Vi sa för alltid (kap 8 forts på Adrian & jag |
dröjde ett tag, men nu är den här, kapitel 8 ;)
- kram airya
Kapitel 8
Vi stannade i Bristol i fyra dagar. Vi pratade aldrig så mycket om Rasmus, Adrian frågade bara någon enstaka gång vad vi gjorde dagarna in och ut och jag svarade bara att vi pratade mest.
Vilket är sant. Vi pratade om det året som vi inte upplevde med varandra och tänkte på de stunderna vi hade ihop. Jag berättade om mottgångarna jag och Adrian hade, men också medgångarna och Rasmus berättade om sina krig mot begäret efter drogerna. Ju mer vi pratade, ju mer vi gick in på detaljer och allt det svåra som vi upplevt i våra liv, fick mig att inse hur bräckligt ett liv är. Hur svårt det är att leva och att gå vidare, att våga ta klivet och ha modet att se sina brister och acceptera dem. Men också befrielsen och lättnaden och stoltheten när man vågar, när man har modet att fortsätta trots alla nerhugg. För trots krigen och slagen, så reser man sig ännu en gång upp om något håller i andra änden av repet, även om man är mils ifrån. Men är man ensam, som vi båda har varit, är det så mycket tyngre och man ger upp.
Men vi gav nog aldrig riktigt helt upp, hade vi så hade vi nog inte stått här idag. Även om vi båda delar ett svårt liv, Rasmus svåra uppväxt och livet på gatan, min en gång förbjudna kärlek till min bror, min pappa och våldtäkten i parken för över drygt ett år sedan. Så står vi upp, och vi kämpar för vi vill leva.
Efter fyra dagar i Bristol sa vi hejdå och kramade om varandra och jag och Adrian åkte tillbaka till lägenheten under tvillingarna, hem.
Det har nu gått två veckor sedan vi var där, men också bara tio minuter och tjugotre sekunder sen som jag pratade med Rasmus i telefon. Har även pratat med min mamma som kommer på besök i augusti, det är början på juni nu. Hon berättade även att hon lyckats få Tobias att leta jobb samt köpa en lägenhet, vilket glädjer mig. Men hon sa inget om pappa, och det gjorde mig orolig. Hur mår han egentligen?
På något sätt känns det som om tiden fortsätter att passera, men tiden hos min pappa har stannat. Hans klocka slutade slå för länge sedan, kanske det finns fler grunder än bara min rymning som fick honom att försvinna. Men vilka dem skulle kunna vara i så fall, har jag ingen aning.
Och tvillingarna bjöd mig på bio utan vidare under veckan, när jag då frågat varför så hade de båda bara ryckt på axlarna och Justin svarade att jag behövde koppla ifrån min hjärna en stund från allt mellan Rasmus, min familj och Adrian. Vilket jag var tacksam över att de gjorde, men när eftertexterna hade började rulla kom allt bara tillbaka.
När jag förut idag pratade med Rasmus, bestämde vi att jag skulle åka till honom igen och stanna ett par dagar nu när jag ändå har semester i sex dagar. Det enda som återstår nu är att berätta detta för Adrian som jag är osäker på om han kommer tycka att detta är en bra idé då han verkat återgå till vanliga.
Det vill säga att Rasmus är ett avslutat kapitel och aldrig mer kommer in i mitt liv igen.
Men han har inget val än att låta mig gå, jag kommer ju tillbaka, och jag har redan packat min väska och pratat med tvillingarna.
Imorse sa jag att jag tänker åka tillbaka till Bristol till dem och det blev det en väldig diskussion om det.
Dennis stod med hakan i golvet och viftade med armarna om att det var en väldig dålig idé! Justin tyckte att jag var helt fullkomligt dum i hela huvudet och sa att Rasmus inte är bra för mig. Efter stund när jag fick en syl i vädret och lugnat ner dem, lyckades jag förklara att jag inte tänkte gå tillbaka till honom utan att vi bara är vänner nu, så tittade de bara på mig som om jag fått hjärnsläpp.
Men efter en stund var de på min sida och önskade mig lycka till med resan, och när vi sedan kramat om varandra såg jag i deras ögon att de inte trodde på att jag skulle komma tillbaka och det gjorde mig rädd. För jag kommer väl tillbaka, eller hur?
När dagen började nå sig mot kvällen tog jag modet att berätta för Adrian om mitt beslut. Med tveksamma steg går jag fram till köket där han tittar på teven som står på köksbänken och stannar upp ett par meter ifrån honom.
”Adrian, älskling?” Adrian tittar upp från teven, och han måste ha sett att det är något då jag står med en resväska i ena handen och sväljer hårt.
”Vad händer?” Jag vet inte varför, men plötsligt gör det ont i mig där jag står med resväskan i handen och tittar på Adrian som ser orolig ut.
”Jag kommer tillbaka om sex dagar, låt mig bara”, börjar jag, tvekar,”… Adrian, jag tänker åka tillbaka till Bristol, jag behöver reda ut en del saker och jag behöver verkligen ditt stöd, så jag ber dig att låta mig åka. Jag kommer tillbaka.” Det sista sa jag mest för att intala mig själv att jag inte tänker stanna där borta. Och min söta Adrian, verkar inte veta hur han ska regera.
Det blev tyst ett par minuter, men så öppnade Adrian munnen.
”Det är han, eller hur?” Även om Adrian inte sa hans namn, så nickade jag bara och Adrian tittar ner i golvet.
Återigen blev det tyst mellan oss.
