Kapitel 7 Tårar i ögonen |
Kapitel 7
En vacker dag kanske du kommer tillbaka till mig och säger att du har ångrat dig.
Att du saknar mig så du ångrar att du åkte upp till himlen och lämnade mig kvar utan framtid.
Jag står på samma plats och väntar på dig för jag älskar dig.
Anna sover tungt men hemskt. Hon drömmer. Hemska drömmar. Hon vaknar med ett ryk.
- Ta det lugnt. Det var bara en dröm, säger Marcus med en mjuk röst.
- Jag drömmer igen som jag gjorde då.
Hon skakar och gråter. Marcus tar henne i sin famn och kramar henne länge.
- Det bli bra. Drömmarna kommer att försvinna igen. Snart får du åka hem igen.
- Ja och då ska du och jag hitta på något. Som vi gjorde när vi var små.
- Som vi gjorde när vi var små.
Hon somnade i hans trygga famn. Han la henne ner och gick bort Petra.
- Vad vart det som hände? Han lät ganska sträng på rösten.
- Jag… jag mins inte, Petra försökte låta förvirrad.
- Petra!
- Jaja. Jo jag smet ut för… ja jag vet inte gjorde det bara. Sen gick jag hem och då var det någon där med mamma. Men mamma sov och… och…
Petra grät högt. Kunde inte hjäda sig. Hon hade hoppats att Marcus hade kramat om henne som han gjorde med Anna men det gjorde han inte. Hans mobil ringde. Han gick ut för att prata. Hon såg hur Anna vred och vände sig. Grät och skrek. Petra var just på väg att somna när Anna vaknar med ett ryk. Petra ser på henne en stund innan hon säger
- Förlåt
- Och?
- Vad då och?
- Att du säger förlåt hjälper inte.
- Förlåt så mycket endå.
En ung man kommer in genom dörren. Han går mot hennes säng med en pärm i handen. Han läser i den. Hon vet att det står om henne i den. Om vad som har hänt och hur det är med henne. Hon vet att det står vad dom ska göra och hur står chans det är att hon ska bli bra.
- Hej. Jag är doktor Schiefauer.
- Oj ska jag komma ihåg det. Kan du inte säga vad du heter?
- Du blev sparkad i ryggen och i huvudet…
- Och dragen i håret.
- Vad har du fåt det märket på armen ifrån vet du det?
- Det måste ha varit när han tog tag i mig. Kommer jag bli bra igen? Kommer jag få åka hem?
Rösten var ostadig och darrig och tårarna steg upp mot ögon kanten.
- Klart du ska hem igen Anna. Du fick inte några större skador men du ska rönka dig om en timme eller två.
- Bra.
Anna kände Petras blickar bränna i sidan.
- Är det nåt eller? Säger hon och vänder sig om.
- E… nej … nej inget. Petra kollade ut genom fönstret.
Han gick ut igen. Anna kollade runt och försökte se alla detaljer. Ett ganska stort rum för bara två sängar endå. Vita vägar och vitt sten golv. Två fönster. Ett vid Petras högra sida och ett mitt framför Anna. Anna låg närmast dörren. En trä dörr med ett litet fönster som är av långt. Både Petra och Anna har ett vitt säng bord jämte sig. Anna har blommor och en bok jämte sig. Säker som Marcus tog med. Petra har inget. Täcket är vit med svarta prickar på. Små prickar som man knappt ser. Det liger en filt längst ner vid kanten. Den är gul. Jätte jus är den nästan vit. Hon ville minnas allt. Ville se mer för att kunna minnas allt. Vill inte glömma. Vill bara förstå känslan. Vet inte varför hon vill minnas allt. Men det känns helt plötsligt viktigt att minnas detta. Petras smink hade kletat ut. Kanske efter alla hennes tårar. Rätt åt henne tänkte Anna. Det var fel men det var så hon kände. Petras hår var rufsigt upp satt i en tofs. Petra sov. Det måste hon ha gjort. Hon blundade men bara för att man blundar så sover man inte det vet Anna. Hon hade gjort så många gånger bara för att höra vad dom gjorde. Men det var för flera år sen när Anna var liten. Gör det inte längre. Det finns inget att lyssna på längre. Förut var det alltid musik på hemma hos en och det var alltid någon som dansade och sjöng. Men inte längre. Nu är det alltid tyst. Inget ljud hemma hos henne. Anna tänkte på kvällen igår. Inte det som hände utan på henne. Den unga tjejen som satt där i köket på mammas plats. Den platsen som alltid var tom. Hon satt där och skrattade och log. Pappa log också som han alltid gjorde. Han la armen om henne en gång. Anna hade kollat bort då och Petra hade tagit henne i handen.
- Hej igen Anna.
Han hade kommit in igen utan att hon hade märkt det. Hon var så upptagen i sin egen värd.
- Em… Hej doktor… Sch… ef… u…
- Schiefauer.
- Okej.
- Nu ska du rönka dig.
- Ee… okej. Det kommer inte vara något fel på mig va? Snälla sig att det inte kommer det!
- Jag vet inte. Du vet att jag inte vet men som det ser ut nu så tror jag inte att det kommer vara något men jag kan inte säga.
Han hjälpte Anna upp ur sängen och tänkte sätta henne i en rullstol.
- Jag går om det är okej.
Han tog av henne sladdarna. Hon var rädd för att hon skulle falla ihop igen men hon litade på honom. Dom gick ut i en lång vit korridor med stora fönster. Dom gick åt vänster. Anna känner att benen snart viker sig och att det är svårt att andas men hon går. Hon går på. Hon kan inte ge upp. Hon måste gå. Hon är stark. Hon ska klara den här skadan också. Hon tar tag i räcket på vägen och försöker. Plötsligt känner hon en varm hand i hennes. Han leder henne till rönken. Dom går in genom en dörr som ser ut som alla andra. Det är ett mörkt rum förutom där hon ska ligga då. Han lägger henne på en hård platta. Hon håller ett stadigt gräp i hans hand. Hon vägra släppa den och känner tårarna som kommer mot kanten igen.
- Jag är rädd! Jag klara det inte.
- Klart du gör.
- Jag klara inte mer jag lovar. Jag kommer snart att falla ihop igen.
- Du kan klara det. Man måste resa sig igen. Man får falla men man måste resa sig igen.
- Jag är så rädd.
- Ja där är jag med ibland men det är okej.
- Snälla gå inte.
- Jag måste och det vet du.
Hon släpper sakta taget och han går mot dörren och säger
- Det är okej, det är okej. Och du tjejen! Jag heter Adam.
Anna blundar när hon åker igenom rönkern. Hon vet att det inte är något med att rönka sig men hon är så rädd var allt just nu.
|
|
|
|
