[M/M] Heaven in your eyes - Del 9 |
– Ett liv vävt av lögner –
Min syster och jag brukade alltid berätta sagor för varandra innan vi somnade om kvällarna. Vi kröp ihop tätt tillsammans under ett täcke, lyste med en ficklampa och viskade fram förtrollande historier om drakar, alver, prinsar och prinsessor. Ibland var de långa, ibland korta och ibland somnade vi innan vi nådde slutet.
Izzie älskade att få höra historier om änglar.
”När jag blir stor ska jag bli en ängel, Bambi”, kommer jag ihåg att hon sa en kväll, och jag blev livrädd för att det en dag skulle ske.
”Du får inte bli en ängel, Izzie!” minns jag hur jag nästintill skrek fram i panik. ”För om du blir en ängel tas du ifrån mig!”
Izzies bruna ögon såg lugnt in i mina innan hon skrattande skakade på huvudet så det långa, svarta håret dansade runt.
”Dumhuvud!” fnittrade hon. ”Man kan ju vara en levande ängel; man döljer sina vingar och sin gloria. Jag vill bli en sån ängel.”
Och jag minns hur jag andades ut, la armarna om henne och min kind mot hennes och viskade lågt:
”Men en sån ängel är du redan, Izzie.”
Vår pappa var en lång och smärt man med en kittlande mustasch och skrattande, bruna ögon. Varje dag när han kom hem efter jobbet slog han upp dörren och brölade fram:
”Och vart är min dagliga efter-jobbet-kram!?”
Och jag och Izzie, som gömt oss bakom kapphängaren, rusade fram och slängde oss skrattande i hans famn medan vi tjöt:
”Här är den, pappa, här är den!”
Och mamma med sina himmelsblå ögon som brukade titta fram från köket, där hon höll på att laga middag åt oss, och log mot vår far så skrattgroparna syntes.
”Maten är strax klar, älskling”, sa hon alltid och pappa kysste min och min systers kinder, innan han satte ner oss, klev ur skor och rock och sen for vidare till köket för att ge mamma en kyss och ett lågt ”jag älskar dig.”
Som jag älskade min familj och mitt liv. Vi bodde i ett gult hus med vita knutar, till det hörde en stor och blomstrande trädgård och även en katt vi döpt till Moses. Anledningen till hans namn var att Izzie fann honom i vassen som finns i den sjö som låg nära vår sommarstuga. Moses låg uppsköljd i vassen och levde knappt då min syster fann honom.
Gråtande rusade hon med den halvdöda kattungen till mamma, som ringde en veterinär som kom på stört och på något vis lyckades hjälpa vår fångst tillbaka till livet. Efteråt drog Izzie mig avsides och viskade:
”Han ska heta Moses, för han var dömd att dö men överlevde och vi fann honom i vassen. Precis som Moses i Bibeln, du vet.”
Och jag bara nickade och höll med.
Det var min familj som hjälpte mig igenom tragedin då våra morföräldrar dog i en svår bilolycka, och det var min familj som stöttade mig i alla väder, tröstade mig när jag var ledsen, lekte med mig när jag var glad och lärde mig det jag behövde för att bemästra livet. Min familj var hela min värld.
Och som den naiva lilla pojk jag var trodde jag att vårt liv skulle te sig precis som de sagor jag och Izzie berättade om kvällarna. Men det blev inte så.
Jag minns bara lukten när jag vaknade den natten. Lukten av rök. Luften var fylld av den då jag panikslaget satte mig upp i sängen och skrek efter mamma och pappa, sen även min systers namn. Men innan någon kom för att hjälpa min då sjuåriga kropp därifrån… såg jag elden.
Flammorna slickade väggarna och dörren in till mitt och min systers rum, och den röt som ett lejon när den kastade sig mot våra ägodelar.
Skrikande flög jag upp ur sängen och sänktes sen hostande till golvet då röken tog mina lungor i besittning. Gråtande och kvidande kröp jag bort till Izzies säng och fattade hennes slappa hand som hängde ned från kanten.
”Det brinner, Izzie, det brinner!” skrek jag och det så högt att Izzie slutligen kom till medvetande, och började gallskrika. Hon famlade efter mig, föll ur sängen och kröp gråtande tätt intill mig där jag låg på golvet och hostade för att få luft. Hettan var obeskrivlig och likaså det dån elden gav ifrån sig då den höjde sig mot taket och glatt började nafsa i brädorna.
Pappa som gjorde sig ett sånt besvär med att måla dem…
”Mamma, pappa!” skrek jag och Izzie borrade snyftande ner huvudet i mitt knä. ”Mamma, pappa, HJÄLP!”
