Var är din gloria? [Del 7] |
Innan ni läser den här delen skulle jag uppskatta om ni kunde ha en tyst minut för er själva då Michael Jackson gick bort i natt. Må han få frid vart han än befinner sig. Jag själv älskade hans musik och kommer sörja hans bortgång, han var en helt otrolig artist.
Del 7
”Jag hörde en röst bakom häcken”, försökte han förklara efter att dumdristigt ha frågat ut Valerie på måndagsmorgonen, han visste ju att de skulle behöva ta det i hennes tempo, men han kunde inte låta bli att försöka skynda på beloppet lite, det gällde ju trots allt hennes eget bästa.
”Fru Wimbler må vara en rar gammal dam, men hon är sjuk i huvudet, det är ingenting fel hemma hos mig”, sade Valerie surt och skakade på huvudet så att det röda håret piskade hennes ansikte, men trots det kunde Matthew höra små spår av lögn i hennes hårda röst.
”Ljug inte för mig Valerie”, stönade han uppgivet och såg på henne med en bedjande blick, ”om saker och ting inte står rätt till hemma hos dig så behöver du prata om det, inte försöka sluta dig i något dumt skal för att sedan tyna bort, din hemlighet skulle vara säker hos mig”.
”Kom igen Math, jag känner dig knappt! Och skulle jag berätta allting för dig så skulle polisen komma och jag kan inte göra så mot mamma, hon behöver mig och jag behöver henne – de skulle bara missförstå alltihop och försöka skilja på oss”, utbrast hon ilsket och stampade frustrerat med ena foten i gruset, ”och om jag inte går till skolan nu så kommer jag att få uppskrivning och i värsta fall hem ringning, så om du ursäktar”.
Hon gjorde ett försök att ta sig förbi honom men han lade en försiktig hand på hennes axel för att hindra henne.
”Snälla Valerie, lita på mig”, sade han och såg på henne med plågad blick, ”jag kommer inte säga det till någon så länge som du själv inte vill det, jag dansar helt under din pipa nu”.
Hon mötte hans blick med tårar i ögonen, han kunde se att hon egentligen inte ville det här, men att hon också behövde prata om det. Han betraktade hennes stridande känslor med ett djupt lugn, tids nog skulle hon fatta rätt beslut.
”Okej då”, muttrade hon och slappnade av en aning, men hon gav honom en hård blick, ”men jag berättar bara det jag vill och när som helst kan jag sluta, okej?”.
”Som jag sade, du bestämmer fullt ut hur du vill göra”, sade han vänligt och såg sig omkring efter en plats att sitta på, ”om du vill kan vi gå till vårt träd vid parken”.
”Det blir nog bra”, sade hon kort och såg ner i marken, som om hon redan ångrade sitt beslut.
”Valerie, du bestämmer själv vad du vill berätta och inte, glöm inte det”, sade han när han kände hennes tveksamma och nästintill vettskrämda känslor.
”Jag vet”, mumlade hon och började gå bort mot parken, hon gav honom en snabb blick och han kunde se hur någon sorts beslutsamhet lågade i de gröna ögonen, ”men jag kanske faktiskt behöver det här”.
Det tog inte alls så lång tid att ta sig till den lilla parken där de suttit och pluggat bara några dagar tidigare, men de hade gått under absolut tystnad och när de väl slog sig ner vid det stora trädet var det tyst en lång stund, Matthew väntade tålmodigt utan att försöka pressa henne till att tala, om han gjorde det kanske hon inte ville säga någonting alls.
”Jag kan börja med att berätta om fru Wimbler, men det är inte säkert att jag berättar allting, okej?” Sade hon plötsligt utan att se på honom, hon hade nervöst börjat plocka med gräset framför sina fötter och han betraktade hennes små, bleka händer som tycktes plocka utan en aning om vad de gjorde.
”Det är helt okej”, sade han med ett vänligt leende och lutade sig lätt mot den hårda barken, som för att försöka få henne att slappna av med.
