Ön på andra sidan horisonten DEL 1 |
Bongotrummorna dundrade bakom mig. Jag nynnade på en visa som min mor sjöng för mig när hon fött mig. Jag sjöng den nu för min dotter. "Evelosia."
Jag viskade hennes namn mellan raderna på den skumma visan. "Evelosia."
Hon öppnade sina bruna ögon och det svarta håren blänkte i sensommarsolen. Idag. Idag var det dags. Jag skulle hoppa från den heliga klippan. Niceahuklippan. Jag fick av hövdingen en skål fylld med vatten från Hymnfahtjärnen. Jag tvättade av min dotter med vattnet och gav skålen till hövdingen. Jag kysste Evelosia på pannan en sista gång. En dag skulle vi ses igen. Jag lämnade över henne till hövdingen och sa adjö till alla i stammen. Jag stod vid kanten av klippan och skulle just hoppa när jag hörde Evelosia gråta. "Gråt inte, mitt barn. Vi ska ses igen. Om tretton år ses vi igen." Jag hoppade från klippan och jag hoppades att ingen såg mig i det ögonblicket som jag lät havet omfamna min kropp och låta dess vågor skjutsa mig till en annan värld. Bortom horisonten. Jag tänkte på alla jag älskade. De hade hoppat från klippan, och nu var det min tur att lämna civilisationen och flyta bort. Bort till platsen mina älskade är. Till en tropisk paradisö. Vår ö. Jag visste var jag skulle, vågorna skulle föra min kropp och själ dit. Till ön på andra sidan horisonten.
Jag tittade upp i den klarblåa himlen. Vattnet var varmt. Jag behövde inte andas. Jag var inte död, men inte levande heller. När jag var på ön skulle jag sluta åldras.Jag tog upp panflöjten jag hade hängandes runt halsen och började spela melodin som mor sjungit för mig, och jag sjungit för Evelosia. Jag tänkte på mor. Mor heter Fabronia, det vet jag. Och jag vet att hon fortfarande är 13 år. Som jag. Mormor, mormors mor, mormors mormor, ja alla flickor i våran släkt var där. Alla var tretton år. På ön var det vackra vattenfall och palmer som fläktade i det tropiska klimatet. Jag blev tårögd när jag tänkte på henne. Mor. Hon hade varit så kärleksfull, hade Hövdingen sagt.
Jag slutade spela melodin, och märkte att det redan blivit mörkt. Jag vände mig om för att se om stammen var kvar, men man såg inget annat än - just det, havet.
Jag dök ner under vattnet. Jag behövde ej simma, eftersom de stora mäktiga vågorna fortsatte ner under vattenytan och drev mig mot Andra Sidan Horisontens magiska värld. Eftersom jag var en i släkten Mahompaz och hade följt släktens mystiska tradition och inte behövde andas för att få syre, lät jag mig sjunka så långt det gick. Det fanns inga fiskar här, då visste jag att jag skulle vara på Ön På Andra Sidan Horisonten strax efter gryningen. Det hade hövdingen sagt. Nej, det fanns ingen fisk här. Men andra mystikfulla och hemlighetsfulla djur. Enligt släktsagan skulle det finnas sjöjungfrur här i undervattensviken. Men jag hade inte sett någon sjöjungfru än så jag antar att jag inte riktigt var i undervattensvikens centrala och kanske farliga del än. Jag simmade upp för att få andas; det var nämligen obehagligt att inte andas. Väl uppe tog jag upp kartan jag hade plats för i pengapungen och granskade bilderna hövdingen hade ritat. Hövdingen visste allt om ön eftersom han var synsk. 2 timmar ifrån ön. Men än kunde jag inte se den. Inom mig fanns bara en person: Evelosia. Hövdingens undersåtar, d.v.s de andra i vår indianstam, skulle ta hand om min dotter tills det var hennes tur att föda sitt barn och hoppa nedför klippan. Jag undrade vad hennes barn skulle heta. Kanske.. Leokerja. Det är vackert.
Jag låg länge i vattnet och tänkte tills jag upptäckte något. Framför mig låg..ön.
Förlåt att första delen blev ganska kort men jag ska äta tunnbrödrulle nu :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | snovit1 - 27 jun 09 - 18:36- Betyg:  | | Bra. Meila gärna nästa... :) |
|
|
|
