Om ödet skulle finnas [del 1] |
Stina kommer från namnet Kristina och beryder den Kristna. Kanske är det därför min plikt att vara kristen, tro att Gud finns där uppe och att han stöttar oss. Enda anledningen till att jag ibland tvingar mig själv att tro på en Gud är för att jag ska slippa ta ansvar över allt jag gör och inte gör. För att jag ska slippa känna besvikelsen på mig själv, så att jag istället kan skylla alla dumma besult på Gud. Om sanningen ska fram så går inte ens jag på den veka övertygelsen om att gud måste finnas. I så fall skulle inte mitt hjärta blöda nu.
- Kan du bara sluta? Du vet att han inte är värt det, Sandras ord talade alldeles för mycket sanning för att jag skulle orka höra på, än en gång.
- Han är en bra människa egentligen, alla gör misstag. Det ordnar sig, svarade jag och visste inte om jag ljög eller talade sanning.
Jag hade ingen aning ifall allt skulle ordna sig, just nu kändes det verkligen inte som det. Tre år hade gått han hade passerat olika nivåer av betydelser i mitt liv; eventull flört, kompis, förbjuden flört, killen jag alltid skulle vilja ha men aldrig skulle kunna få, strul, killen jag skulle få och tillslut av någon anledningen hade allting gått förlångt och det hela hade lett till känslor som jag inte längre kunde styra vilket självklart hade gett honom det perfekta tilfället att såra mig ordentligt.
- Du vet själv att du inte är den första tjejen han har sårat, snarare en av tusen! Och är det inte du som brukar vara så emot alla tjejer som vill ha de killarna som gör dem illa?
- Han har inte direkt slagit mig… Dessutom vet jag hur snäll han kan vara, när han är ensam med mig. Jag måste få uppleva det igen, du förstår inte!
Sandra suckade och himlade med ögonen. Jag visste varför hon tog upp allt det här än en gång. Halva sommaren hade gått och jag hade fortfarande inte ryckt upp mig, jag låg fortfarande mest i sängen och tänkte över vad som hade hänt. Jag tror inte riktigt att Sandra förstår mig, vi är egentligen inte särskilt lika och anledningen till att vi egentligen alltid umgås med varandra är för att vi känt varann i hela vårt liv.
Sandra är min kusin och bor i huset mittemot mig, hon är ett år yngre än mig och vi började inte umgås som vänner förän jag flyttade från stan för att börja gymnasiet. Nu hade jag bara två år kvar av gymnasiet nere i söder och spenderade mitt sista sommarlov uppe i Norrland. Självklart tycker jag om henne jätte mycket, men jag är egentligen alldeles för mycket till tänkare och drömmare för att hon ska förstå mig. Så är det med de flesta människor, få orkar med mig när jag blir som djupast och varje gång jag vrider och vänder på en historia för att kunna hitta varenda vinkel i den så blir många galna.
- Kan du inte bara försöka glömma honom nu medan du är hemma? Snälla! Du åker tillbaka till Stockholm om en månad och det här är ditt sista sommarlov, vill du verkligen minnas att det enda du gjorde den sommaren var att ligga i sängen och deppa över en idiot till kille? Sandra såg bedjande på mig
- Okej, okej du har rätt, jag ska försöka. Så vad händer ikväll? Svarade jag och log lätt
Sandra klappade händerna och hoppade av glädje, vilket skrämde mig lite och jag började fundera på hur deprimerad jag egentligen verkade. Inom mig kände jag mig inte alls särskilt deprimerad, inte direkt glad heller utan snarare kände jag ingenting, jag var mest tom.
- YES!, skrek Sandra lite för högt, vi hade tänkt ta Lalles båt ut till klippön. Det ska bli fint väder ikväll så vi tänkte oss en picnic med baugetter, ost och kex och självklart lite vittvin till det hela. Så hade vi tänkt ta ett kvälldopp också, från klipporna! Det kommer bli gyr mysigt som helst!
Sandra väldigt exalterad ut och det hela verkade faktiskt hur mysigt som helst. Om det inte vore för att hela vårt gäng bestod av par, förutom jag och Lalle som var de enda singel tjejerna.
- Det blir nog kul, är det allihopa eller?
- Nej vi lämnar killarna hemma, det var länge sedan vi hade en riktigt tjejkväll och det ska bli skönt att kunna fnittra ihop igen.
Plötslitg såg inte iden så dålig ut, det här kunde bli hur bra som helst om vädret bara höll i sig. Jag föreställde mig oss fem tjejer på filten, fnittrande med två vinflaskor i mitten som snart var tömda. En skulle självklart tvingas vara nykter eftersom att vi körde båt men det skulle vi nog kunna övertala Lalle om, det var ju trots allt hennes båt.
Vi låg allihopa i en ring på golvet, den här gången hade alla burit ned madrasserna också. Tidigare den sommaren hade vi legat likadant, då bara tjejer och utan madrasser. Det hade varit rätt oskönt men det hade det varit värt. Nu var killarna också med. Gabriel låg bredvid Linda- Marie, en av hans tjejkompisar och pratade med alla precis som vanligt, Erik låg bredvid sin nya tjej Karin och de andra killarna sov i det andra rummet.
