Älskling, låt oss glömma det förgångna ~4~ |
Nu är det nästan *räkna på fingrarna som inte tycks räcka till* tretton dagar sedan vi lade ut förra delen, och vi ber båda två om ursäkt för att vi inte har skickat in det här tidigare. Vi har faktiskt ursäkter, massor av ursäkter, men vi kan inte komma på några just nu, förutom att Julia har varit på läger och jag ville inte lägga upp delen utan att hon satt bredvid och såg på *vissla oskyldigt*
Men vi lovar båda två att vi ska skynda på med delarna.
Denna delen har Julia (chulia) skrivit, och är alltså ur Vincents synvinkel.
Nu råkade det ju bli såhär va, att lilla Linnéa fick inte med ALLT jag hade skrivit när hon la in det som skulle föreställa del 4 *blänga irriterat* så ni har typ ett helt A4 här som ni inte har läst. Därför ber jag er läsa om, HELA delen för vi har gjort ytterligare en ändring gällande musikgrupperna. Ni förstår när ni läser, men jag vill bara uppmärksamma er på detta. Och skäll på Linnéa. Inte mig. xD
Mvh Julia
Kapitel fyra
Hello teacher tell me what's my lesson
Det visade sig att Anton var riktigt schysst. Både som kille och skejtare. Han gjorde precis samma tricks som jag, med samma stil och lyckade resultat. Han var rolig att snacka med. Gjorde om varenda mening till ett skämt och var allmänt oseriös. Lätt att vara med, och raka motsatsen till Zacke.
Zacke var min bästa kompis från grundskolan, och detta var första dagen i mitt liv som jag kände mig fullkomligt oberoende av honom.
Zacke, den blonda killen med sitt alldeles speciella, hårda utseende som gjorde honom så respekterad i högstadiet. Han hade überblont, alldeles naturligt hår, som var kortklippt men inte snaggat. Hans haklinje var så skarp att hakan nästan såg vass ut om han stod i profil och alla hans ansiktsdrag var så oerhört tydliga att man såg dem på flera meters avstånd.
Hans kalla blick, som gjorde vem som helst skakig, och hans sätt att manipulera folk över till hans sida.
Han hade varit min bästa vän, men jag kände mig ändå alltid så osäker tillsammans med honom. Jag hatade det han fick mig att göra, men var rädd för att bli lämnad utanför.
Med Zacke kunde jag vara hur elak som helst.
Med honom slog jag ner folk. Mobbade folk. Var en person jag inte ville vara. Som jag aldrig ville ha att göra med ens en gång.
Och han var min bästa vän, det var han verkligen. Han ställde upp för mig, de gångerna det behövdes, och han hjälpte till så fort någonting sket sig. Förutsatt att jag skötte min del av avtalet.
Så länge jag slog när han sa till. Så länge jag spottade när han bad mig. Så länge jag sparkade när han ville.
Jag hade sparkat på folk som låg ner för hans skull.
Han och hans jävla rasistkompisar.
En av dem som jag hade varit.
Det var därför gymnasiet var en sån frihet för mig. Gav mig chansen att slippa dem. Att slippa deras krav och förväntningar. Börja om på nytt.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, berätta för någon här, hur vem jag verkligen hade varit, det lovade jag mig själv, från den dagen jag började gymnasiet.
”Snyggt!” utbrast Anton och applåderade lågt när jag lyckades glida längsmed räcket en längre bit och sen landa på brädan igen. Jag log bara, men svarade inte.
Jag trivdes där. I solen med Anton.
Tjejer satt runtomkring och spanade in oss i skateparken där vi var. Vi och många andra. Det fanns flera killar där som jag hade skejtat med lite innan, och kände lite halvt.
Anton tog sats och försökte med samma trick, men misslyckades och landade på sidan så att han rullade ihop till en boll och gjorde någon slags omvänd kullerbytta innan han studsade upp på fötter igen.
”Fandå”, sa han irriterat och hoppade upp på brädan igen.
”Synd”, klämde jag ur mig och kliade mig lite förstrött på armen.
”Nej, alltså jag är ledsen men det blir inte bättre än så idag”, sa Anton och gjorde en knyck med foten när han hoppade av brädan, så att den flippade upp en bit och han fångade den med högra handen.
”Ja okej, men det var bra jobbat tycker jag”, sa jag uppmuntrande och klappade honom lite löst på axeln.
”Schysst”, sa han. ”Men då ses vi imorgon då?”
”Japp det gör vi”, sa jag och nickade.
