Var är din gloria? [Del 5] |
Måste först bara säga; Nu har jag lagt ut minst ett nytt verk sex dagar i rad! *stolt*
Men, här kommer i alla fall en ny del av Var är din gloria? Och jag måste erkänna att det går förvånandsvärt lätt att skriva på just den, så här ofta har jag inte lagt ut nya delar på länge..
Så läs nu och lämna gärna en mycket konstruktiv kommentar!
Del 5
Att smälta in i en stor folkgrupp tycker man ju borde vara enkelt men Matthew hade alltid en förmåga att dra till sig andras blickar, om det berodde på hans ovanligt bleka ansikte eller om det var på grund av de gyllenbruna lockarna visste han inte riktigt. Det kanske till och med berodde på det lugn han alltid tycktes utstråla?
Nu var det i alla fall dramatimme och allas blickar var fästa vid hans skarpt skurna ansikte.
”Ni, mr Matthew, får spela Horatio, Hamlets vän som i slutet är den ende överlevande och den som fått i uppgift att föra vidare historien om vad som hände med den danske kungafamiljen”, sade mrs Heatlow och gav honom ett strålande leende innan hon vände sig till Valerie som stod snett bakom honom, som om hon försökte gömma sig för de andras dömande blickar.
”Och ni fröken Brown får spela Ofelia, Polonius dotter och Hamlets kärlek, som tar livet av sig efter det att hon drabbats av vansinne pågrund av faderns död”.
Valerie grimaserade när hon hörde rollen men dramaläraren låssades inte se denna akt av misstycke utan fortsatte dela ut roller till resten klassen som alla tvingats dit, somliga positivare än andra, som tradition brukade sistaårseleverna framföra en pjäs och Hamlet hade blivit utsedd som årets drama.
Efter en halvtimmes kort genomgång av pjäsen fick klassen gå och eleverna strömmade ut ur aulan, som om de inte kunde komma därifrån fort nog.
”Ofelia av alla människor, varför ska jag få spela den svage med dödslängtan, som om det inte finns nog av sådant i verkligheten. Inte ens när man får chansen att spela någon annan blir det nån större skillnad”, muttrade Valerie upprört när hon gick bredvid Matthew i korridoren och han gav henne ett förstående leende.
”Ack, vad vore teater om man inte fick gömma sig bakom andras målade fasader, på en plats där sorg och smärta endast är markerade på våra masker, långt ifrån våra annars blödande hjärtan”, utbrast han teatraliskt och drog med den häpna flickan i en ojämn vals.
”Okej Matthew, du skrämmer mig, allvarligt”, sade hon med höjda ögonbryn och skakade på huvudet, men hon kunde inte låta bli att le roat medan hon vände blicken mot skåpen.
Han kunde känna hur hon plötsligt stelnade till där hon gick så tätt intill honom och förstod genast vad hon hade sett, vid hennes olåsta skåp stod den blonde killen Carl och han såg allt annat än vänlig ut där han tornade upp sig och följde vart steg de tog som om han önskade att golvet de gick på skulle spricka upp och sluka dem.
På bara ett par steg hade stämningen mellan honom och Valerie förändrats drastiskt och när de var framme vid skåpen såg han inte längre något spår av glädjen hon utstrålat för bara en kort stund sedan.
”Hej Carl”, kvittrade hon, med vad Matthew tyckte lät som spelad glädje, och gav den blonde killen modigt en lätt kyss på kinden, trots hans hårda min. Sedan gav hon honom själv en kort, ilsken blick när han slog upp sitt eget skåp, ”hoppas vi får nöjet att inte ses igen, miffo”.
Matthew grimaserade men sade ingenting utan gav det nu hopslingrade paret en sista, upprörd blick innan han slängde igen skåpdörren och stegade där ifrån med bestämda kliv.
”Hon är ju omöjlig”, muttrade han surt för sig själv och skakade på huvudet utan att sakta ner farten, ”teater passar henne bra, falsk och tillgjord är vad hon är”.
Han klättrade vigt upp i ett av skolans största träd och satte sig ner på den nedersta, och även den tjockaste, grenen. Där lutade han huvudet mot den sträva barken och slöt ögonen samtidigt som han inte kunde hindra det nöjda leendet från att framträda på hans läppar.
