En svag doft av vanilj {Del 15 |
Hejhopp i sommarvärmen! Sitter på Åland nu, och det är gassande sol. Så jäkla underbart! <33333
I alla fall vill jag tacka för de JÄTTEFINA kommentarerna ni gav mig för förra delen, och det muntrade upp mig så mycket i och med att jag inte var jättenöjd när jag la ut den. Så tack underbaraste, bästa läsarna i världen <3 Och här får ni nästa del som jag knåpade ihop under värsta skrivdamprycket jag fick igår :)
Hoppas ni gillar det! :*
Kapitel femton
Can't change this feeling
Följande dag gick fort. Jag klarade skoldagen bättre än den tidigare, och stötte lyckligtvis inte ihop med Rasmus särskilt många gånger. Jag var däremot nära att spilla ut ett helt glas mjölk över Line när jag helt oväntat fick syn på honom i matsalen, men utöver det hade allt gått bra.
Så när jag sa hejdå till Nadja och Line, var det med en aning mer självkänsla som jag gick iväg i riktning mot Emils skruttiga lilla bil.
Jag studsade med överdrivet lätta steg in på passagerarsidan, och hann nätt och jämnt slå igen dörren efter mig innan jag med ett brett leende mötte Emils blick.
Han såg frågande tillbaka på mig, med ett underligt uttryck i ögonen. Som om han inte tyckte att jag var riktigt klok.
”Har allt gått bra idag?” frågade han medan han vred om nyckeln till bilen så att den drog igång med ett dovt mullrande läte.
”Ja, absolut”, svarade jag muntert och vred blicken så att jag tittade ut genom vindrutan.
Emil log han med, nöjd över mitt humör som det verkade, och trampade sen ner gasen så att bilen började rulla iväg.
”Så, inga anledningar för mig att mörda honom då, alltså?” frågade Emil, med låtsad besvikelse i rösten.
Jag skakade på huvudet.
”Nepp.”
”Bra då. Antar jag.”
Han såg på mig i ett ögonblick, och jag såg tillbaka. Vi utbytte ett leende, och för den korta stunden var våra hjärnor i absolut samförstånd med varandra.
Sen fäste han åter blicken på vägen, och jag tittade ut genom fönstret medan han körde oss över gator som jag plötsligt insåg att jag inte kände igen.
”Vart är vi på väg?” frågade jag när jag kommit till den insikten.
”Åh, just det. Glömde visst säga det, men jag måste hem till Ville en kortis. Lovade att lämna en skiva till honom. Det gör väl inget?”
Emil såg på mig igen, men nu med ett oroligt uttryck över ögonen.
Jag kände hur hela min kropp stelnade till.
Ville. Ville som i Ville Nilsson? Vilhelm.
Som jag kanske eventuellt förmodligen mest troligtvis hade haft fyllesex med men inte kom ihåg.
Ja, jättekul. Absolut, jättegärna ville jag träffa honom.
Jag svalde hårt.
”Inga problem”, klämde jag ur mig och kände hur lögnen skar i mina öron.
”Bra”, sa Emil och trummade otåligt med fingrarna på ratten. ”Du vet, vi har liksom den här grejen med att låna skivor av varandra. Det är typ så vi är kompisar. Eller bekanta. Vetefan vad vi är egentligen. Men någonting. Du fattar.”
Nej, Emil. Jag förstod ingenting. Varför ska du hålla ihop med honom? Varför ska du tvinga med mig hem till honom? Varför ger du mig inget annat val än att än en gång stå öga mot öga med den enda personen jag inte alls ville träffa?
Det var vad jag ville säga.
Men jag nickade bara dumt.
När Emil hade stannat och parkerat bilen befann vi oss utanför ett fult höghus område. Stora fyrkantiga betongblock stod framför mig, med identiska fönster som prydde dess grå fasad.
Jag ville ögonblickligen vända om och gå därifrån, tillbaka till bilen där jag kunde låsa in mig och söka skydd. Söka skydd från Villes hårda, kalla opålitliga blick som fascinerade och charmade mig lika mycket som den gav mig rysningar.
Men med Emil bredvid mig, tågade jag med darrande ben in genom den nerklottrade porten och uppför de många oräkneliga trappsteg tills jag stod framför en sliten lägenhetsdörr i ett trapphus som stank av lukten från cigaretter, urin och något unket.
Emil verkade helt oberörd när han tryckte in ringklockan.
Det hördes ett högt hundskall där inifrån och sedan krafsande på dörren.