”Grymt. Vi ses”, sa Anton innan han försvann bort på sin skateboard, och jag stod kvar i parken, ensam.
Fjärde dagen för mig i gymnasiet, var första dagen vi skulle ha riktiga lektioner. Den första dagen hade enbart gått ut på att ropa upp alla elever, medan de två kommande dagarna ägnades åt att lära känna sina klasskamrater. Olika aktiviteter hade hittats på, och jag började få hyfsad koll på vad några av dem i min klass hette.
Men premiärdagen för gymnasielektionerna gick inte riktigt så bra som jag hade hoppats på eftersom att jag försov mig det första jag gjorde.
Jag vaknade tio minuter innan den första lektionen skulle börja, och fick bokstavligen hoppa upp ur sängen och slänga på mig ett par byxor och en t-shirt som såg okej ut. Jag struntade både i frukost och morsans tjat om den, och drog istället bara en snabb hand genom håret och en kastade en hastig blick på spegeln.
Utan att vara nöjd med resultatet la jag ner nycklarna i jeansfickan och skyndade sen ut genom dörren och slog igen den med en smäll.
Jag kom till skolan ungefär tio minuter efter att lektionen hade börjat. Eftersom jag inte hade någonting med mig och jag visste att min första lektion var mitt estetiska tillval, musik, struntade jag i att först gå till skåpet och skyndade istället iväg direkt till musiksalen.
Jag knackade på dörren och bad till de högre makterna att musikläraren var av den bra sorten, som hälsade en välkommen istället för att skälla ut en.
Det hördes röster därinifrån, men de var alltför svaga för att jag skulle kunna urskilja vem som sa vad eller ens enskilda ord.
Sen hörde jag steg, och jag sträckte omedvetet lite på mig där jag stod. När dörren öppnades var det första jag fick syn på en medellång man med brunt stubbigt hår och rektangulära glasögon upptryckta på näsan, och jag kom på mig själv med att tycka att han påminde lite smått om Jim Carrey, fast utan allt det hysteriska.
Han såg först en aning frågande ut när han betraktade mig, men annars hade han en slags vänlig aura omkring sig, och jag förstod att han var fredligt sinnad.
”Ja?” sa han när han verkade tycka att min tystnad blivit lite för lång.
Jag harklade mig nervöst innan jag svarade.
”Erm… ja, jag skulle vara här nu… lektion… För… Estetiskt tillval. Det är väl här?”
Jag hörde själv hur rosslande min röst lät och hur osammanhängande meningen jag kläckt ur mig var. Mannen framför mig borde ha börjat skratta och sagt åt mig att gå därifrån, men det gjorde han inte.
Istället log han bara.
”Åh, vad roligt med en till elev! Ju fler desto bättre, tycker du inte? Är det du som är Vincent? Jag tror att jag har dig på min lista här borta. Välkommen in Vincent, jag heter Mikael. Kalla mig Micke. Kom in, kom in! Vi har redan satt igång lite smått här, men det ska nog gå bra i alla fall.”
Hans uppspelta röst förvånade mig. Jag hade aldrig träffat på en lärare som var så glad för att ha mig på sin lektion, särskilt inte när jag dök upp försent.
Jag följde osäkert efter honom in genom dörren.
”Förlåt att jag är sen. Jag…”
Längre än så hann jag inte säga innan jag kom av mig på grund av de tjugotre par ögon som betraktade mig där jag stod, precis innanför dörren med lätt nyvaket utseende.
”Det är inga problem”, sa Micke glatt och såg upp från sina papper vid katedern han stod böjd över. ”Sådärja. Nu är du inskriven här också. Som du ser har jag redan delat in klassen i grupper om fem personer, och berättat vad de ska göra. Men du kan vara med gruppen där borta”
Han pekade i riktning mot den grupp som bara bestod av fyra personer och som satt i en ringliknande formation i ett av hörnen i bortre änden av klassrummet.
”Javisst”, sa jag och började gå mot dem.
”Jag är säker på att de berättar för dig vad uppgiften går ut på. Om du inte förstår är det bara att fråga”, sa Micke och log uppmuntrande. Jag nickade, och fortsatte gå.
Det kändes som att hela rummet stirrade på mig och följde mina steg med blicken, och jag lovade mig själv att från och med då alltid ställa klockan en halvtimme tidigare så att jag aldrig mer skulle försova mig.
När jag kom fram till den grupp jag tilldelats såg jag ner på dess medlemmar från där jag stod.