Oavsett hur lång tid det skulle gå och hur mycket som skulle förändras så skulle träden alltid se detsamma ut och lukta precis så som de alltid gjort, en stickig doft av gröna barr och den lite mer sötaktiga lukten av gyllene trädblod.
”Matthew?” Hennes röst var lika klar som alltid och han kunde höra små spår av oro ur den, men trots det rörde han sig inte ur fläcken. ”Förlåt mig, men han skulle verkligen döda dig om han trodde…”
Hon avbröt sig och han kunde höra hur hon suckade lågt. Även om han visste att hon troligen hade rätt orkade han inte gå ner till henne, han ville inte längre spela – som om hon betydde någonting för honom, bara för att behandlas som skräp när det inte längre passade sig att vara trevlig.
Han kunde höra hennes släpande steg när hon gick där ifrån, troligen hem till sig, men han satt fortfarande kvar på sin upphöjda plats som dolde honom från nyfikna och undrande blickar.
Med en missbelåten min kände han hur obekvämt det egentligen var att sitta där, myrorna kröp över honom och kåda klibbade fast i hans lockiga hår. Matthew suckade tungt och hoppade vigt ner från den stora tallen.
De gyllenbruna ögonen for över skolgården och snart såg han den lilla ryggtavlan som han letat efter, med lätta kliv joggade han ikapp henne och började sedan gå i samma, lugna tempo.
”Jag förlåter dig om du bjuder på glass?” Sade han prövande och såg hur Valerie drog på munnen, men hon skakade på huvudet.
”Tyvärr Matthew, men jag har en roll som Ofelia att öva in, och var gör man det bäst om inte hemma, miljön är slående”, sade hon lätt och rättade till ett grönt hårspänne som höll på att förlora sitt grepp om det korta, röda håret.
”Hm, men imorgon, när domens timma slagit, ska vi mötas – den gången på den fruktade matematiktimmen, det kommer du inte undan”, sade han med ett brett flin och föll åter igen in på det lättsamma spår som han följt efter dramatimmen, på något vis lyckades hon alltid locka fram den riktige Matthew, vem han nu egentligen var.
”Ah, men ingenting går upp emot en härlig sovmorgon, utan svåra tal som när man minst anar det försöker kväva en till döds”, svarade hon med sjungande röst och buffade till honom lite vänskapligt i sidan, ”tyvärr Math, men imorgon är det fredag, alltså svart dag”.
Med ett sista, svagt leende höjde hon handen som i farväl och svängde av mot stans slumkvarter, Matthew saktade ner på farten tills han tillslut stod stilla och såg sedan länge efter henne.
”Svart dag, vad kan du tänkas mena med det, min Valerie?” Viskade han och skakade på huvudet, den bekymrade minen som han så ofta bar hade åter tagit plats på hans smala läppar.
Som jag sa i början, lämna en konstruktiv kommentar och säg vad ni tycker om historien.
/JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sorgen - 22 jun 09 - 17:38 | | Skit bra! Spännande. | Rosapapper - 21 jun 09 - 20:00- Betyg:  | | skiiiiiitbra:D! | | Maadelen3 - 21 jun 09 - 15:24- Betyg: | DU ÄGER!
MER NU KVINNA! <333 | | Chillaah - 21 jun 09 - 15:23- Betyg: | det här är helt otroligt...
jag hoppas verkligen att det du skrev i början stämmer, att det går lätt att skriva på den här oc att nya delar läggs upp innan vi hinner säga "UNDERBART".
me like very much, storyn är suverän, karaktärerna obeskrivliga, och din talang är unik.
vet inte vad jag kan säga mer... jag älskar det!
kraam :* | | Papa_Noel - 21 jun 09 - 12:11- Betyg: | | du vet att ajg älskar dina noveller och din poetiska stil, jag vet liksom inte vad jag ska säga förutom; keep up the good work | | -Cute - 21 jun 09 - 11:31- Betyg: | | Du skriver otroligt poetiskt men ändå enkelt O.o *fascinerad* haha :> Men iaf... ehm...finns inte så mycket mer att säga du vet att jag älskar den här xD | | Mp3 - 21 jun 09 - 02:29 | Riktigt, riktigt bra. Det märks att du har ett väldigt brett ordförråd, för du använder ord som så andänder.
Jag gillar den här historien. Den är väldigt annorlunda och det är så saker och ting ska vara.
Hoppas att nästa del kommer snart ;D <3 |
|
|
|
