Vi sa för alltid (kap 7 forts på Adrian & jag |
Kapitel 7
Det ansikte jag en gång lärt känna har förändrats. Jag fick lära känna en vilsen pojke med slitet hår och trasiga kläder som bodde på gatan, en pojke som behövde väg rikting. Jag ser ingen vilsen pojke längre framför mig.
Istället ser jag en vuxen man med öronlångthår, bakåtkammat och en mörkgråkostym och marinblå slips till. Han liknar inget av det jag mindes, nu är han välstädad, har jobb, en bostad och rent av ett eget liv.
Men när jag tittar närmare, in i hans smaragd gröna ögon ser jag lite av min Rasmus som jag minns, och hans ansikte…Han ser sliten ut på något sätt, linjerna av års droger finns kvar som ett minne och där bland dem linjerna och ögonen ser jag min Rasmus.
Så reser jag mig upp och ler nu ännu bredare mot en förvirrad man som inte verkar veta vad han ska säga och jag går fram, strålar av lycka och kramar om honom.
”Jag har saknat dig.” Viskar jag i hans öra och drar in doften av honom och känner hur chocken släppt från honom då han lägger sina armar runt om mig.
”Du anar inte hur jag många gånger jag har drömt om detta.” Viskar han tillbaka med gråten i rösten.
”Förlåt för allt, förlåt för att jag släppte taget om dig, förlåt för att jag bad dig at gå när det var just du som jag då behövde.”
”Det gör inget, du är här nu.” Och då kan jag inte hjälpa att känna gråten tränga på, han är här och han håller om mig och jag håller om honom. Jag trodde aldrig att jag skulle få se honom igen, min söta underbara Rasmus, nu är du i mina armar igen. Släpp mig aldrig.
”Men varför kom du tillbaka Maria?” Rasmus pratar på tyst i mitt hår och jag svaras i hans öra tyst där jag står på tå för att nå. Men eftersom jag inte riktigt har något svar på den frågan, svarar jag helt enkelt rakt och ärligt.
”Jag vet faktiskt inte, kanske saknade jag dig och en del av mig behövde dig mer än vad de andra delarna intalade mig.”
”Du vet att jag inte förstod ett ord av det du sa va?” Jag skrattade till tyst och även om jag inte såg hans ansikte visste jag att han flinade.
”Min hjärna försökte stänga dig ute, men mitt hjärta var inte lika starkt.”
”Då förstår jag.” Och då, släpper Rasmus taget om mig, tar tag om mina armar och får mig att backa. Tittar på mig länge och jag stirrar tillbaka in i hans förtrollade ögon, och utan att tänka mig för hasplar jag ut mig;
”Jag har en pojkvän.” Men Rasmus bara ler, lika lycklig som om det inte spelar någon roll, jag är ju här.
”Så klart du har.” Säger han bara och ler.
Han bjöd in mig till hans lägenhet, där började han laga en pastamåltid till oss och servade den på hans köksbord. För det mesta satt vi bara och nöjt av varandras sällskap och jag berättade om året som gått. Om Adrian och tvillingarna, om min resa till min familj och deras hälsa. Rasmus satt helt stilla hela tiden som jag pratade, avbröt mig aldrig och bara lyssnade, vilket jag sätter stor uppskattning på.
Tiden rann iväg efter ett tag, men vi brydde oss inte vad klockan var och att det börjat skymma ute. Allt vi såg var bara varandra, och det var också då som jag kom tänka på något jag inte ägnat någon stor tanke på.
Något som jag trodde svalnat, och något som jag sa för alltid till.
Min stora kärlek till Adrian som är mitt hjärta, men också Rasmus som är min själ.
De båda delar en stor plats inom mig och ärligt talat, så är jag för första gången på väldigt länge osäker vem det är som jag älskar mer än den andra, jag älskar ju dem båda två.
Kan man göra det? Finns det inte någon fysik lag som säger att man inte får det, att man bara får älska en person i sitt liv? För när jag nu tittar på Rasmus, välklädd i kostym och gnistar lyckligt framför mig, ler och skrattar mjukt tänker jag på Adrian. Båda fyller mig med glädje och värme.
”Vad hände med dig, efter jag bad dig att gå och aldrig komma tillbaka?” Frågar jag till slut, tittar på honom full av ömhet. Rasmus tystnar för någon minut, men bryter den inom en minut, jag räknade.
”Jag gjorde som du sa, jag gav mig av. Och jag kom aldrig tillbaka, först höll jag mig på gatorna och försökte hålla mig borta från drogerna, ett liv jag är glad att jag kom ifrån. Det var svårt, svårare än du kan föreställa dig, svårare än vad någon kan föreställa sig”, Under hela hans berättelse satt jag med knäppta händer och tog in varje ord som talades,”… flera gånger stod jag på kanten, balanserade på en tråd.