Min blick sjönk till brevinkastet. Ett sånt där klassiskt, som jag och mamma också hade på vår dörr. På denna stod det Nilsson, med vita bokstäver och krossade mina önskningar om att vi hade hamnat fel.
”Amen flytta på dig då”, fräste någon där inifrån innan det rafsade till i låset och dörren öppnades.
I dörröppningen stod Ville, med bar överkropp och med bara en handduk om höfterna.
Det kolsvarta håret var vått i topparna, och hängde ner i hans isande blick.
”Emil, tjenare!” utbrast han när han förstod vem som hade ringt på dörren och sprack upp i ett stort leende som gav mig rysningar ut längsmed hela kroppen. ”Kom in för fan!”
Han föste med benet undan en vit pitbull som fortfarande stod och skällde innanför dörren.
”Flytta på dig, Skunken”, snäste han åt hunden och gav den en ilsken blick. Den gnydde till, men vände sig sen om och försvann ut ur hallen.
Ville slog upp blicken igen och såg rakt på mig.
”Han är lite rättfram, den där.”
Jag visste inte vad jag skulle säga, men jag gissade att han menade hunden som just hade försvunnit.
Emil klev in i lägenheten, och kvar stod jag utanför. Fastfrusen i golvet, och kunde inte slita ögonen från Villes muskelpaket till mage.
Jag fann mig själv sekunden senare i Villes starka armar, utan en chans att ta mig loss.
Jag rörde mig inte, utan stod stel som en pinne och bara väntade på att han skulle flytta sin varma, och aningens våta, överkropp från mig.
Vilken annan tjej som helst skulle ha svimmat på fläcken om hon hade varit i min sits. Jag stod bara och liknade en uggla, med blicken fäst rakt framför mig.
”Hur är läget?” frågade Ville som tydligen inte hade märkt någonting.
”Öh… B-Bra”, stammade jag fram.
Ville skrattade, och jag förstod inte varför, men sen la han sin stora hand på min axel och ledde mig in i lägenheten. Han stängde dörren efter mig, och vred om låset.
Lägenheten var mycket liten och kvav. Det luktade inrökt och våt hund, och jag misstänkte starkt att röklukten i trapphuset mestadels kom härifrån.
”Vad ger mig äran?” frågade han medan han visade oss vägen in i ett mycket litet och smutsigt kök.
Emil höll menande upp skivan framför sig.
”Nämen du är ju fan bäst, Lönneberga!” sa Ville och tog den ifrån Emil. Han gjorde en high five, och drog handen genom håret.
Han tycktes inte ha för avsikt att dra på sig en tröja, vilket störde mig lite, eftersom att min blick inte alls ville fästa sig någon annan stans än en på hans magparti.
Kombinerat med den kvava luften, fick jag svårt att andas.
Jag blev nästan glödhet om kinderna när jag kom att tänka på att jag förmodligen redan hade sett allt det här, och mer, utan att jag kom ihåg det.
”Jag har med den här också”, sa Emil och halade upp en till skiva ur bakfickan i jeansen.
Ville tog nyfiket emot den och studerade noggrant framsidan.
”Dope?” sa han frågande.
Emil nickade.
”Har du hört dem?”
”Nej, faktiskt inte. Är de något att ha?”
”Ja. De är bra. Riktigt bra. Jag tror att du kommer gilla dem.”
Emil log. Ett sånt där leende som skulle ha fått mig på fall om jag inte hade varit hans syster. Och det värsta var att Ville log tillbaka. Ett liknande leende som förstås fick mig på fall eftersom att jag inte var hans syster.
Mina ben skakade häftigt, och jag vet inte om det berodde på vad han gjorde därnäst, eller om det bara var bristen på syre, kanske var det båda delarna, men när han gjorde en liten knyck med huvudet så att det våta håret flög ur hans ögon, blev det nästan för mycket för mig.
Jag kände hur jag skälvde till och benen vek sig under mig. Jag grep reflexmässigt tag i diskbänken bakom mig för att inte falla omkull, och hade jag inte gjort det vet jag inte vad som hade hållit mig uppe.
Emil märkte det, och vände sig oroligt om.
”Ellen!” sa han och tog mig om axlarna. ”Är du okej?”
Jag nickade.
”Ja… kan jag bara… ett glas vatten…”
”Självklart”, sa Ville och plockade snabbt ner ett glas från en av hyllorna ovanför sig.
Han fyllde det med vatten och räckte det till mig.
”Tack”, mumlade jag och tog emot det slarvigt diskade glaset.
