Marodörerna - When It All Began [oneshot] |
James Charlus Potter - Tagghorn
"Jag är verkligen stolt över dig, min son."
Jag tittade upp på den långe, mörkhårige mannen framför mig och log mitt barnsliga leende. Han ruffsade till min svarta kaluffs och jag kunde inte undgå skrattet som bubblade inom mig.
"James, ta hand om dig nu, och gör inget dumt."
Min mors oroliga blick fylldes med tårar, och hon böjde sig ner för att kyssa mig på vardera kind. Jag grimaserade illa och drog mig snabbt undan.
"Men mamma! Inte när folk ser..." väste jag lågt till henne och kollade över axeln efter blickar som bevittnat scenen.
Hon skrattade, och de klingande tonerna ekade i mitt huvud. Det värmde i bröstet på mig när jag såg hur lycklig hon var, för min skull.
"Självklart, du är en stor pojke nu."
Hon rätade på sig och vände blicken mot min pappa. Dom tittade på varandra länge medans han höll armen om hennes axlar. Jag suckade och skakade på huvudet.
Jag såg mig omkring och granskade de andra barnen som tog farväl av sina föräldrar. De såg alla lika spända ut som jag själv, och verkade bara lyssna halvt på vad deras föräldrar sa.
Min blick drogs automatiskt till en kille som gick ensam med den stora kofferten släpandes efter sig. Hans svarta hår hängde nerför hans ansikte och dolde ögonen precis. Jag förflyttade mig några steg till vänster för att se bättre, och han tittade plötsligt upp med en utmattad blick. Våra ögon möttes för bara några sekunder innan jag hastigt vände mig mot mina föräldrar igen. Jag tycktes hade kunnat urskilja ett svagt sken av en lila skuggning under hans vänstra öga, men det var säkert bara ljuset som spelade ett spratt.
Charlus tittade menade på mig.
"Din mor och jag har gått igenom det här många gånger tidigare, men jag fortsätter att upprepa det för din skull James. Du hamnar i det elevhem ditt hjärta väljer. Varken Dorea eller jag kommer bli besvikna om du inte hamnar i våra gammla elevhem. Bara det är dina egna val du går efter, så är vi alltid stolta över dig."
Min mamma nickade instämande och satte sig än en gång på huk framför mig.
"Var dig själv, älskling. Låt dig inte dras med i något du inte samtycker till. Du vet vad som är rätt, och vad som är fel." hon pratade lågt. Som om det var en hemlighet bara för mig. Jag nickade, och såg in i hennes glittrande, bruna ögon. De såg sorgset tillbaka i mina, som var identiska. Enda skillnaden var att mina befann sig bakom rundat glas, precis som pappas.
"Dorea, klockan börjar närma sig. Låt han gå på tåget och hitta en bra plats. Du vet hur mycket trängsel det brukade vara."
Jag kastade en snabb blick mot klockan som visade på fem i elva, och sedan tillbaka på min mor.
"Får jag åtminstonde ge dig en kram innan du åker?" frågade hon med ett snett leende. Jag nickade och kastade mig i famnen på henne och drog in hennes söta doft. Jag kände ett hårdare tag tilläggas och sedan hur värmen från min pappas sida överfördes till oss.
Dom släppte och jag tog tag i koffertens fäste och började gå igenom folkmasan mot tåget.
Jag fick hjälp med att få väskan ombord på det stora ångloket, och innan jag själv skulle stiga på vände jag mig och för att ge mina föräldrar en sista blick innan jag begav mig mot Hogwarts.
Dom vinkade, med breda leenden mot mig och jag vinkade glatt tillbaka. Innan jag vände mig om ruffsade jag till håret, precis som min pappa hade gjort innan, och flinade för mig själv.
Hogwarts, se upp. Jag är på väg.
Sirius Orion Black - Tramptass
Smärtan i ryggen var nära på att ta kål på mig. Jag stannade flera gånger bara för att få sträcka ut mig och vila händerna. Jag hade fått små blåsor på stället under tummen där koffertens handtag hade skavts in och det bultade irriterande.