Det var två killar, tre med mig, och två tjejer. Killarna såg båda ut att vara av samma typ. Lite flummiga esteter som säkerligen inte hade passat in någonstans i grundskolan.
Mobboffer.
Den ena hade rött krulligt hår som stod åt alla håll på hans huvud och påminde mig om en afrofrisyr i fel färg. Hans ansikte var fullt av fräknar och han hade ett litet leende på läpparna som inte verkade vilja släppa.
Den andra hade glasögon och ett ansikte som gav mig intryck av att han var smart. Gissade på att han läste naturkunskap och inte samhäll, som de flesta andra verkade göra. Hans hår var svart och låg slätt och perfekt på hans huvud, men det som fick honom att se estetisk ut var hans klädval som verkligen inte såg ut att platsa på en naturkille. På sin spinkiga överkropp hade han en röd-vit-randig trekvartsärmad tröja med en svart väst över, och beigea chinos. Underarmarna var fulla av armband och fingrarna smyckades av ett flertal ringar.
Jag betraktade honom imponerat en kort stund innan min blick gled över till den de båda tjejerna i gruppen.
En av de två tjejerna i skaran hade en sliten basker på huvudet och en rutig scarf runt halsen. Långt hår, uppsatt i en hästsvans lågt på hennes bakhuvud, på vilken baskern stöddes upp.
Men när jag såg den andra tejen, tyckte jag till en början att hon bara verkade smått bekant, men när hon höjde blicken och såg in i mina ögon, blev jag så förvånad att jag nästan hoppade till igen.
Hon verkade känna igen mig också, för hennes ögon vidgades en aning och hon såg storögt på mig för ett ögonblick.
”Hej”, sa killen med rött, krulligt hår och leendet, medan han höll fram sin hand mot mig. Jag tog den, och tvingade mig själv att se på honom. ”Jag heter Erik.”
”Vincent”, presenterade jag mig själv.
Jag gick laget runt, och fick reda på att naturkillen hette Oskar och baskertjejen hette Johanna.
Men när det blev Janas tur att fatta min hand, så blev jag genast lite nervös inför hur jag skulle bete mig. Skulle jag låtsas att vi aldrig hade träffats eller skulle jag krama om henne och agera som om vi hade känt varandra hela livet.
Men hon löste mitt delemma innan jag kommit till någon slutsats, genom att ta ett fast grepp om min hand och skaka den.
”Jana”, sa hon och log mot mig.
”Vincent”, upprepade jag och såg på henne. Hon gav mig en menande blick som talade om för mig att hon kände igen mig, vilket kändes lugnande av någon anledning jag inte visste.
Jag drog fram en stol och slog mig ner bredvid henne, medan jag undrade vad som skulle hända nu. Jag sneglade på Jana som satt och betraktade Micke med intresserad och vaken blick.
”Sådär då!” sa Micke och reste sig från katedern där han hade suttit och skrivit någonting på små papper. ”Nu hoppas jag att ni har hunnit bekanta er en aning med varandra i grupperna, för här kommer det som kommer bli er utmaning!”
Han höll upp en liten konservburk som en gång i tiden hade innehållit majs och skakade på den. Det hördes ett lågt rasslande där inifrån, som från små papperslappar.
”I den här burken ligger små lappar med olika rocklåtar. Jag kommer låta er dra en lapp på måfå, och det är alltså den låten som ni har i uppgift att tolka och återskapa på ett eget sätt med hjälp av instrument. Förstår ni?”
Det hördes ett lågt jakande mummel i klassrummet, och Micke himlade dramatiskt med ögonen.
”Kom igen, nu! Vad var det där för svar? Förstår ni mig?!” sa han retsamt och lät på sista meningen som om han istället hade sagt: ’Är ni beredda?!’.
”Ja”, hördes nu istället hela klassen säga, inklusive mig, trots att jag inte förstod mycket alls.
”Bra!” sa han nöjt, och skrattade lågt medan han gick fram till första gruppen och höll fram konservburken till en av tjejerna. ”Varsågod att dra.”
Tjejen stoppade ner ena handen i burken och man kunde se hur hon rörde runt den bland lapparna där nere, innan hon långsamt förde den uppåt igen.
”Försiktigt, akta kanten. Den är vass”, varnade Micke, men tjejen klarade sig utan skråmor med en hopvikt lapp. Micke såg ut som att han skulle spricka av spänning, och liknade ett litet barn på julafton. ”Läs högt vad det står.”
Tjejen harklade sig innan hon följde hans uppmaning.
”Joan Jett, I Love Rock N’ Roll”, sa hon och såg ängsligt upp på Micke.