Men ingen mamma eller pappa kom, och jag stirrade skräckslaget mig om efter den där prinsen som alltid kom och räddande de nödställda, som det skedde i sagor. Prinsen på sin vita springare med sin lans och sitt svärd, som motade bort alla faror.
Men vår prins lyste med sin frånvaro.
”Mamma, pappa!”
Våra skrik överröstades av eldens häftiga vrålande och Izzie stirrade skräckslaget på mig.
”Vi kommer att dö”, viskade hon och det med sådant iskallt lugn att det fick mitt hjärta att stanna.
”Nej!” skrek jag. ”Nej! Någon kommer att rädda oss, det är alltid så i sagorna! Någon kommer att rädda oss!”
Izzies bruna ögon flammade likt elden då de mötte mina blå.
”Men det här är ingen saga, Bambi”, viskade hon lågt och jag vände mig bort och skrek efter våra föräldrar igen. Men de kom inte, de skulle aldrig komma igen…
Antagligen svimmade vi av röken för nästa minne är då jag vaknade upp i en mans famn och fann mig stirrandes in i ett sotigt ansikte. Mannen bar skyddsutrustning och höll mig tätt intill sig.
Skräckslaget började jag skrika och sprattla med såväl armar och ben för att komma loss.
”Pappa, mamma, hjälp mig! Hjälp!”
Men mannen tryckte mig intill sig och ingen mamma eller pappa kom.
Längre bort fick jag syn på en annan munderad människa som satt och höll min gråtande tvillingsyster. Hon slog vilt omkring sig och stretade mot huset, men kom inte loss. Och när jag vände blicken mot vårt högt älskade hem, frös mitt inre till is. Hela huset stod i lågor och elden vrålade så högt att det var ett under att jag inte tänkt på den fören nu. Taket började rasa in och väggarna föll och fönster splittrades ett efter ett.
Och vår trädgårds glansdagar var förbi.
”Var är pappa!?” Min röst var idel panik. ”Var är mamma!? Jag vill till min mamma!”
Mannen i skyddsutrustningen satte sig på huk och vände min skälvande kropp mot sig.
”Har någon någonsin berättat för dig om änglar?” frågade han dovt och jag stirrade in i hans gröna ögon.
”Änglar med synliga vingar och glorior?” frågade jag och ville inte höra svaret.
”Ja”, sa mannen och jag slutade andas. Hela min värld splittrades och sakta vände jag mig mot vårt hus och såg på hur elden dödade allt det jag förut tagit för givet. När jag sen såg två brandmän komma bärandes på två kroppar som närapå var helt förkolnade, föll jag ihop i gräset och brast i gråt.
Jag var bara sju år gammal när jag slutade tro på sagor; sju år och totalt innesluten i mig själv. Efter mina föräldrars död vände jag mig bort från den värld som svikit mig och min syster så, försvann in i mig själv och kom att sitta i timmar och bara stirra tomt ut i luften.
Jag och min syster flyttade in hos våra farföräldrar, som var de enda som var kapabla att ta hand om oss. Och visst älskade de oss högt båda två, men inte på låga vägar så gränslöst som mamma och pappa. Båda var pensionerade så farfar kom inte hem varje dag och ropade efter sin dagliga kram, farmor stack inte ut huvudet från köket och sa att middagen snart var färdig, och vi hade ingen katt som hette Moses längre. Farmor och farfars hus låg avsides och mycket isolerat, med en liten trädgård och en liten strand som var helt igengrodd och verkligen inte inbjöd till bad. Och de förstod aldrig helt vår sorg.
Mina dagar kom att spenderas på det rum jag fått tilldelat. Jag brukade sitta uppflugen i fönstret och bara se ut på världen utanför, men utan att röra så mycket som en muskel på flera timmar. Dagar kom och gick och jag tappade uppfattningen på vilken månad det var, om det var sommarlov eller skola.
När jag sen började skolan igen gjorde jag ett försök att hänga med på lektionerna, men slutligen försjönk jag i mina egna tankar och satt mest och stirrade framför mig, reagerade inte ens på tilltal eller då någon rörde mig. Slutligen konstaterade lärarna att jag behövde hjälp. Men jag ville inte ha någon hjälp, ville inte ha deras jävla hjälp! Jag ville ha mina föräldrar tillbaka och det liv jag en gång haft! Jag avskydde att lyssna till sagor och förtrollade historier, för jag visste att de inte var sanna! Allting jag en gång trott på hade visat sig vara lögn, och jag ville aldrig mer höra en enda historia i hela mitt liv. Jag ville inte att folk skulle ljuga mer för mig.
