhet. Jorden tycktes hånle mot henne, för den ville varken in eller ut, ville ha kvar henne men plågade henne ändock, och detta var resultatet: En utsliten liten trasa, med ett antal hål och ett stinkande innanmäte. Gud hade sannerligen inte varit barmhärtig mot henne.
”Snälla…” Kved hon och skakade våldsamt på huvudet då en våg av oönskade minnen spretade in i hennes trasiga tankar och smutsade ner allt det bräckliga hon hade skapat därinne. Hennes slitna hår som inte hade blivit tvättat på flera månader, bildade en tunn, gråsprängd slöja kring hennes tunna axlar och utmärglade ansikte.
”Min älskling, snälla, kom tillbaka till mig!” Ropade hon halvhögt för sig själv och gav därmed de sterila väggarna tillträde till hennes hemlighet hon så länge hade hållit inom sig, i alla fall ända sedan hon hade förflyttats till denna avdelning, av de hemska gråa tanterna på mentalsjukhuset.
Väggarna förblev tysta, väntandes på hennes bekännelse, och den unga flickan gav vika för de plågsamma minnena som hon hade velat hålla i schack men som var alldeles för hårda och hänsynslösa för hennes bräckliga tankegångar.
År 1945, dåtid
Historien om flickan tog sin början under en varm sommardag, precis som denna dag förresten, och precis som alltid visste flickan, som sedan länge sedan hade givits det kristna namnet Kristina, att en bok under sommardagens varmaste tidpunkt skulle falla henne mycket väl i smaken.
Precis som flickan skulle öppna sin nyinköpta bok, som innehöll alla de kända klassikerna, skrivna av Lord Byron, skymdes bokens sidor av en plötslig skugga. Mannen som stod framför henne, med den muskulösa överkroppen som för tillfället låg bar, smilade åt henne och avslöjade därmed alla sina bländande vita tänder. Och det var just i det ögonblicket som mannen valde att dra fingrarna genom sitt korpsvarta hår, som sken i solljuset, varvid han utan ett ord satte sig vid sidan av henne. Och det var även i just det ögonblicket som den unga flickan insåg att hon hade blivit förälskad.
Mannen som förresten hette Peter, hade också fattat tycke för den unga flickan med den fylliga kroppen och det eldröda håret, och var därmed inte sen med att få henne på fall, och inledde häftiga kärleksakter med henne, väl medveten om konsekvenserna som detta skulle ha för kvinnan då hennes far var själve pastorn i den ensliga lilla byn, och som var strikt med att ett könsumgänge innan äktenskapet bara kunde leda till skam.
Deras umgänge avslutades dock inte och under dagarna umgicks paret konstant, och utbytte sädesvätska under kvällarna. En dag precis som vilken dag som helst förde Kristina äktenskap på tal. Mannen vände sig om mot henne i den stora himmelsängen, och lade ena handen om hennes solbrända axlar.
”Varför ska vi göra det, vi har ju det skönt som det är, inte sant?”
Och så var det inget mer med den saken då deras möten fortsatte dag in och dag ut. Detta fick dock ett abrupt slut då Peter, hennes älskade, tog upp det otänkbara, en kall vinterkväll. Han hade stämt möte med Kristina uppe på de höga kullarna som låg alldeles intill den mörka skogen, och under en utav kvällarna, vilket inföll under en söndag, då detta var en vilodag, träffades dem under kvällen precis som avtalat. Den vackre ynglingen tog tid på sig i mörkret, då han först såg till att ha tagit med sig en filt, varefter han älskade passionerat med kvinnan. Och precis som de huttrande hade svept om sig den tjocka filten, berättade han för henne om sin plan, om att han skulle ta lite avstånd ett tag, få tid att lufta tankarna och vara för sig själv under ett antal år.
Kristinas ögon hade fyllts med tårar och hon hade snyftande fattat tag om hans varma händer, som så ofta hade smekt henne, och gråtit sig sanslös för att få honom att stanna kvar.
”Men snälla, du kan ju inte lämna mig, jag älskar ju dig så mycket…” Sa hon skälvande som om detta var en orsak för hela världen att stanna upp. Men det hade inte haft någon större effekt på honom, då han redan dagen därpå, hade valt att resa iväg. Utan avsked eller dylikt.
Några veckor senare hade hon fått ett litet brev, och i sin iver av att ha fått ett brev från sin älskade Peter hade hon rivit upp den i all hast. Men besvikelsen hade sköljt över henne, för där stod följande:
”Jag har gift mig, Kristina, och för tillfället befinner jag mig i norra Frankrike.
Min fru, Amélie, är redan med barn.
Jag hoppas att du har det bra, för det har jag.”
Och precis som hon trodde att livet inte hade kunnat göra hennes tillvaro mycket sämre än vad den var, läste hon längst ner på brevet:
”Glöm bort mig…”
Hennes läppar hade skälvt och hennes tunna axlar hade skakat, då allt plötsligt svartnade för hennes ögon. Hon gick sönder.
Kristina hade blivit galen i sin sorg och hade aldrig lyckats släppa taget om minnena och om kärleken som hade kunnat vara. Hon höll hennes minnen med ett järngrepp, och bitterheten hade slitit sönder henne.
Nej, hon skulle aldrig glömma honom.
*
*
*
*
© Violet
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Violet - 2 jul 09 - 23:02 | Tack Justmyfault!
///
Violet | Justmyfault - 2 jul 09 - 22:10- Betyg:  | | riktigt otroligt bra skrivet :) | | Violet - 1 jul 09 - 21:31 | Tack så mycket detregnarute!
///
V | | detregnarute - 1 jul 09 - 12:09- Betyg: | | cool | | Violet - 1 jul 09 - 10:39 | Tack så mycket AllThatIWanted!
///
V | | AllThatIWanted - 1 jul 09 - 10:23- Betyg: | | Så himla bra skrivet =) | | Violet - 1 jul 09 - 09:32 | Tack Snyggingen2...det uppskattas...
///
V | | Violet - 1 jul 09 - 09:25 | MM...ska fixa d...tack för feedbacken Kreativ!
///
V |
|
|
|
