Ariana Dumbledore [En del] |
Här har vi en oneshot av mig, kände för att försöka berätta om när Ariana Dumbledore blir tvingad att försöka trolla av ett par mugglare, men vilket som gör att magin vänder sig innåt, någonting som senare skulle leda till både moderns och hennes egen död..
Varsågod och läs samt kommentera.
Ett brett leende spred sig över den lilla flickans läppar när hon såg hur de två stenarna som låg framför henne på den lilla gräsmattan började sväva i luften.
Hon följde de gråa klumparna med blicken och ett nöjt, kvillrande skratt slank ur hennes mun.
Hon vände sig om mot huset för att se om Aberforth var där, men han syntes inte till. Så Ariana vände sig om mot stenarna igen och betraktade dem med glittrande ögon, de var så vackra när de svävade där, som om de fått ett helt nytt liv som fjärilar.
Den lilla flickan kunde inte låta bli att skratta åt tanken och hörde inte hur det började prassla i den stora häcken som omringade deras trädgård, som om någon försökte ta sig in.
Men sedan hörde hon röster och såg leendes upp, i tron att det kanske var Aberforth och Albus som kom för att berömma henne, men synen hon mötte fick henne att spärra upp ögonen av förskräckelse och de två stenarna som tidigare svävat så fritt föll ner till marken med en mjuk duns.
Tre storvuxna pojkar kom gåendes mot henne med elaka leenden, den lite längre buffade till sin kompis som knöt nävarna med ett illvilligt flin.
Ariana reste sig upp med de två stenarna i handen och gjorde en ansats att gå in i huset, hon gillade inte pojkarnas elaka uppsyn och önskade att Aberforth var här med henne.
”Nejdu, gå inte”, sade den långa killen som tidigare buffat till sin ena kompis och med två långa kliv var han framme vid henne och höll ett hårt grepp om hennes arm.
Tårarna steg i Arianas ögon, hans hårdhänta grepp gjorde ont och hon var rädd, hon ville inte stanna kvar vid dem, hon ville in.
”Vi såg allt vad du höll på med för konstigheter”, grymtade en rödhårig pojke som tidigare gått en bit bakom de andra två, ”seså, visa oss nu, vad var det du gjorde med stenarna?”.
Ariana skakade på huvudet medan tårarna började rinna ner för hennes runda kinder.
”Jag kan inte”, viskade hon och greppet kring hennes arm hårdnade, hon kved till men fortsatte skaka på huvudet, hon kunde ju inte styra det… magin kom när den ville.
”Johodu, din ljugpotta”, sade den långa killen ilsket, ”vi såg allt hur du fick dem att sväva, nu vill vi se hur du gjorde”.
”Men jag kan ju inte”, hulkade hon fram och försökte förtvivlat ta sig där ifrån, men ett ryck i armen fick henne att stå stilla, med huvudet böjt mot marken så att hon slapp se deras ansikten.
Varför kom inte Aberforth och räddade henne? Eller Albus? Hade hon gjort någonting fel, så att hon måste straffas? Hon kunde inte förstå varför ingen kom och hjälpte henne.
Pojken med de knutna nävarna knuffade till henne så hårt att hon landade på marken, det gjorde ont där han slagit till henne men hon kunde inte skrika på hjälp, intet ljud lämnade hennes läppar.
Den rödhåriga killen satte sig ner på knä och försökte bända upp den hand där hon höll stenarna, det ena fingret efter det andra bände han upp och snart hade han lagt de två, gråa och ojämna stenarna framför henne med ett triumferande leende.
”Seså, visa oss nu då”, sade den långa killen och gav henne en ilsken blick, ”annars kanske du råkar göra dig illa”.
Ariana darrade av gråt och rädsla men försökte koncentrera sig, hon stirrade på stenarna och hoppades så innerligt att de skulle börja sväva igen, men ingenting hände.
”Äh, kom igen nu va”, utbrast den rödhåriga killen frustrerat och greppet kring hennes arm hårdnade allt mer, som om de kunde tvinga henne att utföra magi genom att göra henne illa.
Men hon skakade på huvudet, oförmögen att säga ett enda ord, väl medveten om att de inte var så glada.
Den långa killen släppte greppet om hennes arm och knuffade sedan till henne med sådan kraft att hon landade raklång på marken, han satte sig på hennes mage och tryckte ner hennes armar i marken medan hon förtvivlat vred på sig för att ta sig loss.
Ariana spärrade upp ögonen av förskräckelse när han böjde sig över henne och försökte vända bort ansiktet när en stor spottloska träffade hennes kind.
Hon grät så att snoren rann och önskade att hon kunde visa dem lite magi, så att de slutade göra henne illa, men den gnutta magi hon besatte hade gömt sig och vägrade komma fram.
De två pojkarna som stod bredvid skrattade elakt när de såg hur hon våndades och uppiggade av denna insikt börja de sparka på henne, hon skrek av smärta och det lilla ansiktet skrynklades av rädsla och lidande.
Först då, när hon äntligen lyckats uppbåda ett om än så litet skrik, slogs dörren till huset upp och hennes far stod i dörröppningen med uppspärrade ögon. Snart dök även Aberforth upp vid hans sida.
De tre pojkarna stelnade till och med ett sista slag mot den lilla flickan lämnade de henne och rusade genom den grönskande häcken med världens fart.