Jag gick med huvudet böjt, ville inte visa mitt ansikte och inte heller ge folk en chans att dömma mig direkt. Ingen av mina föräldrar hade velat följa med och säga hejdå. Jag var egentligen inte förvånad, men det smärtade till och med mer än blåtiran och ryggen sammanlagt.
Jag såg säkert ut som en lodis om man jämförde med alla de andra på perrongen.
Jag stannade till för att blåsa på händerna och upptäckte en kille med svart hår och glasögon titta rakt på mig med nyfiken blick.
Jag tittade snabbt ner i marken och lät luggen dölja ögonen.
Förbannade glasögonorm, sköt dig själv. Tänkte jag bittert.
En äldre elev med ett grönt märke på bröstet hjälpte mig att lyfta upp kofferten, och jag mumlade ett tack innan jag letade efter en tom kupé. Om jag hade tur skulle jag förbli ensam under hela resan.
Jag gick förbi flera knuffande elever som vimlade fram och tillbaka, men tillslut fann jag en tom sittplats där jag smet in.
Jag sköt in kofferten under sätet och drog ett djupt andetag. Äntligen ensamhet.
Det sved på händerna. Blåsorna hade spruckit och lämnat efter sig små sår i huden som stack som nålar.
Jag slöt ögonen och försökte fokusera på någonting annat än smärtan, och kom istället och tänka på vilket liv det skulle bli hemma om jag kom i något annat hem än slytherin. Det fanns nog ingen tvekan om den saken, hela släkten hade sen första början tillhört slytherin.
Jag kunde inte undgå att tänka på hur det skulle vara om jag var den första att bryta tarditionen... tanken fick mig att rysa.
Dörren till kupén öppnades och samma pojke jag sett innan stack in näsan genom öppningen.
"Kan jag sitta här? Det är fullt överallt."
Jag dolde min besvikelse, och nickade. Han slank in och stängde snabbt efter sig.
Jag kände igen honom direkt, inte bara på glasögonen och de korpsvarta håret, utan på blicken. Han hade ett speciellt uttryck i ansiktet, stolthet?
Jag följde hans rörelser när han satte sig mittimot mig.
Det blev en pinsam tystnad, och jag såg hur han tittade på mig ur ögonvrån.
"Vad har hänt?" frågade han, och jag tittade på honom.
Han måste menat blåtiran.
"Öhm...det är inget speciellt." var den ända jag kom på. Hoppas att han fattade vinken.
Killen hajade till.
"Åhh..." sa han och tittade ner i knäet."Jag tror förresten att jag kan en besvärjelse som får såren på dina händer att försvinna."
Jag höjde på ögonbrynen."Seriöst?"
Killen log brett och tog fram trollstaven ur fickan. Jag höll fram händerna och hoppades på det bästa.
"Få se nu..." killen harklade sig och riktade sedan staven mot såren."Episkey!"
Ett kittlande känsla spred sig och huden läkte snabbt ihop.
Jag tittade med stora ögon på hans verk."H-hur gjorde du det där?"
Han log stolt."Pappa lärde mig några trollformler som han tyckte kunde behövas."
"Kan du lära mig?" frågade jag ivrigt.
Killen nickade.
"James." sa han
"Sirius." jag flinade snett.
Han log brett och nickade."Fräckt."
Remus John Lupin - Måntand
Jag bet mig i läppen. Det var fullt överallt förutom i den här, där det bara satt två pojkar som verkade vara i min ålder. Jag knackade lätt på glaset och öppnade sedan kupédörren.
De två pojkarna tystnade och vände sedan uppmärksamheten mot mig.
"Har ni plats för en till?" frågade jag försiktigt.
Dom tittade på varandra och log sedan.
"Visst." sa dom i kör.
Jag stängde dörren, och satte mig bredvid pojken med axellångt hår och änglaansikte. Jag undrade över blåtiran under hans ena öga, men lät bli att fråga. Det var säkert personligt.
"Jag är Sirius, detta är James."
Båda två log snett och väntade på att jag skulle presentera mig.
