En svag doft av vanilj {Del 14 |
Och här kommer nu ännu en del. Jag är inte nöjd med den, men Linnéa (LoveMusic) försäkrade mig om att den var bra nog att läggas ut på dikta, så jag litar på henne.
Jag gillar kommentarer, så snällasötarara ...? (A)
Kapitel fjorton
And the good girls are home with broken hearts
”Men det är ju någonting som inte stämmer med honom!” sa Nadja beslutsamt och bara vägrade att ge Line rätt när hon sa att hon inte höll med. ”Vem fan skulle dumpa Ellen på det sättet som han gjorde om personen i fråga inte var dum i huvudet?”
”Vadå på ’det’ sättet? Han gjorde väl bara vad han trodde var rätt. Visst, det kanske var att gå lite över gränsen men…”
”Lite över gränsen?” upprepade Nadja med en fnysning.
”Jaja, mycket över gränsen då”, gav Line med sig och himlade med ögonen. ”Men jag menar, hur skulle du ha reagerat om…”
Jag kände att jag inte orkade höra på deras tjat mer. De hade under två hela filmer tjafsat vidare om Rasmus och hans beslut att dumpa mig, och jag kunde varken koncentrera på mig på filmernas handling, eller förmå mig själv att lyssna medan dem höll på.
”Hörni, snälla, kan ni inte prata om någonting annat än Rasmus i två minuter?”
Line och Nadja tystnade genast och vred huvudena mot mitt håll. Jag såg på dem med trött blick, helt utmattad av deras tjat.
De var båda tysta ett tag.
”Förlåt”, mumlade sen Nadja och slog ner blicken.
Jag ryckte på axlarna.
”Det är okej. Men jag tror att jag ska gå hem nu.”
Det var ingen lögn. Vi hade sett två filmer, och klockan var nu närmare sex på kvällen. Jag visste att mamma var ledig ikväll, och att hon förmodligen hade lagat middag och bara väntade på att jag skulle komma hem.
Jag reste mig snabbt ur soffan, och kände hur allt blod strömmade ner i underbenen som jag suttit på när jag satt uppkrupen med benen under mig.
Line såg förvånat upp på mig.
”Nu?”
Jag svarade henne med en kort nick med huvudet.
”Vill du att jag följer dig?” frågade hon då.
”Nej det behövs inte”, sa jag och började gå ut i hallen.
Jag hörde bakom mig hur Nadja och Line samtidigt reste sig ur samma soffa som jag hade suttit i, innan de följde efter mig ut.
”Är det säkert då? Jag gör det gärna”, försäkrade hon mig, men jag skakade bara på huvudet.
”Det är ingen fara. Vi går ju ändå hela vägen till Ica tillsammans, och därifrån kan jag utan problem ta mig hem.”
Jag log mot Line som för att klargöra för henne att mitt påstående var helt sant. Hon pressade fundersamt ihop läpparna under några sekunder, innan hon gjorde en hastig knyck med nacken, som en liten, liten nickning.
”Okej.”
Vi kramade om Nadja båda två, och jag tackade henne extra mycket för hennes impulsiva terapi-infall som fått hela eftermiddagen att bli så mycket bättre än den kunde ha blivit.
Hon avfärdade det hela genom att vifta med handen i luften och skaka på huvudet.
”That’s what friends are for, är det inte så man säger?” sa hon och log strålande mot henne.
Sen tackade jag och Line en sista gång, sa hejdå och försvann ut genom dörren.
Senare på kvällen när jag hade kommit hem och ätit mammas lasagne, ringde en mycket orolig Emil på min mobiltelefon. Han var upprörd, det hörde jag redan när han presenterade sig, och det visade sig snart att det var Lines förtjänst.
Hon hade ringt honom och berättat att hon var orolig för mig, att han borde ringa och höra efter hur det egentligen var, vilket han självklart genast gjorde.
Jag fick försäkra honom säkert tjugo gånger om att jag mådde helt bra, och inte hade några planer som helst på att dränka mina sorger i alkohol, droger eller någonting annat skadligt.