Arianas far röt någonting som hon inte kunde uppfatta där hon fortfarande låg på marken, skakades av gråt, och sedan såg hon hur han rusade efter de elaka pojkarna som hade gjort henne så illa.
Aberforth skyndade fram till henne och sjönk ner vid hennes sida med ett oroligt uttryck i det trygga, älskade ansiktet.
”Hur känns det gumman?” Frågade han och hon kunde se hur rädslan lågade i hans blick medan hans hände varligt for över hennes kropp för att se om någonting var brutet.
”D-de.för-försökte.tvi-tvi-tvinga.mi g”, hulkade hon fram och lutade det rödgråtna ansiktet mot hans bröst, ”m-men.j-ja.ka-an.inte.lä-ängre”.
”Vad är det du inte kan Ari?” Frågade han varmt och strök hennes hår, utan att försöka skynda på henne, han lät henne ta sin tid.
”A-att trolla”, viskade hon, gråten hade börjat avta och hon kände sig märkligt tung i huvudet, ”m-men hur mycket j-jag än försökte, s-så gick det inte”.
”Åh gumman”, viskade han och höll henne tätt intill sig, ”förlåt för att jag inte kom tidigare”.
”St-Stenarna ville inte flyga längre, de hade l-lekt färdigt”, viskade hon och skakade på huvudet, ”de kommer aldrig vilja flyga igen.. för jag ka-kan inte längre”.
”Såklart att du kommer kunna trolla igen Ari”, sade Aberforth lugnande och lyfte upp henne i famnen för att gå upp mot huset, han gav vägen där hans far försvunnit bort en orolig blick men försökte att inte tänka så mycket på vad som kunde hända med både honom och de tre pojkarna, han ville inte oroa sin redan vättskrämda syster.
”N-nej, stenarna ä-är rädda för mig n-nu”, viskade hon förtvivlat och började gråta ännu en gång, för hon kände det inom sig. Magin hade gömt sig och ville aldrig mer komma tillbaka till henne, hon skulle inte ha försökt tvinga fram den.
”Seså stumpan, nu tänker vi inte på det”, sade Aberforth och hummade lätt på en melodi som handlade om hoppade grodor samtidigt som han gav sin lillasyster en hård, beskyddande kram.
Han skulle försöka få stenarna att vilja flyga igen, det lovade han.
/Eran JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 27 feb 11 - 02:42- Betyg:  | | Som sagt läser alla dina fina noveller! | | Edwin82Therese98 - 27 feb 11 - 02:41- Betyg: | | Som sagt läser alla dina fina noveller! | | kirakira - 19 jun 09 - 14:24 | | Åmg, jättebra skrivet. :* | | LannaH - 19 jun 09 - 11:50- Betyg: | JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLS KAR ! :D :D speciellt början (: för man riktigt känner den oskuldsfulla barnsligheten som den lilla flickan har (: & JAG ÄLSKAR NAMNET ARIANA ! :D hhah , jag har ingen aning om varför :o ! men det är så fiiint ! :D elr hur ? (AA)
”Varför kom inte Aberforth och räddade henne? Eller Albus? Hade hon gjort någonting fel, så att hon måste straffas? Hon kunde inte förstå varför ingen kom och hjälpte henne.” - jag vet inte varför , men dem meningarna kändes otroligt sorgliga ”/ mest för att Albus (ALLLBUUS ! :D :D :D :D :D :D<33) blev anklagad typ för att ’hata’ sin lillasyster i sjuan ! men men . (: (AA)
& vet du ? jag kom precis på en sak :D när man läser den här delen , så blir man liksom , rädd … asso , man (HAHAH , BRA JAG ÄR PÅ ATT FÖRKLARA ! :D) liksom ”känner” Arianas (ÄLSKAR FORTFARANDE NAMNET!) rädsla och blir rädd med henne (: förstår du ? (AA) och det är fantastiskt , super duper , bra att kunna skriva så ! :D och jag vill också kunna skriva så ! :D
men jag tycker fortfarande att det känns lite oklart om varför dem där mugglarna ville se hennes magi . jag menar , om de hade sett henne lyfta stenar , så borde dem väl först vara lite imponerade eller nåt ? :p eller typ , det skulle vara lite kul om dem hade mobbat henne innan :D men inte liksom , slagit henne & så ”/
men men , ! fortsätt skriv underbart ! <3
MERA HPFF ÅT FOLKET ! :D (eller åt bara mig funkar också vettu (; XDD)
KRAAAM !
hanna :)
ps . fatta du något av vad jag skrev ? jag gör knappt det XDD
ps 2 . långt nog ? :D (AA) | | hanochhon - 18 jun 09 - 20:34- Betyg: | ÅÅÅH !!! UNDERBART ;D Du skriver verkligen toppen, det
vet du va? ;)
Mera hpff åt folket! :D <3 | | Guldvattnet - 18 jun 09 - 13:14 | | fin <3 | | Maadelen3 - 18 jun 09 - 12:27- Betyg: | SÅÅ JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA BRA ! (ursäkta språket)
GUD!
jag vet inte vad jag ska säga! herregud! det är otroligt hur man kan skriva såhär bra!
UNDERBART! <33333 |
|
|
|
