Vilse i skogen [del 5] |
NATT I SKOGEN
Då hon ätit tre korvar med bröd och förtjust upptäckt att hennes mamma stuckit ned en kexchoklad i ryggsäcken, var hon proppmätt. Det började bli kväll och snart skulle det bli mörkt. Då slog det henne plötsligt att hon kanske skulle bli tvungen att tillbringa natten där i skogen. Hästen och hon. Hon rös av rädsla bara vid tanken på att sitta där i mörkret. Tänk på alla vilda djur som kunde komma! Ilskna älgar och björnar och… Sen blev hon arg på sig själv. Hon hade sig själv att skylla! I alla fall lite grand. Hon hade faktiskt kunnat säga som det var till tjejen som delade ut hästarna, att hon inte alls var van att rida, att hon ville ha en lugn häst. Men istället hade hon hållit med Lina och Camilla om att det ska vara lite farligt. Åh, så dumt det var att ljuga!
Hästen som stod fastbunden i ett träd en bit bort, för att han inte skulle gå för nära elden., var helt oskyldig. Hon hade inte ens bett om att få följa med! Nu hade hon ansvar för henne, kände hon. Då kunde hon inte sitta där som en rädd barnaunge och bara vänta på mörkret. Hon försökte minnas vad hon lärt sig om att sova ute, av sin farbror som var scoutledare, men insåg att hon inte kunde minnas mycket av vad han berättat. Däremot mindes hon hur hennes familj och farbroderns byggt kojor tillsammans, så en sådan borde hon väl kunna bygga. Fast nu hade hon ingen yxa eller såg med sig, bara den lilla fällkniven och den kunde man ju inte såga grenar med. Och ved måste man ha. Massor, så det räckte hela natten.
När hon hade samlat ved hittade hon två unga björkar som stod tätt. Hon böjde ihop deras toppar med varandra med ett snöre från ryggsäcken. Hon hittade ett par långa, smala stammar som hon ställde mot björkarna så det såg ut som ett indiantält ungefär.
Hon lade ett tjockt lager granris på marken i kojan och flätade också in en del i väggarna. Det blev grillade korvar även till middag och hon insåg att hon nu hade inget kvar att äta till morgonen därpå. Men blåbär fanns ju i skogen och lingon om man letade. Kantareller skulle hon också säkert hitta, men de kunde hon ju inte steka eftersom hon inte hade vare sig smör eller stekpanna. Nej hu, hon måste bli hittad imorgon! Kanske kunde de se röken från elden?
Extra kläderna hon hade med sig kom till väl till pass nu. Ryggsäcken fick bli kudde och regnjackan täcke. Hon såg bara elden nu, runt henne var det helt kolsvart och bara tanken på att vad som helst kunde stå där i mörkret och lurpassa fick sömnen att hålla sig långt borta. Länge låg hon där och lyssnade på en ugglas hoande och skogens alla ljud. Då slog det henne plötsligt att det kunde finnas fisk i bäcken. Kanske. Hon hade ju med sig fiskespö i sidofickan på ryggsäcken. Bete skulle hon väl alltid komma på något. Glad över de nya utsikterna somnade hon så småningom. Hon vaknade några timmar senare, huttrad. Fy, så rått och kallt! Den som ändå haft en sovsäck. Eller ett täcke! Åh, vad hon längtade hem till sin egen säng! Hon lade på mer ved. Det tog ett tag men till slut somnade hon om och då hon vaknade var det ljusare ute. Snart skulle det säkert komma någon. Hon undrade hur hennes föräldrar reagerade då fröken ringt och talat om att hon var förvunnen. Säkert var de hemskt oroliga.
- God morgon, sa hon till hästen och tog lös henne från trädet för att låta henne dricka i bäcken.
- Synd att jag inte kan göra som du, sa hon och strök henne över halsen. Du har ju hela skogen full av mat du. Undrar vad hon skulle ha som bete ifall det nu skulle finnas någon fisk? Bara en ensam krok skulle väl ingen fisk nappa på. Och mask?
Fanns det mask in skogen? Det måste det väl göra bara om man gräver tillräckligt djupt så. Just då hon tänkt tanken kom en liten groda hoppandes. Snabbt tog hon den i händerna. Men då hon satt med den i handen och fiskespöet i den andra, suckade hon djupt.
- Inte kan jag spetsa dig på kroken heller sa hon till grodan och släppte den i blåbärsriset. Jag får hitta på något annat medan jag samlar ihop mera ved.
|
|
|
|
