Tredje delen: Vem rår på ett hjärta? [m/m] |
Innan ni läser det här, skulle jag vilja ge ett stort tack till Julia (chulia, som jag i övrigt skriver en novell tillsammans med på användaren Janea *ge reklam*) för att hon hjälpte mig väldigt mycket med den här berättelsen.
Utan henne hade jag förmodligen lagt ner den här, då jag inte hade en fortsättning. Jag hade på något sätt glömt bort handlingen till min berättelse, men snäll (och VIP-läsare/vetare av handlingen) som hon är, berättade hon handlingen för mig igen.
Därför tycker jag att vi alla ska ge henne en stående applåd (lämplig att ge i kommentaren nedan (A))
3. You got it wrong.
“Snälla, SLUTA!” skrek Isaac till mig, men jag bara log åt hans svaga flyktingsförsök. “Jonny, vafan, släpp mig! LÄGG AV!”
Jag ignorerade hans önskan och fortsatte röra hans revben, mage och stället mellan naveln och byxlinningen. Isaac vred sig under mig, desperat av att undkomma mitt grepp.
Jag satt ovanpå honom med ett ben på var sida om hans spinkiga kropp. Med ena handen höll jag fast hans händer ovanför hans huvud, och medan den andra rörde hans känsliga ställen.
“Skulle inte tro det va, nu är det jag som har kontrollen”, sa jag triumferande och försökte kyssa honom på munnen, men han vände huvudet mot madrassen så att jag inte kunde nå hans läppar med mina.
“Du… det… jag… Du kommer få”, hotade han, fortfarande med desperata försök att få mig bort från honom. “Jag kommer ge igen.”
Jag skrattade. “Du kan ju alltid försöka.”
Min hand stannade vid hans byxlinning och lät den röra sig fram och tillbaka.
Plötsligt öppnades dörren bakom oss med en smäll. Jakob stod i dörröppningen med ett panikartat ansiktsuttryck och ett brännbollsrack i handen.
“Och vad tror du att du håller på med?” frågade han mig med endast förakt i rösten.
Skrattet som innan hade ljudit, ekade i rummet. Med ens blev jag allvarlig och såg med bedjande blick på Isaac, samtidigt som jag snabbt släppte hans händer och satte mig bredvid honom på sängen.
“Jakob, det är lugnt” sa han andfått. “Vi bara…”
“Bara vad?” Jakob spände blicken i mig.
“Han kittlade mig, okej? Ingenting att hetsa upp sig för.”
“Isaac, jag får prata med dig”, sa Jacob, fortfarande inte övertygad. “Ensam.”
Tillsammans lämnade de båda bröderna rummet, och jag satt kvar på den stora sängen utan sällskap.
Jag lade mig på rygg i den och lät blicken falla rakt upp. Från alla de fyra väggarna, gick taket snett in mot mitten, där en platt, fyrkantig yta slöt upp dem på ett snyggt sätt.
Jakob hade på allvar trott att jag försökte skada hans lillebror. Utan att se Isaacs glittrande ögon, hans lekfulla leende och höra hans kvävda skratt, lät det förmodligen inte som lek - det kunde jag erkänna för mig själv - men tanken på att någon trodde att jag var kapabel till att göra illa Isaac, sårade mig.
På andra sidan dörren hörde jag hur de två bröderna pratade högre och högre, men de ljudisolerade väggarna gjorde det omöjligt för mig att urskilja några ord. Isaacs röst - den ljusa och melodiska rösten - var arg, medan den mörkare rösten som tillhörde Jakob var irriterad.
Efter två långa minuter kom Isaac inspringande till rummet. Smällen i dörren proklamerade att han fortfarande var arg.
“Har jag någon gång sagt att jag hatar min överbeskyddande idiot till bror?”
Isaac satte sig ner med onödigt mycket kraft i soffan och lade armarna i kors över bröstet.
Jag stannade osäkert kvar på sängen, inte fullt säker på om han ville ha mitt sällskap.
“Ja”, svarade jag på hans fråga. “Flera gånger.” Alla gånger hade innehållet låtit lika falskt som vid detta tillfälle.
I skolan kunde Isaac verka som en samlad person som aldrig blev upprörd, men alla eftermiddagar hos honom hade avslöjat en ny sida hos honom. Han var lättretlig när det gällde hans tre år äldre bror.