Han frågade först inte ens vad det var som hade hänt, utan undrade bara om jag var vid någorlunda bra tillstånd, både mentalt och fysiskt.
När jag slutligen fått in i hans skalle att allt var bra, andades han lättat ut och det blev några sekunders tystnad i telefonen.
”Vad är det som har hänt egentligen?” frågade han då, som om han just hade kommit på sig själv med att inte fråga.
Jag bet mig i läppen, och undrade om det fanns något sätt jag kunde undvika den här frågan. Jag ville verkligen inte prata om det, eftersom att jag var rädd att det skulle tvinga fram alla förtvivlade känslor som hade uppstått när Rasmus bara gick förbi mig i korridoren. Jag ville inte bryta ihop i telefonen, även om det inte kändes som att jag skulle göra det just då.
”Det är ingenting allvarligt”, försökte jag slingra mig, men Emil var genast där och fortsatte fråga.
När han slutligen hade tjatat tillräckligt mycket om att få veta vad som hade hänt, kunde jag inte komma ifrån det längre, och tvingade mig själv att snabbt och stakande haspla ur mig hela historien, en gång till.
När allting hade kommit ur mig, kom jag på mig själv med att sitta och skaka i sängen i mitt rum. Jag tyckte mobilen så hårt mot örat att den blev alldeles svettig, och jag kunde höra Emils andetag i andra änden.
”Hallå?” sa jag försiktigt när det hade gått så lång tid att jag började undra om hans andning var inbillning från min sida.
”Den jävla idioten”, sa Emil då, så oväntat att jag nästan hoppade till.
”F-Förlåt?” stammade jag, ovan att höra honom så upprörd.
”Man dumpar fan inte en tjej på det viset”, sa Emil argt.
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag bara satt där stum av förvåning och tittade rakt in i väggen.
Emil brukade aldrig visa sina känslor så öppet. Han var världens mest känslofyllda person, men han hade allting inom sig. Han log inuti. Han svor inuti. Han skrattade inuti. Han grät inuti.
Ingenting gjorde han offentligt, och det var nästan bara jag som kunde se igenom hans mur och läsa av hans känslor utan att utbyta ett enda ord med honom.
”Jag borde slå in pannbenet på den jäveln.”
”Nej det borde du inte”, sa jag chockat där jag satt.
”Han förtjänar det.”
”Nej det gör han inte”, fortsatte jag. ”Är det någon som förtjänar det här så är det väl jag? Det var jag som förstörde det ju. Det var jag som… som… på festen…”
Det blev tyst igen. Jag kände hur en stor klump i halsen bildades och hade inte möjlighet att fortsätta. Det var första gången jag insåg det. Att det var jag som hade sabbat allt. Att det var jag som hade förstört allt jag och Rasmus hade haft tillsammans, bara för att jag kanske hade råkat ha fyllesex med Ville Nilsson.
Jävla mig.
Det var första gången det sjönk in. På riktigt.
Jag förtjänade inte bättre.
Emil höll på att försöka trösta mig i närmare en timme efteråt. Det enda jag kunde få ur mig var vilken uppblåst jubelidiot jag hade varit, och han satt tappert kvar i andra änden och sa emot mig.
Jag lyssnade knappt på honom. Lät bara tårarna skölja över mig igen, och gjorde mitt bästa för att släppa ångesten i mitt bröst lös så att den skulle försvinna.
När jag slutligen hade hämtat mig lite från sammanbrottet, lovade Emil att han skulle hämta upp mig efter skolan nästa dag, så att vi kunde umgås lite och han skulle försöka få mig på andra tankar. Det tyckte jag lät som en bra idé, och sa snyftande hejdå till honom innan jag la på telefonen.