Dagen hade varit full av nostalgi och nästan lite förbjudet mysig. Gabriel hade nästan på en gång börjat retas med mig. Han kallde mig Stinis precis som tidigare och kittlades och knuffades hela tiden. Jag vet att jag inte fick men jag njöt av att vara nära honom, det var allt jag ville vara. Det kändes hemskt att dagen var över, jag hade ingen aning om vi någonsin skulle se varandra igen. Vi var inte direkt några som träffades ofta, inte ens av en slump. Nu återstod bara natten och han skulle dessutom stiga upp klockan fem för att åka på träningsläger tillsammans med min pojkvän.
Plötsligt lämna Gabriel, Linda- Maries säng. Isället kröp han ned bredvid mig, tätt, tätt in till och under mitt täcke. Jag förstod nog ingenting från början, men det brydde jag mig inte om. Det pirrade i hela kroppen och jag njöt. Försiktigt luktade jag på honom, han luktade gott, inte parfym utan bara sig själv, Gabriel. Fast jag kunde inte undgå att tänka att min pojkvän luktade godare, bara som en påminnelse om vem jag verkligen älskade. Det var en förbjuden tanke, min pojkvän fanns inte just nu det här var mitt och Gabriels ögonblick. Känslan inom mig fick att bli chockad över hur mycket jag velat ha detta
Gabriels ben låg över mina och mitt ansikte var alldeles för nära hans läppar, en liten stöt och mina läppar skulle pressas mot honom.. Jag visste inte hur jag skulle kunna ligga såhär en hel natt utan att ta för mig av någonting jag så gärna ville ha och som tydligen ville ha mig med.. Hans armar höll hårt om mig, jag blundade och log stort. Jag hörde hur han andades tyngre och tyngre, tillslut förstod jag att han sov. Jag tittade på hans ansikte, han såg så oskyldig ut där han låg, det var omöjligt att inte tycka om honom.
Klockan var kring två på natten, det var bara tre timmar kvar tills han skulle upp. I mitt undermedvetna försökte jag övertala mig själv att det inte skulle vara värt att offra Jocke för honom, men egentligen tvekade jag. Det här skulle kunna bli så bra, Gabriel och jag.
Samtidigt som jag njöt av att ha honom omkring mig så pratade jag med de som fortfarande låg vakna. När klockan närmade sig halv fyra hände någonting. Jag kände hur det blev kallt och plötsligt stod Gabriel ovanför flickan som sov bredvid mig. Han började dra i henne och mummla oförståeliga saker. Alla skrattade efter att rädslan hade lagt sig och Gabriel dunsade sedan ner bredvid en av de andra tjejerna och höll om henne i sömnen istället. Fastän han hade gått i sömnen så blev jag lite avundsjul. Varför hade han inte stannat hos mig?
Klockan fem ringde hans väckarklocka, jag och Marie hjälpte honom ut för att se så att han inte slog ihjäl sig på vägen. Allting var som vanligt igen, inte ens det. Han tittade inte ens på mig innan han gick, han bara försvann.
Två dagar senare ringde min telefon. Det var söndag och jag visste att Jocke var påväg hem från träningslägret, därav Gabriel också. Jag hade aldrig tidigare pratat med Gabbe i telefon, så när jag såg hans namn på displayen tog mitt hjärta ett skutt.
- Hallå? Svarade jag lite för glatt
- Hej sötnos! Gissa vad jag gör? Jag sitter på bussen tillsammans med din pojkvän! Vill du prata med honom ett tag?
Jag och Jocke hade precis blivit tillsammans, därför pratade vi sällan i telefon och det hela gick inte ihop för mig. Varför kallade han mig sötnos i min pojkväns närvaro? Och var de tvunga att bli kompisar?!
- Hej, svara Jocke och lät inte alls lika glad att höra mig vilket fick mig att må mindre bra
- Hej… Är det… bra?
- Eh.. jå… Vi är snart hemma
- Hm… okej, svarade jag och allting var så oerhört pinsamt och stelt
- Men… Du får prata med Gabbe nu igen… eh, hejdå!
- Okej, hejdå!
Samtalet slet inom mig, hade jag verkligen så tråkig pojkvän?
- Hej igen söt Stinis! Är de bra med dig? Svarade Gabbe glatt
- Ja det är de väl!
- Okej, men nu måste jag lägga på! Men vi hörs väl, okej? pusshej!
- Pusshej
Chockad la jag på luren. Varför hade han ringt? För att bevisa att min pojkvän var världens torraste? Den kvällen fick jag hela tiden påminna mig om vem jag älskade och varför. Plötsligt önskade jag att de två aldrig hade mötts. Gabbe hade aldrig tidigare gillat tanken av att jag gillade Jocke, inte ens under konfirmationslägret men varför skulle han vilja förstöra vårt förhållande? Han var ju trots allt ingen som skulle krossa mitt hjärta, han var alldeles för underbar för det…
|
| Kommentarer | | solklar_ - 17 jun 09 - 16:51 | | Inser att detta kan vara lite förvirrande för vissa.. Nedre delen ska vara kursiverat eftersom att det går tillbaka i tiden! Får dela av det i nästa del. |
|
|
|