Jag intresserade mig inte för tjejerna på skolan som börjat visa vagt intresse för mig. När de kom med sina svärmerier slog jag dem ifrån mig lika irriterat som de var flugor, och slutligen lämnade de mig ifred och började viska om att jag var bög. De hade inte den blekaste aning om var ordet betydde, men hade hört det från äldre och tagit det till sig. Så jag fick den stämpeln redan när jag var åtta år gammal. Åtta år gammal och ”bög”. Det var först senare som jag faktiskt kom på att jag gillade killar.
Izzie försökte prata med mig, trösta mig men jag ville inte snacka med henne. Efter våra föräldrars död slutade jag prata helt om känslor och ville inte ha med andras att göra heller för den delen. Jag blev lika kylig som en marmorpelare och höll mig utanför alla sociala sammanhang, föredrog att sitta hemma i mitt fönster och skriva texter som jag senare i livet började tonsätta. Redan som liten insåg jag att jag fått sångens gåva.
Även senare i livet föredrog jag att hålla allt enkelt. Förhållanden har aldrig varit något för mig, hellre något hett och passionerat men flyktigt, som man sen kan dumpa och dra vidare ifrån. Blandas det in känslor blir det bara problem; folk är för naiva nu för tiden, tror på ”den sanna kärlek” och jada jada jada. Kärlek existerar inte ens, i alla fall inte den kärlek det skrivs om i böcker och visas i filmer; den kärleken är lika påhittad som alla andra fåniga sagor byggda på lögner.
Jag hatar lögner!
Jag har svurit på att aldrig känna kärlek för någon annan än min syster, och inte lita på någon heller eller ta något för givet. Livet är ingen saga med lyckligt slut; livet är skrattretande och något ingen tar sig ifrån levande. Så varför göra sig besvär med att dikta upp något man själv vet aldrig kommer ske?
Jag vet inte hur länge jag satt på den där parkbänken; det kan ha varit minuter, det kan ha varit år. Världen flimrade förbi framför mig, men jag märkte den inte ens.
Och tårarna kom att torka på mina kinder.
Jag älskar honom…
Med ett lågt kvidande lutade jag huvudet i händerna och slöt ögonen. Hårt. Jag var fan inte ett dugg bättre än Bambi. Jag hade sökt mig till Maja som jag dumpat så hjärtlöst för en tid sen, och nu upprepat alltsammans. Jag hade utnyttjat henne för att döva min egen sorg, men det enda jag fått i utbyte var total tomhet och en själ som skrek och grät.
Jag svor på att aldrig älska.
Romeo; du är ett hjärtlöst kräk!
”Men hej, Ro, varför sitter du här och hänger mitt i natten?”
Den förvånade rösten kunde ha tillhört vem som helst för många känner till mitt namn, men hesheten i den och det något släpiga tonfallet gick inte att ta miste på.
Kan du inte bara gå din väg och lämna mig ifred?
Med en suck lyfte jag huvudet och såg på den långa ynglingen som nu stod framför mig.
”Hej, Bambi”, sa jag trött och reste mig, borstade bort skit från byxorna och körde ner händerna i fickorna på jeansen. ”Jag kan ju fråga dig detsamma.”
Bambi drog snett på munnen.
”Bortsett då från att jag inte sitter på en parkbänk och ser ut som hundra svåra år i ansiktet”, skämtade han och jag tvingade läpparna att bilda något som kunde liknas vid ett flin.
”Nedrans, det tänkte jag inte på”, flinade jag tillbaka och Bambis blå ögon såg djupt in i mina och fick mitt hjärta att banka där inne.
Om du bara visste vad du gör med mig.
”Jag tycker om nattliga promenader”, sa killen med himmelsögonen och log så smått mot mig. ”Det gör en så tankfull.”
”Jag är inte mycket för att fundera.”
”Inte jag heller, men ibland är det härligt med en tankeställare. Annars finns det ju alltid frisk luft att hämta.”
”Snarare en jävla massa avgaser.”
”Romeo – alltid lika positiv.”
”Man gör så gott man kan.”
Bambi skrattade lågt och dunkade till mig i ryggen.
”Ska du hänga med hem kanske?”
Mitt hjärta slog en ofrivillig volt.
”Varför det?”
