Var är din gloria? [Del 4] |
Här har vi en ny del av Var är din gloria.. dock måste jag säga; Intet nytt på idéfronten.
Ah, ni anar inte hur länge jag velat skriva så *flina brett för mig själv*.
Nu hoppas jag i alla fall att ni läser och sedan reflekterar (funderar) över det ni läst och lämnar en kommentar om vad ni tyckte, vilka intryck ni får och vad ni tror kommer hända.. det är ju ganska så roligt för mig som skrivare att se om jag lyckas förmedla de tankar och känslor som jag försöker med :)
/JvJ
Del 4
”Jag skulle kunna tänka mig att förlåta ditt opassande beteende både från idag och igår kväll om du bjuder på glass”.
Matthew hade känt hennes närvaro redan innan hon talade och han kunde inte låta bli att le åt förslaget. Han stod själv och funderade på vilken sort han ville ha.
”Visst, om du i utbyte håller mig lite sällskap medan vi äter”, sade Matthew och gav henne en kort, road blick.
”Hm, får man verkligen kräva någonting av den som det är meningen att man ska be om ursäkt till?” Frågade hon men skrattade sedan. Matthew log när han hörde ljudet av hennes klingade skratt, hon lät så fri – som om ingenting kunde skada henne.
”Var det lite för mycket att tänka på för din lilla hjärna så att du helt plötsligt föll i koma eller ignorerar du mig bara?” Frågade hon misstänksamt när han inte svarade och förde en av de röda hårslingorna bakom sitt piercade öra.
”Nejdå, jag bara funderar på vilken smak jag ska tvinga dig att äta, pistage eller romrussin”, sade han med ett skratt och flickan skakade lätt på huvudet med ett roat leende.
”Vad är ditt namn förresten, för jag antar att du inte heter miffo egentligen”, sade flickan medan de slog sig ner vid ett runt litet bord i uteserveringen.
”Matthew Thorn”, sade han med ett brett leende, ”men vill du kalla mig miffo så är du ursäktad”.
”Matthew lät bättre”, sade hon med ett leende och sträckte sedan fram handen. ”Mitt namn är Valerie Brown”.
”Trevligt att råkas, Valerie”, sade Matthew med ett lätt skratt samtidigt som han skakade hennes hand, han hade alltid vetat vad hennes namn var.
”Så, jag antar att Carl är den där långa, blonda killen som hotade med att slå in skallen på mig?” Frågade Matthew efter en stunds tystnad och han kunde se hur Valerie rodnade lätt när han nämnde pojkens namn.
”Han hotade verkligen med det va?” Frågade hon med ett förläget leende och krattade bort lite av bordets gräddvita färg, ”han blir lätt sådan när han druckit”.
”Så, ni super er fulla mitt i veckan, bara sådär?” Han kände hur vasst det lät och ångrade sig genast när han såg hur hon hajjade till vid hans hårda ord, men hon gjorde ingen ansats av att gå därifrån.
”Ibland, om någon får tag i nått att dricka”, sade hon sedan, efter att ha suttit tyst en stund, hon hade den gröna blicken fäst vid bordet för att slippa se hans ansikte.
”Det var inte meningen att det skulle låta så elakt, jag lovar att jag inte ska lägga mig i vad ni har för er något mer”, sade Matthew ursäktande och gav en småbarnsfamilj vid bordet bredvid en flyktig blick, han kunde inte låta bli att le när han såg hur en pojke runt tre år gammal råkade spilla lite av sin glass på sin mors blommiga klänning, hon var själv för upptagen med att få sin yngre dotter att inte äta grus för att märka någonting.
”Ursäkta mig frun”, sade Matthew och räckte hjälpsamt fram en vit servett från servetthållaren på bordet, ”ni har visst fått lite glass på klänningen”.
Den blonda kvinnan log tacksamt och tog emot pappret innan hon började torka bort den envisa glassfläcken.
”Är du klar eller vill du sitta kvar ett tag till?” Frågade han sedan Valerie som såg på honom med en svårtolkad min.