Jag drack girigt djupa klunkar av vattnet. Det var ljummet och inte alls särskilt gott, men det räckte för att ge mig lite nya krafter, och när jag hade ställt det ifrån mig vågade jag till och med släppa taget om diskbänken.
”Mår du bra?” frågade Ville. Emil tryckte hårt mina axlar, och jag nickade för att försäkra dem.
”Ja, jag fick bara… lite svårt att andas”, sa jag och log urskuldande mot dem.
Emil log tröstande, innan han vände sig mot Ville.
”Hon har haft lite… problem med pojkvännen.”
Jag såg alldeles bestört på honom, förskräckt över att han berättade det för Ville av alla människor. Hade han ingen hjärna att tänka med, min bror? Vad var det med honom?
Men Ville log bara snett, som om han hade vetat om det hela tiden.
”Kunde nästan tänka mig det”, sa han och såg på mig. ”Han verkade inte sådär superuppåt när vi träffades häromdagen.”
Blicken han gav mig var menande, och jag förstod precis vad han syftade på. Samtidigt kände jag lite sympati för Rasmus, eftersom jag först då insåg att han måste ha vetat om allt som hade hänt mellan mig och Ville på festen då.
”Men… vi kanske skulle ta och ge oss av?” föreslog Emil och såg på mig. Jag nickade igen.
”Visst”, sa Ville utan att ta blicken från mig.
Emils hand vidrörde min rygg hela vägen ut till bilen. Vi hade sagt hejdå till Ville, som stod där i sin vita handduk och bara såg övermänsklig ut med sin överdrivet muskulösa kropp och isande blå ögon. Trots att jag inte ville erkänna det, så fick hans halvnakna, vackra, utseende mig att börja darra igen.
Först när Emil hade kört ut från det dystra lägenhetsområdet och styrde bilen mot sitt eget, började det absurda besöket i Villes lägenhet slutligen sjunka in i min hjärna, och jag kunde inte låta bli att med ett lite skärrat leende vrida blicken mot Emil och fråga;
”Hur i hela friden kan man döpa sin hund till Skunken?”
Nu blev Team Ville - medlemmarna glada va? ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | SilverAndCold - 20 jul 11 - 15:54 | | gah, Ville alltså <3 | bajsabajs - 1 jul 09 - 09:26- Betyg:  | | ååh, bra! mejla nästa:D | | hooppsan - 30 jun 09 - 22:06- Betyg: | | skit bra, mejla nästa :) | | Sidewinder - 30 jun 09 - 21:43 | Nu har jag sträckläst alla - nu vill jag ha mer :D
Fan så beroendeframkallande (eller är det jag som inte har något liv? :P)
Skitbra :D | | woops - 30 jun 09 - 19:00 | | Egentligen är jag Team Rasmus, men den här delen var nog den bästa av alla. Du är så bra på att förmedla känslor. Man förstår precis hur Ellen känner sig och ja... Jag börjar gilla henne. | | prickigthallon - 30 jun 09 - 02:41- Betyg: | | ALLTSÅ; VILLE <33 all i say x)) | | SilverAndCold - 29 jun 09 - 19:34- Betyg: | Oooooh. myyyyyyy. goooooood.
VILLE I BAR ÖVERKROPP 8'''D *dreggla*
Det... är en sak jag skulle vilja se. Verkligen. Veeeeeeerkligen.
Om jag vore Ellen - nej, jag ska nog inte berätta vad jag skulle gjort, men du kan ju tänka dig själv; BARA en handduk...
Jag förstår inte hur hon kan... motstå lusten att... bara... [CENSUR]
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jo, det vet jag.
SUPERMEGAJÄTTEUNDERBARTFANTASTISKTBRA!
He he, ja jag har fått lite solsting. (a)
<3 | | because - 29 jun 09 - 19:33- Betyg: | | Skit bra! :D hände kanske inte så mycket men det var ändå skitbra! :D mejla nästa! | | Rosapapper - 29 jun 09 - 18:25- Betyg: | | SKYNDA DIG MED FORTSÄTTNINGEN:D:D! | | flikkanmedN - 29 jun 09 - 17:19- Betyg: | Jag står ut från mängden och diggar hunden :)
Nää, men bra skrivet iaf. Börjar bli en aningen beroendframkallande det här. | | NeMriA - 29 jun 09 - 16:31- Betyg: | Jag vill inte gilla Ville.
Men jag gör det ändå -.- | | LoveMusic - 29 jun 09 - 16:04- Betyg: | | Och vi andra då? Vi som inte är Team Ville? *sad face* |
|
|
|