”Med tanke på att klockan närmar sig två på natten så vore det onödigt att gå och lägga sig. Och jag gillar visserligen att promenera ensam om nätterna, men inte sitta hemma och hänga. Skulle vara kul med lite sällskap. Vi kan ju snacka om sex, sprit och musik som vanliga grabbar gör.”
Eller så kan vi utöva det; du och jag – tillsammans.
Jag drog så smått på munnen.
”Det är ändå inget roligt på tv såhär dags”, sa jag och med Bambis leende blixtrande mot mig började vi vandra hem till honom. Solen började så smått fundera på uppgång och folk drog sig tillbaka till sina kyffen för en god natts sömn. Och här gick jag bredvid den kille som kommit från ingenstans och stulit mitt hjärta redan från första anblicken. Killen med det blonda och svarta håret i en tuppkam, killen med det svarta sminket, den långa och slanka kroppen och den avslappnade klädstilen. Killen som bar himlavalvet i sina ögon.
Killen som mot all förmodan fått mig att falla som en fura.
Och också den kille jag visste jag aldrig skulle få.
Det gör ont, Bambi, kan du inte se?
Vad tycks om en kommentar? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | VampyrenSamantha - 28 jun 09 - 16:21- Betyg:  | Yes, såklart jag grät i första delen. Och nu skojar jag inte, jag grät på riktigt.
Andra delen började smått dra på munnen i ett sorgset leende.
Du får 5 points kastade på dig | | NeMriA - 20 jun 09 - 23:37- Betyg: | VADFAN O_O JAG HADE MISSAT DETTA KAPITLET?!?!?!?
*slå sönder skallben*
aja, nu har jag läst det i alla fall
och det var bra som fan o.o
och, bambii ;_;<33 | | Justmyfault - 20 jun 09 - 16:51- Betyg: | så satans bra!
fortsätt! :) | | sandruskapuska - 19 jun 09 - 18:54- Betyg: | | Vekrligen asbra... vart smått konfad när du bytte person men restne. du skriver som en gud | | Boegapa - 19 jun 09 - 01:32- Betyg: | | Du skriver kärlek. Jag är trött. Jag har idébrist. Återkommer med vettig kommentar senare. Adjö. | | Mp3 - 19 jun 09 - 00:40 | | Människa, jag älskar den här. Så in åt helvetes mycket. | | purs_08 - 18 jun 09 - 23:15- Betyg: | | Shit jag har fan hittat två nya drog och dom heter romeo och bambi XD okej nu ska jag försöka skriva en bra kommentar men vad fan orkar inte slita med att få till nått seriöst så har blir vi oseriösa hehe Jävlar vad du kan skriva och jag har bara en sak att säga till bambi: lämna ditt bakomflutna framför dig xD om alla undrar så ja jag e ett lejonkungen fan:p | | Pumisa - 18 jun 09 - 22:00- Betyg: | Jag har inga ord att beskriva detta med!!!!
För bra för att några ord ska berätta hur bra det är | | WalkingTheDemon - 18 jun 09 - 21:37- Betyg: | | Tårarna började rinna i början :'o <3 | | Notchii - 18 jun 09 - 20:49- Betyg: | | Jag blir nästan förbannad! Började nästan gråta när jag läsate om Bambi´s barndom! Att han och Romeo inte sätter sig och pratar om de och allt annat och Bambi inser att han faktiskt älskar Romeo iaf!?! Mejla när nästa kommer!^^ | | Bolliz - 18 jun 09 - 20:15- Betyg: | Jag har läst alla delar idag! Jag hörde av min kompis att du skriver
hur gudomligt som hellst, och bestämde mig för att läsa själv.
Jag kan bara säga med stora boksäver MEJLA MIG KVINNA ANNARS LETAR
JAG UPP DIG!!:O:O^^:P | | _Live_life_ - 18 jun 09 - 19:49 | du skriver som en Gud.
skitsamma om jag använt det uttrycket fler gånger.
det är ju sant. | | Doloragudo - 18 jun 09 - 19:02- Betyg: | | Men hejhej, jag tycker väldigt mycket synd om Bambi :c och Romeo.. *deprimerad* stackars folk. | | Jive - 18 jun 09 - 18:58 | Men alltså.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!
Jag sitter här och typ... tror inte på att jag läste det jag nyss läste (låter det där ens som en riktig mening?). Du skriver så otroligt jävla megabra, kvinna! | | -Cute - 18 jun 09 - 18:49- Betyg: | | *gråter floder* asså jag dog femton gånger om när Bambi skrev UHUUUUU! D: få bambi att bli kär ändå snälla kvinna du tar livet av mig! D: |
|
|
|
