Glömskan (ett par kapitel ur en roman) |
Sammanfattning/resumé Glömskan
En kvinna vill inte leva längre. Varför?
En ung sjukskötare förälskar sig i en självmordsbenägen patient på sjukhuset.
En make är övergiven och förstår inte vad som hänt.
Någon vill eliminera ett problem, oavsett vem eller hur många som kommer till skada.
Personregister:
Victoria- Den kvinnliga huvudpersonen
Nathan Moore- Den manliga huvudpersone
Loretta Baldwin- Nathans gammelmormor
Philip Fletscher- Victorias bror eller?
Marcus Lexington- Victorias make
Babette Lexington- Marcus fd. fru och mor till hans barn
Colin Lexington- Marcus son
Lauren Lexington- Marcus dotter
Cornelia Lexington- Marcus syster
i övrigt är texten i detta kapitel bara ändrad med det faktum att den självmordsbenägna kvinnans mamma och inte pappa var tandläkare.
Del 1
Prolog
Lägenheten var helt mörk så när som det pulsande röda skenet från en telefonsvarare. Någonstans i lägenhetens mörker spelades ett klassiskt stycke svagt.
Hon rörde sig som om all hennes energi sugits ur ennes kropp. Garderoberna var helt tömda och innehållet ordentligt ihopvikt i ett par resväskor. När hon försiktigt sköt in sista lådan i byrån stannade hon upp och lät försiktigt ett finger följa konturerna på ett inramat foto som fortfarande stod på byrån. Med en suck tog hon så fotot och lade det försiktigt övers i den öppna resväskan innan hon stängde den.
Tårarna som hon själv trott sinat började åter rinna längs hennes kinder. Hon gick en sista vända i den näst intill tomma lägenheten och fann till sin belåtenhet att det var välstädat och fint. Hon grep tag i sin tandborste och försvann för en kort stund in i badrummet. Hennes mor var tandläkare så god munhygien var inpräntat i henne sedan födseln. När hon var nöjd med tänderna sköljde hon ur tvättstället ordentligt och återvände till sovrummet.
Återigen suckade hon. Allt var i ordning. Hon gled ner på knä och såg till att sunday times med alla sina bilagor låt på det sätt hon tidigare tänkt ut, hon sträckte ut handen och lyfte en liten plast pall till rätta mitt över tidningen och alla dess bilagor.
Hon gjorde allt i sin makt för att förenkla för den som skulle upptäcka allt. Personligen visste hon att hon skulle föredra en blöt tidning framför en intorkad fläck på golvet.
Efter en snabb koll att hår och smink var i ordning steg hon slutligen upp på pallen. Med darrande händer förde hon den grova snaran över sitt huvu "Förlåt" viskade hon ut i mörkret innan hon sparkade undan det sista fotfästet och kastade sig mot glömskan
Här kommer del 2
Loretta Baldwin hade bjudit hem barn, barnbarn och barnbarnsbarn till sin 90 års dag. Eftersom maken Arnold avlidit för mer än 15 år sedan hade hon då beslutat sig för att sälja sitt gamla hus och flytta in i en lägenhet, och på så sätt få ett lättare hushåll att sköta. Men en dag som denna då hela familjen samlades, ja då var en lägenhet nästan för liten.
Hon log för sig själv och njöt av trängseln, det var speciellt att ha dem alla samlade. Det var som ett organiserat kaos med röster och skratt och doften var blandningar av olika parfymer blandat med kaffe doften. Hennes tankar avbröts då en ung man dök upp bakom henne och gav henne en hjärtlig kram.
"Nana du är det levande beviset på att skönhet bara växer med åren" Hon kunde inte hjälpa det utan skrockade lyckligt åt den komplimang som endast Nathan kunde klämma ur sig.
"Nathan sötnos, när gick du från charmig till lögnare" Hennes långa rynkiga fingrar nöp tag i hans kind på samma sätt som dom gjort i över 26 år. "En present till dig du fagra mö" med en teaterlik bugning räckte ynglingen fram ett avlångt blått paket med silversnören.