"Remus," sa jag och pressade fram ett leende.
Det var inte min mening att vara otrevlig mot dom, men jag hade haft en tuff vecka med ett par sömnlösa nätter, och reaktionen på det kom nu.
"Förstaårselev?" frågade han med glasögon, som jag hade uppfattat hette James. Han hade ruffsigt hår och nötbruna ögon, såg ut som en typisk rikemansbarn som gärna skröt om hur bra hans familjs ekonomi var. Men jag skulle inte dömma honom för snabbt, han hade rätten att ändra mitt intryck.
"Ja, ni med antar jag?"
Sirius nickade."Hogwarts vet inte vad som väntar."
Han och James skrattade och jag kände hur det ryckte i mungiporna. Jag hade inte skrattat på veckor.
"Vilket elevhem vill ni hamna i då?" frågade jag nyfiket.
Sirius tittade ner på sina fötter medans James verkade gilla frågan.
"Hmm... Min mamma var i slytherin och pappa i gryffindor, så det är svårt. Men jag har hört, även från min mamma, att det bara är onda trollkarlar där."
Jag nickade förstående."Så du vill helst hamna i gryffindor?"
Han nickade bestämt."Ja, det känns mer rätt. Mamma säger att hon blir glad hur eller hur."
"Jag vill nog också hamna i gryffindor, men rawenclaw hade inte heller varit fel. Min pappa gick där."
Vi båda tittade på Sirius, som hade undvikit samtalet helt.
"Du då Sirre?" frågade James.
Han ryckte till, som om han inte var beredd på att bli tilltalad. Som om han trott att hans tystnad skulle rädda hans tystnad.
"Gryffindor, det skulle vara skönt." var det ända han sa.
Jag förstod direkt att det inte var någonting han ville tala vidare om, men James därimot gav sig inte.
"Vilket tillhörde dina föräldrar?" fortsatte han.
"Slytherin... det har dom alla gjort." mumlade Sirius och tittade dystert ut igenom fönstret.
James gjorde ifrån sig ett läte som visade att han förstod det jag gjort för länge sen.
"Men du, det är inget att skämmas för hörru. Hela min mammas sida har också tillhört slytherin, eller jag tror det iallafall. Dom ska inte påverka dig, min pappa sa att det är vårt egna val som avgör."
Jag nickade instämande, och Sirius tittade tacksamt på oss båda.
Det blev en stunds tystnad, sedan startades ett samtal om quidditch som jag inte deltog i. Sport hade aldrig intresserat mig.
Jag var mer för böcker och kunskap. Men det verkade inte göra någonting för varken James eller Sirius, dom tycktes kunna bli mina vänner ändå. Jag log för mig själv.
Peter Pettigrew - Slingersvans
"Oj förlåt..." mumlade jag tyst och tittade generat ner i marken.
"Ingen fara." svarade pojken vänligt, och jag tittade upp.
Jag möttes av ett par stora, bruna ögon som granskade mig intresserat. Han verkade trött och sliten, men log ändå vänligt mot mig.
Bakom honom stod två andra pojkar och tittade över axeln på honom, båda två svarthåriga och den ena med glasögon.
"Vill du åka i samma båt som vi? Man måste ändå vara fyra." frågade han med lika snäll ton och jag nickade, knappt märkbart.
Vi följde efter den enormt stora mannen och klev sedan försiktigt ner i båtarna.
När alla hade satt sig ordentligt började den röra sg frammåt av sig själv. Ingen av oss var beredda på det, så vi greppade ett hårt tag om båtens kanter.
"Det e inge fara." ekade den storvuxne mannens röst och vi slappnade av igen.
Jag satt tyst och tittade ner i ekans grund, och lyssnade med halvt öra på de andras förtjusande utrop över hur coolt det här var.
Jag hade inte förväntat mig att dom skulle prata med mig, och därför blev jag inte besviken då dom inte gjorde det.
Jag kunde inte hålla mig från att kasta blickar i smyg på pojkarna, som alla tre hade ett ansiktsuttryck som liknade små barn på julafton.