”Jag är klar”, sade hon efter ett tag och slängde resten av glassen i en närliggande sopkorg, ”varför hjälpte du henne? Hon hade ändå märkt det förr eller senare”.
”Varför inte säga det direkt och låta henne slippa skämmas om hon märker det först när hon kommer hem efter att ha gått runt så halva dagen?” Sade han bara med ett lätt leende samtidigt som de svängde av mot parken.
”Men so what, du kommer ju ändå inte träffa henne igen”, sade Valerie med en oförstående min och drog lätt i de redan lite smått uttänjda tröjärmarna.
”Det är just den inställningen som är fel hos de flesta idag”, sade Matthew och för första gången på länge kände han sig uppriktigt irriterad, ”det spelar ingen roll om jag inte möter henne igen, hur tror du hon skulle känna sig egentligen när hon väl fick reda på att hon gått omkring sådär hela dagen utan att någon ens brytt sig om att berätta det för henne?”
”Osynlig kanske?” Sade Valerie med dämpad röst och sparkade i gruset.
”Troligen”, sade Matthew med en lätt suck och gav henne sedan en kort, ursäktande blick, ”om det inte gör någonting så har jag en biologi läxa att hinna ikapp, jag missade lektionen som du kanske vet”.
Valerie släppte marken med blicken och såg på honom med ett okynnigt leende.
”Inte kan man få lite hjälp, min morsa kommer döda mig om jag inte sköter mitt skolarbete”.
”Det tvivlar jag på, men visst”, sade han med ett skratt och slog sig sedan ner under en stor ek, strax bredvid den lilla lekplatsen, ”nå, kan du berätta för mig om evolutionsteorin, vem var Darwin?”.
”En tråkig gammal gubbe som säkert hade någonting med det där evolution-saken som du pratade om”, sade Valerie med en tveksam grimas och Matthew kunde inte låta bli att skratta.
”Man kan nog säga att det var rätt”, sade han med ett litet flin och skakade lätt på huvudet så att de bruna lockarna hängde ner i ögonen, ”vet du vem Evolutionens fader var?”.
”Kanske gubben Darwin?” Föreslog hon och utan att tänka på det föste hon undan det kastanjebruna hår som hängt ner i hans ögon, hon rodnade lätt men sträckte sedan på sig, ”jag börjar få kläm på det här, eller hur?”.
Matthew skrattade än en gång och log brett, ”vi får nog jobba lite på det”.
Lämna nu en kommentar och försök fundera på det ni läst och skriv sedan så ärligt som möjligt.
Tack.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sorgen - 22 jun 09 - 17:20 | | Bra ju! | Papa_Noel - 20 jun 09 - 20:22- Betyg:  | underbart!, du är novellernas gudinna!
Jag älskar<3 | | Rosapapper - 20 jun 09 - 13:06- Betyg: | | Jag antar att min förra teori var fel, så nu är jag lite förvirrad:P Mennnn, fasiken vad bra:D skynda dig med fortsättningen:D! | | Mp3 - 20 jun 09 - 03:36 | Jag läste denna nu först inatt och har inte kommenterat de föregående delarna, men jag tänkte göra det nu.
till att börja med så måste jag säga att du skriver otroligt bra. Man får sig en bild av det hela och känslor och allting finns med på ett riktigt bra sätt. När man läser den här så känner jag att man inte riktigt får grepp om den. Allting känns abstrakt och man vet ingenting, men det är just det som gör denna så intressant. Genom att jag ingenting vet och hela tiden får nya frågor i mitt huvud, vill jag läsa vidare och vill ha fortsättningar på denna. Det gör att du fångar läsarens intresse otroligt bra.
Jag kan nu bara hoppas på att du finner en insperation som får dig att komma på vad du skall skriva så att vi kan få nästa del publicerad.
En riktigt, riktigt bra början på en historia som förmodligen kommer att bli fantastiskt bra.
/Emelie, <3 | | -Cute - 19 jun 09 - 12:53- Betyg: | | åh vad jag älskar den här :o Och Matthew vet typ allting och har världens häftigaste inställning till livet! han rockar 8D och jag fattar itne varför hon hänger med han Carl *spyr* XD i alla fall..super! :D |
|
|
|