Loretta älskade sin familj, varendaste en av dem. Även de som ibland ställde till det för sig. Men Nathan Moore, hennes barnbarns barn, var något alldeles speciellt. Inte nog med att han hälsade på frivilligt, utan att det var någon särskild dag, han hälsade på ofta och eftersom han var väl bekannt med hennes oerhörda kärlek till körsbär så hände det relativt ofta att han hade med sig en påse av de röda, söta bären. En sådan gest var mycket betydelsefull för en gammal kvinna, som själv inte kunde ränna ute som förr i världen.Dessutom hade han förmågan att berätta om världen utanför hennes dörr på ett mycket facinerande sätt. Trots familjens storlek så kände hon ett stygn av sorg när hon tänkte på att denna älskvärda människa fortfarande inte hittat någon speciell att dela livet med. Han var, trots ett framåt sätt, mycket blyg trodde hon. Hans lilla syster var helt tvärtemot honom till sättet och utseendet. Brenda var tuff, späd som en älva men tuff som en elitboxare och ingav inte alls det lugn som Loretta förknippade med Nathans uppenbarelse. Dessutom hade den eländig flickan slagit in i Lorettas huvud att brodern förmodligen var homosexuell. När dessa tankar åter kom in i den gamla damens tankar sökte hon med blicken upp Brenda som satt i knä på en snobbig man och flirtade. Tur flickan inte såg den blicken, enligt Loretta var det ont förtal, Brenda hade kallat henne fördomsfull. Det handlade inte om fördomar, hennes barnbarnsbarn var en prima kille, hon kunde för sitt inre inte förstå hur någon kunde anta sådanna eländigheter om pojken. Samtidigt visste hon att den kvinna han en dag skulle komma hem med skulle möta ytterst kritiska blickar från henne själv. Kunde det finnas någon god nog åt honom?
Nathan var född optimist. Loretta beundrade hans sätt att alltid se lösningar i de grövsta problemen. När hans föräldrar gått skilda vägar hade ett par tårar sökt sig fram ur hans annars glittrande blå ögon, men innan någon hann dit för att trösta honom hade han på sitt eget speciella vis deklarerat att det nog var bättre så här eftersom de inte var lyckliga tillsammans. Då var han 6 år gammal. Nu stod han framför henne med ett förväntansfullt leende medan hon slet papperet av paketet med en iver hon borde vuxit ifrån. När hon fått upp kartongen och drog fram en flaska flämtade hon till. Flaskan var så vacker med snirkliga bokstäver och en etikett som skrek ut kvalitet samt ordet KÖRSBÄRSLIKÖR
"Oh sötnos, du vet alltid vad jag vill ha"
Den kvällen när alla åkt hem till sitt slog Loretta upp ett glas och ställde på nattduksbordet innan hon gled ner under täcket. Hon var tröttare än hon kunde minnas att hon någonsin varit, men även lycklig. Med ett lyckligt leende smakade hon på den söta drycken, att vara älskad och att få älska ja det var meningen med livet.
Knappt hade hon somnat förrän hon vaknade av något som dunkade. Hon satte sig upp och lyssnade, även om synen hade sina brister så var hon stolt över att hörseln fortfarande var helt perfekt. Ändå hörde hon bara den sorts tystnad som omslöt ett hyreshus likt det hon bodde i den här tiden på kvällen. Hon skakade på huvudet åt sig själv och kurade åter ihop sig under det mjuka duntäcket när hon hörde ytterligare en duns, Hon slog upp ögonen och trots att rummet låt i mörker kunde hon se att taklampan började vajja hit och dit ovanför sängen. Då förstod hon med säkerhet att dunsen kom från lägenheten ovanför.
Hon drog åt sig sin morronrock och satte sig upp. Hon visste att det var en ny hyresgäst där. Mrs Henderson hade blivit inlagd på hem då hon visat sig helt oförmögen att ta hand om sig själv och istället hade en ung kvinna flyttat in, ja för ungefär ett par tre månader sedan. Loretta försökte se kvinnan framför sig. En relativt kort, blek kvinna. Förmodligen inte alls så gammal, kanske i 30 års åldern. Loretta hade hälsat på kvinnan endast två gånger på alla dessa månader, men kvinnan var blyg och försökte försvinna in bland skuggorna och hittills hade Loretta aldrig hört så mycket som ett pip från våningen ovanför sedan kvinnan flyttat in, detta trots att det var mycket lyhört..
När lampan slutade gunga fram och tillbaka återvände den gamla damen till sängen. Innan hon lade ner huvudet på kudden sneglade hon på klockan, 11,47.
Hon slöt sina ögon och kände hur sömnen sakta tog över den trötta kroppen och var säker på att hon somnat när obehagets kalla kårar kröp upp efter hennes magra ben. Till att börja med var det bara en vag känsla av obehag, sedan började en känsla av panik arbeta sig fram, Panik! Loretta som var lugnet själv visste att det måste vara panik för hon hade hört folk beskriva känslan och det kunde inte vara något annat.