”Säg något.” Tyst tittar jag på honom med gråten i halsen och Adrian tittar till slut upp. Men han ser förskräcklig ut, förstörd.
”Vad vill du att jag ska säga Maria? Jag trodde att han var borta, att ni pratat klart och att det skulle vara vi för alltid, vad har han som jag inte har?”
”Jag kommer ju tillbaka, snälla låt mig bara åka, jag ber dig.” Adrian tittar på mig med sina lika blåa ögon som mina, plötsligt ler han bland det sorgsna uttrycket.
”Maria, jag skulle aldrig kunna hålla dig tillbaka, om du måste så ska du åka, inget tvingar dig att stanna.” Så försvinner leendet som för några sekunder fick mig att undra vad jag håller på med.
”Du är mitt hjärta, för alltid och om sex dagar är det du och jag igen, som förut.”
”Och du är mitt liv, men för det kan jag inte tvinga dig att stanna.”
”Du pratar som om jag inte kommer tillbaka…”
”Kommer du tillbaka?”
”Det har jag ju sagt, klart jag kommer tillbaka.” Men när jag sa det såg ja det jag såg i tvillingarnas ögon förut, han tror mig inte. Men vem kan klandra honom, jag själv tror knappt inte på mina egna ord.
”Lova mig en sak Maria”, Adrian ser på mig neddämpad och jag tittar in i hans ögon, djupa som havet självt.,
”glöm mig inte.” Med de som sista ord nickar jag bara, går fram och kysser honom på kinden och går därifrån ner till taxin som väntar. Och kvar i lägenheten sitter Adrian på en stol med teven på och fäller en tår.
”Den här adressen, tack.” Jag räcker fram en lapp från baksätet till taxichauffören som nickar och lägger i växeln och kör iväg och jag andas tungt ut och lutar huvudet bakåt.
Så var jag på väg igen, efter två veckor, men denna gång ensam.
Under resans gång tänker jag för mig och undrar vad Adrian tänker på just nu, vad som rör sig i hans huvud. Blicken i hans ögon och blicken i tvillingarnas ögon skrämde mig.
För där i såg jag att ingen av dem trodde på att jag kommer tillbaka. Men jag sa ju att jag kommer tillbaka och då gör jag det! Men hur väljer man mellan sitt hjärta och sin själ?
Lova mig en sak Maria, glöm min inte. Hade han sagt, varför sa han så? Hur skulle jag kunna glömma honom? Jag kommer ju tillbaka.
Sent på kvällen var jag framme i Bristol igen. Tackade taxichauffören och betalde honom och börjar gå upp mot byggnaden och upp för trapporna till Rasmus lägenhet där jag håller andan och knackar på dörren.
På andra sidan hör jag fotsteg och när rasslet efter kedjan på andra sidan lossnar och Rasmus ansikte dyker upp andas jag ut och ler.
”Hej.” Mitt hjärta slår en volt och Rasmus ler stort mot mig.
”Hej på dig med, låt mig ta väskan.”
”Tack.” Jag låter honom ta väskan och går in i lägenheten som ser ut som den gjorde när jag sist var här.
”Jag är glad att du kunde komma”, Rasmus ler nervöst och det fick mig att tänka på att vi aldrig sovit i samma rum eller så sen för ett år sedan och nu känns det bara konstigt, Rasmus tittar på mig och fortsätter”, jag bäddade soffan till dig, tänkte, ja…” Han ställer ner väskan på golvet och nickar mot soffan.
”Soffan blir bra.”
”Bra.” Efter vi båda stelt tittat på varandra i säkert fyra minuter börjar det rycka i mina mungipor, och till slut kan jag inte hålla inne det längre och börjar skratta. Vilket får Rasmus mungipor att börja rycka också, vilket leder till att vi båda står och skrattar högt och glatt. Efter det var spänningen borta och vi satt halva natten i soffan och pratade om allt och bara strunt och skrattade åt dåliga skämt. Och där, när vi sitter och har det roligt i varandras sällskap förstod jag vad de menade när de inte trodde på att jag skulle komma tillbaka. För även om jag älskar både Adrian och Rasmus, trivs jag om inte mer i just Rasmus sällskap. Vilket får mig att må dåligt, för hur vet jag vad som är rätt om jag måste välja?
Justin och Dennis, och hans galna hår dök upp framför mig, om jag stannar här kommer jag då fortsätta att hålla kontakten med tvillingarna? För av alla människor, är det dem två jag inte vill förlora för de är mina vänner.
När klockan närmade sig mot halv två på morgonen begav sig Rasmus till sin säng i sitt sovrum och jag släckte lampan bredvid soffan.
”God natt Adrian.” Viskar jag tyst ut i mörkret och kom tänka på att jag aldrig sovit borta så långt ifrån Adrian förut och det får mig att vilja springa hela vägen till honom. Jag vill ha hans armar runt mig och känna mig trygg från världen.
Men kanske just det som är grejen, Adrian har alltid varit min bubbla som jag stängt in mig själv för att skydda mitt eget skinn. Men jag är ju hans bubbla också. Kanske är det bäst för oss båda att vara ifrån varandra ett par dagar, tid att tänka utöver våra liv och sedan vara tillsammans igen. För just nu är det väldigt rörigt.
Det dröjde säkert en timma till innan jag kunde somna och när jag väl somnade sov jag djupt och länge.
______________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 27 jun 09 - 23:28- Betyg:  | | Underbart som vanligt. mer behövs det inte säga... väntar på fortsättningen nu :D |
|
|
|