Det var alla långa. Den enda av dem som inte hade svart hår, hade ett ärr vid tinningen, det var han som varit så snäll mot mig tidigare. Hans hår var ljus-brunt och låg slätt över hjässan. Han var mager och såg ut att kämpa med något i hans inre.
Pojken med glasögon hade, även han, bruna ögon och smalt ansikte. Hans svarta kaluffs var ostyrig, och han ruffsade till det ännu mer lite då och då.
Så tillsist den tredje, han med höga kindben, rak näsa, gråa dimmiga ögon och kolsvart halvlångt hår. Honom sneglade jag mest på, han verkade vara den som hade övertaget, tillsammans med den andre mörkhåriga.
Jag var säker på att han skulle bli populär... om jag bara hittade ett sätt att få kontakt med honom, kanske jag också kunde bli omtyckt och skaffa många vänner.
Men vem ville vara kompis med en kort, tjock, ful pojke på elva år med vattniga små ögon och som inte ens kunde säga en mening utan att bli generad? Jag suckade djupt och gav upp mina förhoppningar.
"Hörru, vad heter du förresten?" frågade han med glasögon. Jag tittade upp med förvirrad blick och svalde hårt.
"Peter." sa jag tydligt, och blev förvånad över att min röst inte lät lika klen längre.
"Jag heter James, det här är Sirius och Remus."
Han gjorde gester mot de andra som log och nickade mot mig. Jag tvingade fram ett svagt leende och kände hur humöret steg. Dom verkade öppna. Om jag höll mig i närheten av dom skulle vi kanske kunna bli vänner ändå. Jag skulle inte bli den utstötte länge.
James, Sirius och Remus... och Peter. Det lät bra i mina öron.
"T-trevligt att träffa er." stammade jag fram, och kände hur det hettade till om kinderna. Jag suckade inombords och hoppades att dom inte skulle tycka att jag var töntig.
Remus flinade.
"Detsamma du, Peter."
Sirius gav ifrån sig ett tjut, och jag vände mig om.
"Wow..." sa jag för mig själv.
Det stora slottet tornade upp sig framför oss, och blev tydligare ju närmre vi kom. Det var vackert, ståtligt, och det var mitt nya hem för den här året.
Det gjorde mig ingenting, slottet lockade mig mer och mer, och jag kunde bara tänka alla hemligheter som fanns där.
Det var nu allting började.
det här var alltså en oneshot, jag hade inte tänkt skriva vidare på den om ingen ber om det... den riktiga harry potter känslan finns nog inte riktigt här, men det är nog inte meningen heller... eller jag vet inte.
som ni märkte var detta om marodörernas första möte, och alltså början på deras vänskap, och jag måste bara säga att det verkligen tog emot ordentligt att skriva Peters, jag hatar verkligen honom...
om han inte funnits hade det kanske blivit ett lyckligt slut trots allt.
men om man tänker efter så förenas allihopa tillslut, bara inte på det sättet vi skulle vilja.
hoppas ni tycker om den, och kommentera ärliga kommentarer med kritik.
jag är väldigt ringrostig.
/ kraamar evve
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 22 jun 09 - 18:57- Betyg:  | Den var ju helt underbart söt och helt underbart skriven!! :D
Fick lust att skriva en om marodörerna jag med, men vet inte riktigt vad jag skulle skriva om, så jag får väl nöjja mig med att läsa om den här :D
Men ja, helt underbart skrivet! Och om du är ringrostig nu, då väntar jag med spänning tills du känner dig 'bra' igen! :O För alltså, den här var grym! :D
/JvJ - sifferomdöme; 5/5 pannkakor! :D | | Papa_Noel - 22 jun 09 - 18:23- Betyg: | vadå Harry Potter känslan finns nog inte här? e du dum eller =), den bara osar ju Harry Potter ju!
Snälla, skriv mer! Den äger ju! | | Maadelen3 - 22 jun 09 - 13:28- Betyg: | !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
<333333333333333333
UNDERBART! <333333 :D :D :D :D :D :D :D :D |
|
|
|