Jakob och Isaac var endast halvsyskon, men det hindrade inte Jakob från att ta på sig ansvaret om att hålla Isaac borta från faror. Och då menar jag alla faror. Ibland kunde det vara något så väsentligt som att cykla utan hjälm eller vara ute försent på kvällarna.
Jag förstod om Isaac tyckte Jakob var jobbig ibland, men denna gången hade Jakob rätt att vara orolig - om saker och ting hade varit som han trodde.
“Så“, började jag trevande. “Tänker du berätta?”
Det var allt som behövdes för att få Isaac att återge samtalet med sin bror.
“Han är en idiot, en stor jävla idiot” sa han och jag undrade vilken gång i ordningen som jag hörde de orden. “Han trodde att jag ljög för att jag var rädd, och att du visst hade försökt misshandla mig! Och han ville inte att jag skulle fortsätta träffa dig, om du skulle göra om det.” Jag stelnade till. “Men jag sa att han visste att jag var kittlig, och att jag inte brukade skratta när någon kittlade mig, och jag sa att om du - mot all förmodan - hade gjort någonting annat än att kittla mig, hade jag ju inte försvarat dig.”
Ja, hans långa uttalande var definitivt ett tecken på att han var arg.
“Trodde han på dig då?” frågade jag försiktigt, försökte komma på en fredsplan för Jakob.
“Tillslut.” Ja, han var definitivt arg och jag hatade det.
Det blev tyst för någon sekund, innan jag suckade. “Är han arg på mig?”
Han borde vara.
“Nej”, sa han kort. “Han la över allt på mig istället, det var tydligen mitt fel att någon fick mig att skrika, och om det inte var på allvar skulle jag ha skrattat också.”
Skuldkänslorna fick mig att började plocka med kanten på täcket, som inte längre låg lika bäddad som den gjort när vi först steg in i rummet.
“Förlåt.”
Med rynkade ögonbryn och med ett oförstående ansiktsuttryck, såg han på mig. Han satt i skräddarställning i soffan, med en kudde i famnen.
“Och vad ber du ursäkt för? Du gjorde ingenting fel.” Han pausade. “Eller jo, du kittlade mig, så du borde ha skuld. Och om du inte snabbt ber om ursäkt tänker jag ta tillbaka min inbjudan till fredag.”
Han satte armarna i kors och försökte le så elakt som han förmådde. Kudden trillade ner på golvet, och jag skyndade till hans nu tomma famn.
Jag lade mitt huvud på hans lår, och såg Isaac djupt in i ögonen.
“Jag lovar och svär att jag aldrig igen kommer kittla dig och jag ska inte medvetet få dig att skrika så att Jakob får för sig att du blir överfallen”, sa jag och log ett snett leende. Hans favoritleende. “Förlåten?”
Det var en speciell känsla, att någon hade sett mig le tillräckligt många gånger för att se skillnad på de olika leendena. Till och med hittat ett leende som han tyckte såg bättre ut än de andra.
“Förlåten.”
Nu var det hans tur att le.
“Du vet, jag skulle nog kommit ändå”, sa jag, oförmögen att göra annat än le då han log mitt favorit leende. “Så lätt slipper du mig inte.”
Vem skulle egentligen vilja missa festen hemma hos Isaac? Hans föräldrar jobbade båda som framgångsrika advokater, men ändå hade de lovat att stå för drickat. De tyckte väl att de kunde försvara sig själva om de blev anmälda.
Han skrattade till så att hans lår skakade mitt huvud. “Det hoppas jag verkligen inte, jag hade faktiskt hoppas på att du, Hampus och David skulle komma lite tidigare.”
“Självklart”, svarade jag honom. “Jag kommer efter skolan.”
Jag lät fingertopparna sakta röra hans arm fram och tillbaka. Under hans hud rörde hans muskler i takt med hans plockande händer.
Isaac lät inte längre arg, nu när han hade fått annat att tänka på. Både Isaac och Jakob hade fått sin mammas korta, men intensiva temperament. Imorgon när de vaknade skulle ingen av dem vara irriterade på varandra och bråket skulle vara som bortglömt.
“Jonny, vi har SO-uppsats att skriva”, sa han och bytte därmed samtalsämnet i en helt annan riktning. “Kanske skulle börja?”