”Beatrice Wimbler är, vad kan man kalla det, vårat kvarters ögon och öron – hon ser och hör allt, ingen kan hålla någonting hemligt för den kvinnan”, började hon och fingrarna plockade allt ivrigare av det gröna gräset, ”som du kanske har märkt bor mamma och jag i stadens slumkvarter, där har alla sina svarta dagar, oberoende av varandras. Det kan vara därför hon sade det där om att alla dagar är svarta, men vem han skulle kunna vara vet jag ärligt talat inte. Det sägs att hon har blivit så gammal att hon ibland ser saker som egentligen inte finns där, så som spöken och andar”.
Hon tystnade och blickade ut över den tomma lekparken, ingen var där vid den här tiden, Matthew såg på henne medan frågorna hopade sig inom honom, men han beslutade sig för att inte fråga ut henne något mer – hon skulle få berätta sin historia utan onödiga avbrott från honom.
”Utan henne vet jag faktiskt inte vad jag skulle ta mig till”, viskade hon, plötsligt med gråten i halsen, ”utan henne skulle jag säkert ha gått under för länge sedan, så på sitt vis har hon räddat mitt liv”.
Hon gav honom en hastig, tårögd blick innan hon reste sig upp, borstade av den lilla kjolen som dagen till ära var knallrosa, ”nu vill jag inte berätta mer, inte idag i alla fall”.
”Det är helt okej”, sade han vänligt och gav hennes hand ett lätt, varmt tryck, ”känner du för att prata mer någon dag så är det bara att säga till, okej?”.
Hon nickade och såg bort mot skolan, sedan vände hon blicken mot honom igen.
”Vill du verkligen gå till skolan och ha engelska, eller känner du för att hänga med till mitt hemliga ställe?” Frågade hon medan ett brett leende plötsligt spred sig över hennes läppar.
”Engelska låter ohyggligt tråkigt om man jämför det med ett eget hemligt ställe”, konstaterade Matthew med ett roat skratt. Valerie hjälpte honom upp och de började sedan gå bort mot hamnkvarteren, även den här gången i tystnad – dock var den här tystnaden något av en lugnare, mer behaglig sort.
Så, nu när ni har läst den sjunde delen av Var är din gloria? så skulle jag uppskatta en konstruktiv kommentar, och ni får ursäkta dröjesmålet med den här, men jag har haft mycket att stå i ett tag :)
/Eran JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Papa_Noel - 30 jun 09 - 14:46- Betyg:  | Skitbra, som alltid!
men man skulle få vilja veta mer om Matthew=D
den här delen var bara en aningens för kort, annars e den underbar=D | | Maadelen3 - 28 jun 09 - 15:24 | UNDERBART!
och du får ingen konstruktiv kritik idag, FÖR JAG FYLLER ÅR (y) ghhahaha!
men bäst! :D | | sorgen - 26 jun 09 - 19:26 | | Tycker den e jätte bra. Men kanske lite mer detaljer. Mejla gärna nästa. | | sorgen - 26 jun 09 - 19:26 | | Tycker den e jätte bra. Men kanske lite mer detaljer. Mejla gärna nästa. | | Rosapapper - 26 jun 09 - 14:14- Betyg: | | Aw always, JÄTTEBRA:D! | | chulia - 26 jun 09 - 12:37- Betyg: | schaaaalalalalalala
Hur bra ÄR det inte? Jag är helt totalt fastlimmad i den här storyn, och trots att Valerie verkar vara en arrogant liten bitch, då och då, så kan jag inte låta bli att känna av hennes charm, litegrann ;)
Och Matthew, oh, Matthew *teatralisk*
vadå söt pojke?<3
jag älskar fortfarande ditt språk, och ditt lugna, liksom behagliga sätt att beskriva händelser. Detaljerna i konversationerna får allting att hamna på en professionell nivå!
Hejaheja! |
|
|
|
