Ser du diamanterna, mamma? [Novell] |
Hm, var vid stranden en dag, det var svinkallt i vattnet och jag hade ingenting bättre för mig än å skriva, sååå här kommer en kort liten novell av mig.
”Mamma, mamma!” Ropade den lilla flickan och hennes ljusa, klara röst färgades av förundran.
Modern som suttit djupt försjunken i sommarens nya deckarserie såg upp och kunde inte hindra leendet som uppenbarade sig på hennes läppar när hon såg hur den lilla dottern stod på tå med ett fast grepp kring kanten av tunnan för att kunna kika ner i dess innandöme.
”Vad är det, min skatt?” Frågade hon med lätt nyfikenhet och kisade mot den starka solen som nu lämnat sitt gömställe bakom molnen.
”Stenarna förvandlas till diamanter om man släpper ner dem i vattnet”, förklarade den lilla flickan sakkunnigt och böjde sig ner för att ta upp en ny näve av grusgångens ojämna och allmänt fula gråstenar.
Det plumsade lätt när stenarna bröt den klara vattenytan för att sedan lägga sig på bottnen med ett plastigt ’dunk’.
”Kom och se själv mor”.
Modern log lätt och märkte sidan som hon var på innan hon lade ifrån sig boken på marken och gick fram till sin dotter.
”Nå Valerie, får jag se på din skatt?” Frågade hon leendes och den rödhåriga lilla flickan ställde sig på tå igen och pekade med ett knubbigt litet finger mot den glittrande vattenytan.
Först såg hon ingenting annat än sin och dotterns spegelbild, hon såg barnets lysande gröna ögon och lade även märket till hur rödflammig hon själv blivit av att sitta ute i solen, hon drog prövande med fingertopparna över den röda, spända huden på näsan. Aj. Det där skulle inte kännas så skönt imorgon.
”Men du tittar ju inte mamma!” Utbrast dottern med trumpen min och stampade med foten i marken som för att markera allvaret i det hela, ”ser du alla safirer och ädelstenar?”.
”Åh!” Sade modern med en skuldmedveten min och böjde sig sedan närmare ytan för att bättre kunna urskilja bottnen. Och mycket riktigt, där nere låg en liten hög av olikfärgade stenar, de var allt ifrån röda och orange till blågrå och glittrande.
”Så fina de är!” Utbrast hon med ett brett, kärleksfullt leende till den stolta flickan. ”Vad ska du göra med din skatt då?” Frågade hon sedan vänligt och strök flickan över håret innan hon slog sig ner i sin blåa solstol och tog upp den påbörjade deckaren.
”Köpa en ponny till dig och pappa”, sade flickan som om det vore den självklaraste saken i världen, ”hon ska heta Charlotte och kan bo i mitt rum, visst mamma?”.
Modern skrattade lätt och vände blad.
”Visst min skatt, säger du det så”.
Den lilla flickan log och ännu en näve gråsten lade sig lugnt på bottnen bland de andra stenarna.
”Säger du det så, mitt barn”.
lämna en rad eller två?/JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 7 maj 11 - 19:53- Betyg:  | | Oi, läste den nu.. Så gullig... Alla mammor säger att deras barn är deras skatter, men det var något speciellt med den här. Jag tror att skatten på bottnen kom från moderns ord egentligen, hon säger ju t.ex "vad är det min skatt", men det är bara min lilla fantasi :].. Asså bara bäst... :P Typ den bästa jag läst :] Gud vad jag tjatar.. | | Papa_Noel - 1 jul 09 - 12:03- Betyg: | | Naaw, vilken gullig novell. Det e nog den sötaste jag någonsin har läst här på Dikta! =D | | Maadelen3 - 28 jun 09 - 15:26 | | underbart! | | Justmyfault - 27 jun 09 - 00:10 | Riktigt bra skrivet ! :)
håller med det de nedanför skriver, ursöt handling som "fastnar"! | | redplum - 26 jun 09 - 19:37 | Håller med HideAndSeek. För hon skrev en sådan perfekt kommentar (: Jag satt hela tiden och väntade på att någonting hemskt skulle hända och sedan när det inte blev så i alla fall fick jag en såndär lättnads känsla lixom xD Anorlunda och Rå-mysigt! (hm lite roligt uttryck: rå-mysigt men det är nåot positivt faktiskt)
Kramar<3 | | HideAndSeek - 26 jun 09 - 19:29 | Du skriver verkligen bra:) och det var trevligt att
få läsa en så mysig och glad novell. Verkligen speciell.
Den var liksom enkel, men man fick ändå ut mycket av den.
Och kärlek mellan mor och dotter är något av det finaste:)
Bra skrivet!:) |
|
|
|
