Var är din gloria? [Del 6] |
Här har ni den sjätte delen av Var är din gloria? Jag hoppas att ni gillar den tillräckligt mycket för att lämna en kommentar, för ni ska veta att det är dem som är min drivkraft – och ju fler kommentarer, ju mer lust får jag att skriva och ju fler delar lär det bli.
Så, läs nu och glöm absolut inte att kommentera i slutet, för jag avskyr smygläsare mer än jag avskyr spanskatimmarna i skolan.
Del 6
Fredagen kom och det var med en besviken uppsyn Matthew gick in i salen för matematik, han kunde inte känna Valeries närvaro och förstod att hon hade talat allvar dagen innan – hon skulle inte komma till skolan idag.
Med en liten suck sjönk han ner vid bänken närmast fönstren och medan den långe matematikläraren gick igenom delkapitel 3:2 slog Matthew upp matteboken och började skriva ner svaren i sin skrivbok, knappt medveten om vad han skrev.
”Nå, Mr Thorn som så vänligt struntar i vår lektion, vad är svaret på talet som vi gått igenom på tavlan?” Lärarens sövande röst spräckte den tankebubbla Matthew befunnits i och den lockige eleven gav tavlan en hastig blick innan han vände sig mot sitt block igen.
”Svaret är 34,71”, sade han enkelt och hörde hur eleverna runtom honom skrattade åt magisterns häpna min, men själv brydde han sig inte om att roas av stunden utan bekymrade sig istället för vad som egentligen menades med en ’Svart dag’.
När matematik timmen tog slut, ungefär en halvtimma senare, var Matthew en av de första ut genom dörren. Han sträckte på sig för att se över de andra elevernas huvuden och nickade beslutsamt för sig själv när han såg Carls breda ryggtavla borta vid cafeterian.
Han började tränga sig mellan den ständigt vandrande elevhopen tills han kom inom hörhåll för den blonde killen och hans kompisar, men stannade plötsligt då han hörde vad de talade om.
”Äh, hennes morsa har väl slagit henne igen, om man ska tro vad de andra i gänget hört så är det någon freaky ritual hennes morsa har – varje torsdag super hon sig full, sedan tar hon ut all depression och undantryckt skit över henne”, mullrade Carls mörka stämma och han ryckte på de massiva axlarna, ”men jag tror nog att hon bara söker efter en anledning att slippa plugget, jag har träffat hennes morsa och hon är skit cool, har man en jävla tur bjuder hon till och med på bärs”.
Matthew skakade på huvudet, underligt tom i kroppen och sjönk ner på en bänk i närheten. Blicken stirrade ner i golvet utan att se fötterna som klampade förbi.
”Jag förstod att allt inte stod rätt till, men även där hemma..”, viskade han och slöt ögonen medan den nästintill marmorvita pannan lades i oroade veck, ”ingen skola på de svarta dagarna alltså”.
Han reste sig upp och stod stilla en stund medan han väntade på att yrseln som fallit över honom skulle gå över, när resten av skolan stod stilla igen svängde han målmedvetet av mot expeditionen.
”Valerie Browns adress tack, jag fick i uppgift att lämna henne manuset till Hamlet”, ljög han och gav den runda receptionisten, som genast började bläddra runt i ett stort arkivskåp, ett litet leende.
”Det är så trevligt när folk vill hjälpa varandra”, sade hon och gav honom en varm och innerlig blick, ”Snickaregränd 12”.
Hon vände sig om för att lägga tillbaka pappret på sin plats och när hon vände sig till rätta igen för att fråga den unga pojken med de gyllenbruna lockarna vilken roll han själv skulle ha i pjäsen så var han borta.
Utan att tveka en enda gång sicksackade Matthew mellan smågatorna i stadens slumkvarter, han läste knappt på vägskyltarna och stod snart framför nummer tolv på Sickaregränd.
Huset var ganska så litet och den röda färgen började flagna bort, gräset gick honom förbi anklarna och ogräs växte i grusgången som ledde upp mot ytterdörren.
Osäkert tog han de sista stegen som krävdes för att komma fram till dörren och väl där tvekade han. Tänk om det som Carl sagt bara var strunt, tänk om hon skulle bli förbannad på honom när hon såg att han stod där vid dörren, även om han kände det som om de känt varandra i månader så hade det trots allt inte gått mer än fyra dagar enligt hennes räkning.
Men så bet han ihop och knackade beslutsamt på dörren, ringklockan lät han vara för säkerhets skull.
Det tog lång tid innan steg hördes i hallen men snart öppnades dörren lite på glänt, ut kikade ett långsmalt kvinnoansikte som var härjat av stress och sorg – han förstod på de gröna ögonen att hon var Valeries mor och log försiktigt.
”Vad vill ni, vi vill ingenting köpa”, snäste hon med sömndrucken röst och gjorde en ansats still att stänga dörren, men Matthew hann placera ena foten i öppningen innan så skedde.
”Jag ska inte sälja någonting, jag måste träffa Valerie”, sade han och såg hur misstänksamheten lade sig över kvinnans skarpa drag.
”Och vad vill ni Valie?” Frågade hon och synade honom uppifrån och ner, som om hon tycktes fundera över vad för ärende han kunde tänkas ha till hennes dotter.