Plötsligt var tankarna irrationella, Loretta kände pulsen öka och andetagen ville inte riktigt nå djupt ner i lungorna utan kom stötvis. I hennes huvud ekade ett tjutande ljud som på många sätt påminde om en tekanna som signalerade att vattnet var varmt. När hon insåg att hon satt med telefonen mot örat och hörde Nathans röst i andra änden visste hon att något var fel, något var oerhört fel.
Kapitel 3
Nathan More hörde till en av de personer som lätt fick vänner, manliga såväl som kvinnliga. Han var lättsam, vänlig, en god lyssnare och ställde upp i vått och torrt. Flickvänner däremot var svårare, om han fått betalt varje gång en tjej sagt åt honom att han var hennes bästa vän skulle han kunna göra en resa, en lång resa till något tropsikt paradis. Istället satt han där med armarna omkring dem när de grät över pojkvänners usla beteenden.
Egentligen hade det inte att göra med att han var en ful man eller så. Hans mörka hår påminde visserligen om hästtagel och oavsett hur mycket tid och pengar han än lade ner såg han alltid ut som om han varit ute och sprungit under en storm om man var välvilligt inställd skulle man säga att det gav honom en busig pojkcharm, var man mindre välvillig... ja då såg han bara slarvig ut.
Hans stora tillgång var hans ögon. De skiftade i olika blå nyanser beroende på humör och belysning och inramades av ögonfransar som hans egen mor avvundats honom sen den dag han föddes. I hans vänners fall var det ögonen som var orsaken till att man lättade på sitt hjärta så fort han var i närheten. I hans arbete som sjuksköterska på barnkliniken var det hans den varma ömheten i hans ögon som fick de olyckliga och rädda barnen att lugna sig och förlita sig på honom.
Själv ansåg han att han såg bedrövlig ut, år efter år hade han stått framför sin mamma medan hon slet olika borstar och kammar genom riset på hans huvud. Sen var han inte särskilt ståtlig heller, med sina 1. 80 var han nästan kortast bland sina vänner och hans kroppsbyggnad hade han fått rakt av från sin far som påminde om en gammeldags skoghuggare. Hans mamma kallade honom kompakt, hans mormor menade att han hade grov benstomme, hans gammelmormor ansåg honom vara guds gåva till mänskligheten så henne log han bara åt när hon sa att han var ståtlig. Men som med allt annat så lärde han sig leva med det och försökte även intala sig själv att han ofta visste mer om sina vänners flickvänner än dom själva visste, vilket visserligen inte höll honom varm om nätterna.
Tre timmar hos Nana, eller sin gammelmormor var rätt tungt. Inte för att hennes sällskap var jobbigt, han trivdes med henne, hon var nog den enda som alltid avgudat honom utan restriktioner. Men hela släkten hade varit där. Kusiner som han knappt tålde, morbröder som ville snacka om hans abrubt avbrutna hockey karriär, mostrar som frågade om kvinnorna i hans liv och lade beklagande sina välfrisserade huvuden på sned när han försökte tala om att han inte otrivdes som singel.
Han kunde inte förstå vad det var med familjesammandrabbningar som gjorde att folk så gärna ville gnugga släktingars ansikten i deras misslyckanden. Men så länge han kunde minnas hade det i alla fall varit så. Han skulle inte glömma de första åren efter hans föräldrar skiljdes och hur moderns egna syskon strödde salt i såren vid varje möjligt ögonblick. "Ja han var inte mycket att hänga i granen" Hade en moster elakt muttrat och och en annan kunde aldrig sluta tjata om den gången då hans far i fyllan och villan flirtat med henne, men precis som alla andra visste Nathan att mostern bara vill få bort uppmärksamheten från hennes egen otrogna make. Nathan kastade nycklarna på bänken när han steg in i hallen i sin lilla tvårummare. Eftersom han spänt hela kroppen under flera timmar gjorde den gamla knäskadan sig åter känd. Med en lätt grimas gnuggade han knäet medan han sparkade av sig sina svarta Nike skor. Telefonsvararen pep, som den alltid gjorde om han vågade lämna sin lägenhet. Han linkade fram och tryckte på knappen
"Nate, han dumpade mig, för ett jäkla luder" höga snyftningar. Nathan visste direkt att det var Sandy igen. Den tjejen gick igenom mer pojkvänner än vad som borde vara lagligt, och inte en enda gång hade hon ens tittat på Nathan med annat än vänskap i blicken, och i början av deras vänskap hade detta faktum skurit som kniv inom honom, som alla andra hade han fallit för hennes eleganta skönhet och flirtiga sätt. Men han blev aldrig något mer än en skuldra för tårar och snor att lämpas av på. Som med allt annat hade han slutligen bestämt sig för att ta detta med jämnmod och erbjuda det stöd hon förväntade sig av honom.