Han i sin tur gav ifrån sig ett hoande läte och började genast klappa händerna.
”Bra. Grymt. Skitbra!” upprepade han gång på gång, och vinkade åt klassen att applådera vi med.
Folk började förskrämt och oförstående klappa med, om än inte lika entusiastiskt som Micke.
”Och vem gjorde hon den låten tillsammans med?” frågade han och böjde sig fram mot tjejen. Hon var tyst en stund, och klassen slutade applådera sådär lamt. Det var alldeles tyst medan tjejen tänkte.
”The Blackhearts?” sa hon frågande, och musikläraren brast ut i ett högljutt tjoande.
”Jajamensan!” skrek han överlyckligt och vände sig mot klassen. Han pekade på tjejen. ”Här hörrni, här har ni en tjej som kan sin rock!”
Jag såg hur en rodnad la sig på hennes kinder, men hon log ändå lite stolt.
”Grymt!” upprepade Micke, och började gå mot oss. Han stannade framför Jana, och höll fram burken mot henne, bugade lätt och sa: ”Damen.”
Jana log och stoppade ner sin smala hand i burken utan att ens behöva oroa sig för att komma åt den vassa kanten och drog upp en lapp.
Hon väntade inte på Mickes uppmaning, utan läste istället direkt från lappen.
”Three Doors Down, Here Without You”, sa hon med sin behagliga röst, och pinsamt nog tog hjärtat ett skutt i mitt bröstkorg. Jag visste vilken låt det var, och jag tyckte om den. Ett par år tidigare hade jag inte kunnat sluta lyssna på den och det var det enda som spelades i min mp3 under någon vecka.
Idéerna brusade upp inom mig, och trots att jag bara hade en vag uppfattning om vad uppgiften gick ut på så började min hjärna genast att smida olika planer.
”Åh, bra där. Riktig kärlekslåt”, sa Micke och blinkade med ena ögat. Jana frustade till av skratt när hon såg det, och utan att kunna hindra mig själv så vreds min blick reflexmässigt mot hennes. Hon såg på mig, med leendet kvar på sina läppar och jag kunde inte låta bli att fascineras över hur hennes lilla mun kunde vara så uttrycksfull. Den hade en speciell form, och påminde om en dockas. Liten och vän.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lizzi92 - 20 jul 09 - 14:55- Betyg:  | Har läst alla delarn idag :D och tycker det verkar vara en riktigt bra novell, så jag hoppas att nästa del kommer snart :)
Maila gärna när ni har lagt ut nästa del :D <3 | | anna_921 - 19 jul 09 - 10:16 | Hej tjejer,
Har nu streckläst alla delar och hoppas verkligen på en fortsättning snart. Jätte bra skrivet..
Mejla nästa?<33 | | HonkallasPaalm - 13 jul 09 - 15:52- Betyg: | Jätte bra och spännande novell :D
Maila gärna när nästa del kommer ^^ | | JennnyJ - 23 jun 09 - 13:50- Betyg: | Ooh, då får ni nu två kommentarer från mig ;) (tre räknat med den som den rosa färgen snodde)
Är det för sent att säga att jag kom först? Alltså, på förra kommentaren? (A) XD
En helt underbar del och jag blev liiite förskräckt över Vincents bakgrund!! :O
Dee e bra att ni mailar, annars hade jag aldrig hängt med i svängarna ^^ XD '
/JvJ | | JessicaKarlsson - 21 jun 09 - 20:42- Betyg: | ååååååååh va bra ! :D :D
mejla (a) | | Rosapapper - 21 jun 09 - 19:51- Betyg: | | Sjuuuuuktbraaaaa:D! | | Sandra353 - 20 jun 09 - 22:04- Betyg: | | Ohh jätte bra, men jag kan inte komentera vettigt :) Men jag gillar dne här nvellen starkt :) | | JennnyJ - 20 jun 09 - 15:30- Betyg: | Attans också, jag som skrivit en kommentar på den alldeles nyligen, men som försvann med den rosa texten :O
Iaf, en helt grym del och jag älskar verkligen personligheterna i den här historien! Alla är så grymt unika så det känns som om de verkligen finns på riktigt, lixom... ingen här tycks vara stöpt i samma form, utan här har man allt lagt ner tid på arbetet! :D Me like!
Älskar den här historien och önskar att jag får liknande lärare som Micke när gymnasiet börjar (A) ;)
Kram JvJ - den här är helt klart värd sin femma! :O 5/5 |
|
|
|