Jag suckade. Alltid var han lika ansvarsfull, alltid lika rutinerad…
“Den är ju tills på onsdag”, klagade jag. “Så lång tid kan det väl inte vara att skriva. Det kan man göra i helgen.”
Han spärrade upp ögonen. “Du har inte ens börjat?”´
Jag ryckte på axlarna och tittade på mina fingrar som fortfarande strök hans arm.
“Jag har skrivit tre sidor hittills, och jag är bara på fråga tre.”
…och alltid skötte han sitt skolarbete med råge.
“Ja, men det gills inte”, sa jag och kände hur jag redan började ge upp. “Du har väl aldrig lämnat in ett arbete som är under tio sidor? Det hade jag kunnat korta ner till två.”
“Ha!” skrattade han. “Som om du skulle kunna få med presidentens historia då? Eller hans åsikter om världspolitiken? Och kunna argumentera för och emot hans besittande av titeln? Och hans…”
“Okej, okej, jag förstår vad du menar, jag ska också börja skriva på min roman, det är lugnt”, sa jag och satte mig upp.
Jag lutade mig sakta närmre honom och lade min hand på hans kind. “Men jag tyckte vi hade det mysigare innan.”
Mina läppar sökte sig till hans, och han placerade händerna på mina axlar. Isaac tryckte sig mot mig, och jag lade mina armar om honom för att kunna ha honom ännu närmare.
Han böjde sig bakåt och drog med mig ner. Jag låg ovanpå honom och kände hur hans kyssar återigen övergick till hångel.
Plötsligt slutade han.
“Sluta manipulera mig”, sa han bestämt, med glimten i ögat. “SO. Nu.”
Jag suckade när jag följde med honom till köksbordet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | alexz_th - 25 jun 09 - 01:20 | | så bra <3 | | Mp3 - 24 jun 09 - 23:51 | | Du skriver bra bra bra, riktigt bra och denna historia gillar vi :D <3 | | chulia - 24 jun 09 - 23:12 | Just det *förlåt mig för att jag lurar dig att du har fått 2 nya kommentarer när båda är från mig :Q*
jag ville bara passa på att tacka för omnämnandet där uppe (du vet att min hjälp alltid går att få!) och sen även för applåderna här nedan :) Tack ska ni ha, det var bussigt! *tjorven-korven*
:D | chulia - 24 jun 09 - 23:11- Betyg:  | Mananananah, duduuuudududu... *mupplåten*
(jagvillinteläsamerförattduskriversåfruktan svärtjävlabraochgörmigmassamassamassamassaavund sjuk)
Isaac är en söt jävel som har fångat mitt hjärta och snörjt in det i ståltråd, eller nåt. Jonny är en gullpannkaka, vars namn är fint som socker. Jakob är faktiskt lite charmig, bara för att han är beskyddande (jag mycket gillar) ochochoch... jag vill läsa mer om festen jöh! Nu får du ta och skynda dig med nästa del, ge mig ett brakpartaj så lovar jag att nästa kommentar kommer bli väldigt mycket mer betydlig och konstruktiv än denna
:') | | Sandra353 - 24 jun 09 - 21:41- Betyg: | Jätte bra :) och presic som Josephine kan jag nite komentera vettigt :P Men jätte bra. Förtjänar mer än en 5.
*Applådera för Julia* | | Joseephineh - 24 jun 09 - 20:26- Betyg: | hej, jag heter josephine och jag kan inte kommentera o.O
men suuper bra !! ;D;D
5++++++++++++ | | Pumisa - 24 jun 09 - 19:19- Betyg: | | Jättebra :] | | WalkingTheDemon - 24 jun 09 - 18:44- Betyg: | Bra :D <3
(bättre kommentar hinner jag inte skriva o: ) | | Jive - 24 jun 09 - 18:30 | Men ååååh. <3
Jag är oförmögen att kommentera bättre. Förlåt. Du är bra och applåder till Julia. | | NeMriA - 24 jun 09 - 18:21- Betyg: | ...hej och hå här kommer jag och är besatt fan :D
tyvärr är min hjärna på reparation så jag kan inte kommentera bra idag -.-
bra är det i varje fall! o.o heja heja, och tack till Julia xD |
|
|
|