Jag bytte genast om till pyjamas och gjorde mig i ordning för natten. Jag var helt utmattad av de två gråtattacker som jag hade drabbats av under dagen, och när jag kröp ner mellan de rena lakanen i sängen kunde jag inte låta bli att känna tröttheten svepa över mig som en kall vind innan jag somnade nästan direkt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mikaelanystrom - 19 aug 09 - 22:57- Betyg:  | ellen måste bli tillsammans med rasmus igen ._.
men den är skit bra.
oj jag är bara sådär... 1 och en halv månad efter alla andra. | | NeMriA - 29 jun 09 - 12:31 | hej! jag kan inte kommentera,
men det här ska ungefär betyda
att du skriver jättebra
och att jag är förbannad på alla
istället för en, för jag vet inte
vem jag ska vara arg på -.-
end. | | hooppsan - 25 jun 09 - 22:36- Betyg: | | så jävla bäst mejla nästa :) | | SilverAndCold - 25 jun 09 - 22:18 | | Någon annan = Ville! 8D | | ofyndig - 25 jun 09 - 22:16- Betyg: | Jag håller med Linnea, (Lovemusic)
ville kan dra åt helvete, för han förstörde för Rasmus & Ellen, fast jag vill
ändå inte att Rasmus & Ellen ska bli tillsammans igen, hon borde hitta någon annan !
eller ngt sånt.. :)
MEJLA ! | | JessicaKarlsson - 25 jun 09 - 21:15- Betyg: | åååååh, jag orkar verkligen inte kommentera långt idag. men du skriver så jävla bra.. :)
och du förmedlar allt så bra så man ser bild framför sig ;'D
meejla. ((: | | LoveMusic - 25 jun 09 - 19:59 | VAAAA?????
Var tog min lååååååååååånga kommentar vägen? Jag hade ju startat klubb och ALLTING! *lite småtjurig*
Så jag får väl börja om:
Jag är faktiskt lite förvånad över att du alltid lyckas så oerhört bra, även om du själv tycker att 'känslan' är borta. För det är den inte, jag känner den överallt i hela din berättelse.
Sen tycker jag faktiskt att Emil är en väldigt söt broder (trots att han ville slå in pannbenet på Rasmus *muttra*) som kan sitta i en jättelång tid och prata om sin lillasysters ex-pokjvän (det DÄR tog emot att skriva, det ska du veta).
Men jag måste nog hålla med nedanstående; Var är Ville? Inte för att jag vill att han ska komma tillbaka, men det hade varit skönt att veta hur länge till man kan gå och vara glad för att Ville inte är med i berättelsen. *Göra revolt mot er där nere, och vara på Rasmus sida*
Och det får mig att komma tillbaka till min klubb: Team Rasmus. Alla som vill få vara med i klubben, det enda som krävs av personen i fråga, är att man vill att Ellen ska bli tillsammans med Rasmus igen. Så det så. Anmälan görs i en kommentar i denna eller någon av de följande delarna.
(Varför känns det som om jag kommer vara ensam i den klubben? o.O) | | Rosapapper - 25 jun 09 - 19:28- Betyg: | | Aooi så bra:D Jag tkr att du faktiskt ska lägga ut dina delar lite oftare eftersom dom är heeeeeelt perfekta:D! | | because - 25 jun 09 - 19:20- Betyg: | | FAN va bra du skriver, sitter här och storlipar..både sedan förra delen och denna! | | prickigthallon - 25 jun 09 - 18:50- Betyg: | Jag måste hålla med nedanstående faktiskt, VAR ÄR VILLE? ;__;
Det var iaf en utomordentligt bra del! <3
puss darling :* | | SilverAndCold - 25 jun 09 - 17:26- Betyg: | Nu blir jag faktiskt orolig.
ÄR VILLE NILSSON DÖD ELLER NÅGOT? o___o
Ellen kan söka tröst hos honom tycker jag, om han nu inte är död då... I så fall är det lite svårt, hehe.
Ja ja, du nämnde i alla fall hans namn! Antar att jag får nöja mig med det. Jag hoppas veeerkligen att han kommer få en större roll senare i berättelsen, för Ville aka. 'the bad boy' is the shit 8)
Underbart. Du har ingen anledning till att inte vara nöjd med den här delen! :) (ja, förutom att du inte hade med Ville då ;])
<3 |
|
|
|
