Kungadömet Marcéus Lión |
hejs, hopp, har kommit ut med ännu en fantasy-novell, den ska faktist skickas in till en novelltävling så skriv gärna nåt konstruktivt är ni så snälla!
///V
OBS! INGA SMYGLÄSARE, FINNS REDAN TJUGO STYCK NU!
Del ett:
Kungadömet Marcéus Lión
Inte så långt borta från en bäck vars klarblåa vatten sipprade längs en smal och jordig upptrampad stig som ledde precis in till en gräsbevuxen glänta, upplyst av ett värmande solljus med en azurblå himmel ovanför. Vars närliggande gränser mynnade till Kungadömet Marcéus Lión, vilkens like aldrig har existerat, fanns även ett palats. Ett vackert silvermönstrat palats, med själva gudarnas inskriptioner på dess vitmålade väggar, men som inte var så lätta att tyda eftersom palatset var självlysande.
En exotisk, orientalisk kupol, från fjärran länder, hade byggts på palatsets topp, varav både kungen och hans älskarinna levde. Även den sköne kungasonen Marcellus af Lión levde inom dessa förgyllda väggar, men gick för tillfället inte att finns i sin kammare, och eftersom det var hög tid för en kungamiddag, vankade den stackars Mylady af Lión, svärdsmästarens fru, av och an i sin kammare, med en mycket missbelåten min på sina fylliga läppar.
”Jag försäkrar dig om att dem kommer att infinna sig i sinom tid, Mylady, du behöver inte känna någon oro.”
Den lydige kammarjungfrun granskade den vackra Mylady, med en medlidsam min. Hon tyckte inte om att Mylady skulle oroa sig för de där olydiga pojkvaskarna som ändå alltid lyckades komma försent, även om en av dem faktiskt var Mylord af Lión, Myladys alldeles egen, olydiga make.
Svärdsklingorna mötte varandra i ett enda högt klingande som skvallrade om att de båda numera var varandras jämlikar. Detta förvånade oerhört mycket eftersom den ena av dem, den mycket äldre för den delen, slängde ifrån sig svärdet med ett högt stön och sjönk besegrat ner i golvet. Han harklade sig och tittade sedan upp mot den trötte opponenten innan han drog ner honom alldeles intill sig, och lade, beskyddande, en utav sina väldiga, muskulösa armar kring tonåringens tunna axlar.
”Du börjar bli bättre…mycket bättre faktiskt.” Ett litet leende spelades på ynglingens läppar och han lyckades svälja sin stolthet med en förvånad min.
”Verkligen?” Konstaterade han roat, och kysste sedan spontant hans svärdsmästare på hans fjuniga kind.
De var ju trots allt som bröder för varandra och hans gamle svärdsmästare hade varit hans lärare i över tre år nu.
Svärdsmästaren log åt pojken och kramade om honom i en sista vänskaplig gest innan de blev störda av en utav hästskötarna. Den smutsige pojken hade en skräckslagen min på ansiktet och tappade en utav hästskorna som han lätt höll i sina darrande händer. Han böjde sig snabbt ner och tog upp den. Svärdsmästaren Lorrén harklade sig ljudligt, vilket fick pojken att bli alldeles spänd, som om han stålsatte sig inför ett slag. Inget av detta konstiga beteende undgick den skarpsinnige svärdsmästaren, som, lugnt, sade:
”Vad har han nu ställt till med, pojk?”
Pojkens underläpp darrade och han lyckades mirakulöst kväva sina snyftningar.
”Kungen är rasande.” Sa han med en kvävd röst och sprang sedan snabbt ut ur fäktningssalen, och tappade sina hästskor i farten.
Marcellus och Lorrén utbytte förvånade blickar men var inte sena med att reagera. Kungen var ju trots allt rasande, vilket inte kunde betyda något bra för deras del.
|
|
|
|