"Jag kom på dom i damrummet på Gaselle för tio minuter sedan, han brydde sig inte ens med att komma med bortförklaringar...piiiiiip"
Nathan skakade på huvudet. Han skulle aldrig förstå sig på de kvinnor som gång på gång valde slödder till pojkvänner, han visste på ett plan att han själv var för snäll för att attrahera det motsatta könet. Kanske skulle han ha tatuerat sig och börja lyfta vikter eller nåt. Han skakade på huvudet och rykte till när telefon signalen ekade i hans sprartanskt möblerade köket. Han stirrade på telefonen och sedan blängde han på klockan. Han visste att det förmodligen var Sandy, hon hade lämnat tre meddelanden på hans svarare och han orkade inte med det ikväll. Värken var värre än vanligt och han ville bara krypa ner under täcket och sova. Han öppnade kylskåpet och drack en djup klunk ur ett paket med juice som stod i dörren och när hans gammelmormors röst ekade från telefonsvararen svalde han fel på väg till telefonen.
"Nana, jag är hemma hann bara inte svara, är allt som det ska"
"Nej, något är fel... " den gamla kvinnan talade i ett röstläge han aldrig hört henne använda. Hon lät i det närmaste hysterisk. "Jag tror något hemskt har hänt min granne"
Fem minuter senare, ignorerande den bultande smärtan i knäet, rusade Nathan Moore ut ur den gula betongkloss vari hans lägenhet var belägen. Loretta Baldwin var inte den som var hysterisk hur som helst. Faktum var att hon var den absolut lugnaste person Nathan någonsin träffat, och efter att ha lagt på telefonen för bara någon minute sedan kände han sig rädd, hon var definitivt inte lugn på telefonen.
Med tjutande däck lämnade en silverfärgad ford den svagt upplysta parkeringsplatsen.
Kapitel 4
Nathan höll på glömma låsa bilen när han parkerade pinsamt snett på en av gästparkeringarna utanför Nana's hyreshus. Han tryckte på hissknappen men medan den segade sig neråt blev han övervänt och bestämde sig för trapporna istället. Han tog de tre trapporna med två ibland tre steg. Hans steg ekade mellan betongväggarna. När han slutligen nådde Lorettas dörr stod hon där utanför och väntade på honom. Hon var klädd i den turkosa flanell nattskjorta som hon fått i present av någon av hans kusiner och hennes storblommiga morgonrock hängde löst runt hennes något beniga kropp.. Nathan kunde inte minnas när han sista gången sett hennes med utsläppt hår, men han hörde till de människor som inte bara såg skönhet i vad som var ungt och rätt enligt modetidningarna och kunde för sig själv erkänna att hans gammelmormor var vacker trots de enorma rädda ögonen.
"Oh va fort du kom" suckade hon lättat
"Nu får du berätta för mig vad som har hänts Nana, jag har kört hit som om jag stulit bilen"
Den gamla kvinnan sneglade upp mot taket och hennes underläpp darrade.
"Det började med en duns för si så där en 20 minuter sedan. Då vaknade jag, men när jag inte kunde höra något mer försökte jag somna om, det var då den andra dunsen kom och den här gången skakade sovrumslampan och först blev jag rädd att den skulle ramla ner över mig i sängen" Medan hon pratade kramade hon sina egna fingrar hårt. "Först reagerade jag nog som andra skulle blev lite smått irriterad, sedan kom paniken, Nate älskling du vet att jag inte är ett hysteriskt fruntimmer eller hur"
Han nickade, både för att hon förväntade sig att han skulle nicka och för att han visste att hon inte var hysterisk.
"Inom mig, jag menar i hjärtat tror jag började en känsla krypa... det låter löjligt när jag säger det högt...men jag tror något är fel, kvinnan som bor där uppe brukar inte ens spola toaletten efter 8 på kvällen, har aldrig hört hennes tv trots att jag vet att det nästn är att räkna med i denna löjliga ursäkt till byggnadskonst" Hennes röst var forcerad och hon började dra i honom för att få honom att följa henne upp för trappen.
"Varför ringde du mig och inte polisen eller nåt?" Nathans knä hade börjat värka igen, ungefär samtidigt som han insåg att hans älskade gammelmormor inte var sjuk eller skadad
"Men sötnos, dom skulle bara sett mig som ett hysterisk fruntimmer, när vi bevisat att jag inte är det ska vi ringa till alla som krävs."
