Ön på andra sidan horisonten DEL 2 |
Ön var vacker och någon stod och väntade på mig när jag spolades in på strandkanten. "Är du Esandrea Mahompaz?" frågade en ljus kvinnoröst, inte mycket olik min egen. "Jag är Esandrea Mahompaz och min dotter heter Evelosia Mahompaz", svarade jag och kastade min första blick på kvinnan. Hon hade långt, svart, flätat hår precis som mig.Hon bar en paradisdräkt av flätade lianer och blomblad. "Du är min dotter. Jag är Fabronia Mahompaz, och jag vill säga välkommen hit."
Ön hade vattenfall, ja, många vackra vattenfall och palmer som svajade högt i det blå. "Här är ljust om dagen och mörkt om natten.Här är alltid sommar. Här är mycket god frukt och mycket gott vatten. Här är kärlek, värme och omtänksamhet. Här är vackert."
"Mamma, jag har saknat dig och jag har saknat mormor. Jag har aldrig sett er förut, förutom i barnaögon men det räknas ej. Jag saknade er och nu har ni mig." Jag blev förvånad över hur änglalik och ljus min röst lät. Det fanns inga apor så långt jag kunde se - bara flickor, unga vackra flickor jag inte visst något om. Men egentligen visste jag allt om dessa ståtliga kreaturer jag nu var en del av. "Mamma? Jag är din mor, ja, men på denna ö måste vi tilltala varandra med deras verkliga och riktiga namn", sa mor.. förlåt.. Fabronia och blinkade med ögonen. "Esandrea - välkommen till de dödas rike. Man dog när man hoppat från klippan där. Man dog av vattnet, rinniga blöta vackra havet, det dog man av, ja." Fabronia´s röst var skakig och inte lika full av elegans längre. Men vacker var den - allt med denna art var mycket vackert. Jag förstod inte att jag var död. Men döden var så fridfull, lugn, vacker och vänlig. "Lansinia - din mormor - ska visa dig runt på paradisön och sy dig en dräkt."
En annan kvinna kom fram. "Alla är vi 13 år..", tänkte jag.
Kvinnan hade lite mörkbrunt lockigt hår ner till axlarna och med den vackraste hudfärgen jag någonsin sett. Latino hade alla utom Lansinia. Hon var ljushyad.
Hon tog min hand i sin och vi gick längs en strand in i djungeln. "Detta, Esandrea, detta är Jasminefallet", sa hon och pekade på ett vattenfall några meter framöver. "Det var min mor, Arquelacia, som renade vattnet och lät det falla och rinna ut i små fina bäckar runt om i djungeln."
"Ingen vackrare röst
Är till vidare tröst
Och om palmen vajar
Dotter, akta dig för hajar
Vi ska ses igen en dag
På Mahompaz berg
Vi ska ses, vi ska älska varandra
Och tillsammans på stigen vandra
Mot en ljusare dag
Och alla är vi havets barn"
Det var någon som sjöng visan, en bekant och vacker ton spred sig över ön och ekandet bildade det vackraste ekot jag någonsin hört. Det var Fabronia. Hennes röst gick rakt in i hjärtat och utlöste en längtan efter Evelosia, vackra, fina, lilla Evelosia. Hennes vibrato var perfekt, som hennes änglaröst som svepte in mig precis som havet gjort när det fört mig hit. Det fick mig att börja gråta vid blotta tanken att min dotter var vid liv, men inte jag.
Guideturen fortsatte. "Det här Ljugartjärnen. Här spottar man ut lögner innan de kommit ut ur munnen ordlig väg", sa Lansinia och pekade ut en liten tjärn som luktade som den allra vackraste blomma.
Lansinia's mörkbruna hår resulterade i en lockig slinga över ögat, som hon snabbt och graciöst föste bort. "Jag förstår att du tycker vi är annorlunda för att vi är så unga, hjärtat, men kom för all del i håg att eftersom du följde traditionen nu är en av oss."
Jag log åt hennes ord.
En av oss.
Hon ledde mig in genom stig, mycket mycket stig, och dumpade mig i en glänta. "Vänta här", sa Lansinia. "Vänta här. Jag ska hämta Aymaria, hon som grundade ön och grundade traditionen, d.v.s den äldsta av oss, men hon är ändå lika ung."
"Okej, Lansinia. Jag ska vänta tills du kommer med följetåg."
Jag väntade och väntade.
Till sist kom Lansinia igen med 2 andra tonåringar bakom sig. "Detta är Aymaria", sa hon och pekade på en flicka med stora gröna ögon och bäcksvart hår, även hon hade älvlikt ansikte som resten av "oss". "Och detta är Qima, Aymaria's dotter."
Jag skakade hand med dem båda och sa mitt namn och namnet på min avkomma och moder.
Det konstiga var att Aymaria aldrig sa namnet på någon moder, hon måste väl ha haft en hon också?
Eller?
PS!!!!!!!!! Jag vill ha minst 1 kommentar om denna ska fortsätta!
|
|
|
|