Till slut kunde jag inte stå emot längre, utan gav upp allt, men när jag nästan var nere i skiten igen var det som om Gud, om nu någon Gud finns”, Han skrattade lite på sista, men jag såg att han var evigt tacksam åt vad som sen hade hänt”, … som om Gud gav mig en andra chans, en man i kostym hittade mig när jag låg på gatan i ett sliskigt område och sa,
Hörru unge man, vad för liv är det du lever? Ett liv på gatan, hur länge planerade du att överleva det?
Du vet, sådant man bara förväntar sig i filmer”, Rasmus ögon mjuknar till och smärtan som måste ha plågat honom länge måste ha känts som en befrielse då den mannan dök upp. Och om jag kunde, skulle jag tacka den människan hundra gånger om som räddat min Rasmus liv.
”Han erbjöd mig en biljett hit till Bristol, han sa att han hade en extra och var villig att ge mig den om jag kunde svära på att jag inte skulle ge upp. Det visade sen senare när vi satt på tåget, att han jobbade på ett hem för människor med drogproblem. Han var den andra personen i mitt liv som gav mig en anledning att fortsätta kämpa.”
”Vem var den första då?”
”Du av alla borde veta.” Rasmus ler svagt och mitt hjärta slår ett extra slag.
”Du.”
Jag begav mig tillbaka till hotellet vid elva tiden. Innan sa vi hejdå som vänner, omskakande vänner. Vårt möte efter ett år har gett mig så många nya frågor och tankar, och jag vet inte vart jag ska börja på dem.
När jag låser upp dörren till min och Adrians rum tappar jag bokstavligt andan.
”Åh, min, gud!” Hänförd stirrar jag stort runt omkring i rummet som badar i klarröda rosenblad. Lamporna är neddämpade och inne i rummet har en del möbler flyttas runt för att få plats med ett litet runt bord med långa vita stearinljus på bordet och en fantastisk efterrätt serverad. Choklad sufflé med jordgubbar. Och ut från badrummet kommer Adrian ut i en svart kavaj och matchande byxor till, och med ett brett leende dyker han upp framför mig.
”Grattis på födelsedagen ängel.” Viskar han i mitt öra och för sina händer mot min hals, där de smeker och kysser mig sedan passionerat och länge på munnen som jag knäsvagt besvarar. Antar att allt är förlåtet?
”Hur har du råd till allt detta?” Får jag fram efter jag äntligen fått tillbaka andan och tittar drömskt runt i rummet. Röda rosenblad mer eller mindre överallt.
”Jag har mina besparingar, som du, men nu ska vi inte prata om det utan njuta av den sista timmen på din födelsedag som jag vill att du ska minnas för resten av ditt liv.”
”Men jag är inte lika uppklädd som du…”
”Du är vacker precis som du är.” Och med det för han mig mot bordet, drar ut stolen som en gentleman och skjuter in den åt mig.
”Man tackar.” Jag drar lite på munnen och betraktar när Adrian själv för ut sin stol och där med sitter framför mig bakom två höga stearinljus och med en gest säger hugg in.
Jag har då aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv kan jag säga er då! Allt var helt perfekt, så himmelskt och underbart.
Där satt vi och åt choklad sufflé med jordgubbar och drack champagne och jag kände som en prinsessa i en saga.
Det fick mig att för en kort stund glömma allt hemma i Sverige, fick mig att glömma tvillingarna och bara se Adrian framför mig. Men en person smög sig på, och ni vet nog vem.
Han hade sagt att jag var den första som fått honom att fortsätta kämpa, och jag bad honom att aldrig komma tillbaka som tack. Men nu är jag ju här, det måste väl förändra allt?
Jag tittar upp från min tallrik, och in i Adrians ögon. Han ser så lycklig ut, och han älskar mig. Och jag älskar honom, men jag älskar också Rasmus. Varför ska det vara så svårt? Det känns som om någon sliter mig itu åt olika hål, och det gör så ont.
”Jag älskar dig Adrian, av hela mitt hjärta.” Adrian ler kärleksfullt mot mig, och det glädjer mig oerhört att han inte frågar mig om dagens händelse.
”Jag älskar dig också Maria, du är mitt liv.” När han sa det, ville jag bara gråta, men håller inne dem och bara tittar på honom. Underbara bara sköna Adrian, hur ska jag kunna välja mellan mitt hjärta och min själ?
Efter choklad sufflén med jordgubbarna och ett glas champagne var blåste Adrian ut ljusen, och släckte lamporna fast det var nästan redan mörkt efter ljusen släcktes.
Även sängen var täckt av röda rosenblad, vi somnade sen sedan tätt ihop ovanpå täcket fullt påklädda och jag med Adrians armar runt om mig och hans haka vilandes på min axel.
_______________________
jaaaau... känner mig något nöjd med denna del faktiskt =)
förlåt dock att det dröjer ibland, okej, för det mesta, men delarna kommer ju nån gång så ;) heh
hoppas ni tycker den fortfarande är bra ^^ <3
kram airya
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 18 jun 09 - 09:03- Betyg:  | | allvarligt..... heeelt underbart som vanligt ! ge mig en ny del ;) |
|
|
|