Plötsligt stod han framför en dörr, en precis likadan dörr som fanns en våning nedanför, den dörr han gått in i när han kommit till ett 90 års kalas tidigare den kvällen. En brun, sliten dörr, sliten av en herrans massa års bruk.
***
Loretta stirrade på pojken som kommit till undsättning Han hade kommit som skjuten ur en kanon. Men nu stod han och hängde framför den dörr hon pekat ut som om han var något sinnesslö. Hon suckade lite irriterat och knackade hårt på dörren. Som väntat inget svar. Hon sneglade åter upp mot Nathan som såg ut som om att saken nu var ur världen.
"Hon kanske är skadad?" Lorettas röst var inte mer än en viskning och hon knackade igen. Nu verkade pojken bakom henne vakna till liv. Han satte sig på knä och lyft i brevlådan som satt i dörren och försökte spana in genom den. Ett svagt ljud av en radio eller bandspelare sökte sig ut ur den lilla springan.
"Hallå, är det någon där?" Loretta insåg att även Nathan var illa till mods.Han upprepade frågan ännu en gång och sneglade sedan osäkert upp på henne.
"SKa jag sparka in dörren Nana?"
"Sparka in dörren Nathan? Du ser för mycket på film tokstolle" Hon sträckte fram handen och provade på dörrhandtaget och den bruna dörren gled helt tyst upp. De båda stirrade på varandra med misstro.
"Ojdå, det trodde jag inte" mumlade Loretta innan hon försiktigt steg innanför tröskeln.
***
"Vänta" Nathan sträckte fram sin hand och lade den försiktigt på Nana's axel. "Jag går före" Hans ansiktsuttryck var sammanbitet och färgen var något gråblek. Vad hade han nu gett sig in på. Skulle den inneboende uppskatta att dom trampade in på det här viset? Förmodligen skulle han få förklara sig blå för att inte bli ditsatt för olaga intrång, men just nu kunde inte logik stoppa honom.
Hallen de stod i var helt vit. Golvet var så rent att han höll på ta sig skorna av vana. Men hallhyllan var tom, inte ett enda klädesplagg hängde på de vita trägalgarna. Försiktigt som när han lekte indian i 5 års åldern tog han steget ut i vad som verkade vara ett vardagsrum. Även här var väggarna vita. Allt var prydligt. Möblerna verkade rätt gamla men ytterst välbevarade. Tavlorna på väggarna såg ut att vara hämtade ur någon sorts katalog för vardagsrum från 80 talet eller så. I normala fall skulle man vid det här laget ha fått en känsla av den person som bodde här, men Nathan tyckte det kändes som ett opersonligt hotellrum.
"Hon måste vara helt otrolig på att städa" mumlade Loretta bakom honom. Han kunde inte annat än nicka medhållande. Inte ens när hans mamma ägnat timmar åt städning kunde hon stoltsera med ett så klinisk rent vardagsrum.
De båda stod stilla, osäkra på om det borde vända eller fortsätta.
"Det här känns olustigt" viskade Nathan och lät blicken söka längs korridoren till höger som han visste ledde till sovrummen. Lägenheten var en exakt kopia av Lorettas, så det dolde sig inte några överraskningar i strukturen i alla fall.
Med försiktga steg började han gå mot korridoren med sin gammelmormor tätt bakom sig. Han kunde höra på hennes andning att hon var rädd, nervös och orolig. Precis som han själv.
När ett rosslande ljud trängde ut från bortersta rummet hoppade de båda smygarna upp i luften. Deras blickar möttes och Nathan drog in andan.
"Helvete" med snabba steg skyndade han vidare mot den öppna dörren.
***
Loretta skyndade efter men han var snabb grabben när han lade den sidan till. När hon kom fram satthan på knä med mobiltelefonen i handen. När hon sjönk ner bredvid honom höll han på att rabbla adressen. Hans röst lät så långt borta hon kunde inte ta blicken från den späda varelsen som låg i en hög på golvet framför henne. Med en suck sjönk hon ner bredvid henne och smekte hennes hår, hon kände tårarna krypa fram och sakta bana väg nerför hennes rynkiga kinder.
"Men lilla, lilla vän" snyftade hon "vad har du ställt till med"
Kvinnan på golvet drog in andan med ett rosslande ljud och slog upp ögonen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Cilises - 5 maj 06 - 00:41- Betyg:  | | oh snälla...ge mig mer. Du skriver gudomligt! | | kattitack - 4 maj 06 - 23:34- Betyg: | | Fy faaaaaaan vad bra! Du är genial! |
|
|
|
