Blodigt allvar kap 2 |
Kap 2.
Samitra tog upp telefonen och knappade in sin brors nummer, det gick några signaler, några till... och några till.
- Nummer 456, tredje vagnen, har du inte biljetten med dig eller? Hennes bror skrattade lågt.
- Im on my way, puss.
Hon gick vagn efter vagn och åkte slalom mellan stressade personer. Tillslut kom hon fram till deras kupé.
- Vadfan håller ni på med?! Synen hon fick gav henne en chock, tjejerna hade blåmärken på armarna och tårar i ögonen, Jessica hade lite blod på handen och Toby var orörd. Han skrattade.
- Vi har kommit på en ny lek! Den som klarar mest vinner, blod och tårar ger minuspoäng!
- Och vad ger pluspoäng då? Frågade Samitra stött.
- Ehm, det har vi inte kommit på ännu.. men vi får se vad det blir, jag leder iallafall! Sa Toby.
- Jag tänker då inte vara med i eran löjliga lek, väck mig när vi är framme.
Samitra klättrade upp i sängen som var högst upp för att komma så långt ifrån dom andra som möjligt.
"Så omogna", tänkte hon och rullade med ögonen innan hon lade sig ner med huvudet mot kudden.
Efter fem timmar slog Jessica upp ögonen och försökte se ut i kupén för att kolla vilka som var vakna. Hon såg bara en suddig dimma, vad hade hon förväntat sig?
- Hallåååå ? Viskade hon lågt. Inget svar.
Hon reste sig försiktigt och tog på sig sina skor och gick ut ur kupén.
Hennes mage kurrade och hon försökte hitta till restaurangvagnen, utan resultat.
Hon ökade tempot och försökte röra sig i samma gungande takt som tåget, men så krockade hon med något.
- Aj satan, sa hon och gnuggade handen mot huvudet.
- Oj, förlåt mig! Vad klumpig jag är, gick det bra? En suddig kontur av en arm sträckte sig mot Jessica och hon tog tag i den.
Om hon hade haft normal syn hade hon nu kollat in i ögonen på världens mest troligt snyggaste kille. Men allt hon såg var en 1,90 lång gestalt, men ändå blev hon helt varm inombords.
- Jodå, jag är helt okej, nästan.
- Nästan? Hände det något?
- Jag har förlorat min syn, men det var länge sedan, så känn dig inte skyldig. Hon log.
- Så.. du ser inte mig eller?
- Jo, fast som en suddig boll typ, du förstår vad jag menar.
- Ah, coolt, borde det inte vara svårt att sminka sig då?
- Vad är det för fråga egentligen? Njah, jag brukar inte sminka mig, men om jag ska göra det låter jag en kompis fixa det.
Jessica rodnade, hon stod och pratade med en främling, men hon pratade med honom som om dom hade känt varandra hela livet.
- Åh, smart, hoppas att mina frågor inte förolämpade dig, men jag tyckte bara att det var fascinerande att en söt tjej som dig inte kan se, jag menar, det brukar vara gamla folk som inte ser...
Jessica blev helt stel samtidigt som hennes ben kändes som spagetti, kallade han henne söt? Hon kände att hon rodnade igen.
- Förlåt mig, sa han. Du var säkert påväg någonstans och jag borde inte störa dig...
- Faktiskt så var jag påväg till restaurangvagnen men jag hittar inte riktigt..
- Tackar du nej till sällskap ?
- Såklart inte! Hon log.
- Bra, jag jobbar nämligen i den vagnen, just det, Jag heter Jesper. Och du?
- Jessica, sa hon.
- Fint namn, verkligen fint! Han log, men det kunde ju inte Jessica se men ändå kände hon det på sig.
Dom började gå, beställde frukost och satte sig ner, samtidigt som dom andra började gnugga sig i ögonen.
|
|
|
|