”Det har med skolan att göra”, han mindes att Valerie tidigare, när de pluggat biologi tillsammans i parken, nämnt någonting om att hennes mamma skulle mörda henne om hon inte skötte skolarbetet – därför antog han att det argumentet borde räcka för att få inträde i huset.
”Då får ni vänta med det tills på måndag, hon är för tillfället och hälsar på sin far”, sade fru Brown med hätsk röst och tog sats för att smälla igen dörren, Matthew flyttade hastigt på foten och det var så att fönstren i närheten skakade av kraften i stängningen. Han såg länge på den vita dörren och gick gång på gång igenom det korta samtalet i huvudet, var Valerie verkligen och hälsade på sin far, eller hade hennes mamma av någon underlig anledning ljugit för honom?
Han som annars brukade få folk att tala sanning, utan att de ens tänkte på det, hade mrs Brown motstått hans medfödda talang för att slippa onödiga frågor och möjliga polisförhör om han såg Valerie helt blåslagen?
Med de tankarna snurrandes i huvudet vände han tillslut om och började gå där ifrån, men när han gick förbi grannens ovårdade häck stannade han till vid ljudet av en tunn röst.
”Det är inget fel med tösen, men modern är värre”, viskade den kroppslösa rösten och Matthew såg förbryllat in i den tätvuxna häcken som var för hög för att han skulle kunna se över.
”Vad menar ni?” Frågade han och gav den öde omgivningen en osäker blick, om någon såg honom tala med en buske skulle de tro att han var sjuk i huvudet.
”Alla dagar är svarta här, sedan han kom hit”, viskade den tunna rösten, nu än lägre, sedan kunde han höra korta, hastiga steg som gick där ifrån.
Matthew rynkade pannan och såg fundersam ut, vem var han som gjorde människornas dagar svarta? Vem var han som gjorde Valerie olycklig?
Tjuvläsare, tag er i akt! Jag ska inte visa mig nådig om ni inte kommenterar, vem vet.. kanske bidrar era svek till att jag tappar suget och ger upp den här historien? Tänk igenom det och lämna sedan en kommentar, det räcker med något kort som; Bra/dåligt. Men från er som brukar kommentera mina verk räknar jag med en lång, konstruktiv kommentar!
/Eran JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | chulia - 25 jun 09 - 15:58- Betyg:  | Alltså Remiplutt, det här är SJUKT jäkla bra :O
Har läst alla delarna i sträck nu, och har inte kunnat sluta! Jag vill veta mer nu på en gång (även om du berättade en hel del för mig i parken igår xD) men det är riktigt bra alltså! Älskar ditt sätt att beskriva karaktärerna, och ditt språk är helt underbart att sväva sig igenom. Du trollbinder en. Man bara flyter med i texten utan att tappa fokus, och det är helt underbart!
du får mgi att bli riktigt avundsjuk alltså!
Bra jobbat!<3 | | Chillaah - 22 jun 09 - 17:59 | ååååh jag dööör !:OO
för varje kapitel så blir jag mer och mer fast, jag sitter som hypnotiserad framför datorn då jag ser att du lagt upp ännu ett kapitel !
jag vet inte vad jag ska säga... UNDERBART ! ÄLSKVÄRT ! WOW !:O
säger som madde, mer nu innan jag börjar gråta !:(
SUUPER !<33 | | sorgen - 22 jun 09 - 17:58 | | Men fan vad bra. Snälla nån ingen lycklig Valerie ju..:( Men bor han ingenstans eller? | | Rosapapper - 22 jun 09 - 14:05- Betyg: | | Jättejättebra:D Det känns som att Matthew är "övernaturlig"?!?! :D AJA, skynda dig med fortsättningen:D! | | Maadelen3 - 22 jun 09 - 13:34- Betyg: | SKRIV MER NU FÖR I TRÄDET FÖR JAG VILL LÄSA MER!!
seriöst, fatta hur himla underbart detta är egentligen?! ASSÅ JENNY!! MER NU! annars börjar jag gråta! :(
mer nu! PÅ STUBBEN!
helt megabäst skriver du alltså! UNDERBART UNDERBART! <33333 | | Mp3 - 22 jun 09 - 00:50 | Jag vet inte vad jag ska säga. Allt jag vet är att jag blir mer och mer frustrerad vöer denna historia pågrund av att det hela tiden skapas nya frågor med inga svar - men det är det som gör att jag har fastnat så otroligt för denna.
Det var en mening jag tänkte på som gjorde mig lite fundersam. "[...], han läste knappt på vägskyltarna men stod snart framför nummer tolv på Sickaregränd.". I mina ögon tycks det fel att ha ett "men" där och inte ett "och", eller så kan man ha var "men", fast lägga till ett ord, t.ex. "ändå". För det känns som om något sakas då meningen är så som den är. Men det är vad jag tycker och det är vad jag lade märke till. För övrigt skriver du otroligt bra och du kan verkligen det här med det svenska språket.
/Emelie | | Papa_Noel - 21 jun 09 - 21:41- Betyg: | | VIIIIIIIIIIIIIIILL ha meeeeeer den e ju skitbra ju, sluta inte skriva(jag ska hemsöka dig för alltid om du gör det!) | | -Cute - 21 jun 09 - 21:05- Betyg: | | nejmen IIIIIIIIIIH *tappar hakan* vill veta mer! *låter som en tjurig barnunge* DUMMA DU! :< |
|
|
|
