[M/M] Tre "Aj" (Jag förtjänar det) |
O N E S H O T
Hopelessly I'll love you endlessly
Hopelessly I'll give you everything
But I won't give you up
I won't let you down
And I won't leave you falling
If the moment ever comes
*
Det var Micke som öppnade dörren till lägenheten och mötte oss med ett stort flin på läpparna. "Anton! Kul att du kunde komma. Och du måste vara den ökände Jonathan." Han lät sin blick glida över mig. Jag kände rodnaden blomma upp på kinderna.
"Trevligt att träffas." Sa jag, utan att möta hans blick.
"Ska vi stå här ute hela dan?" Frågade Anton och log. Åh, vad jag älskar hans leenden.
"Ah, förlåt mig. Det är ju första gången jag möter Jonathan personligen." Han lät oss komma in, släppte mig inte med ögonen. "Hur gammal är du?"
"Han är femton." Svarade Anton irriterat. "Sluta stirra, du gör honom nervös."
Micke skrattade. "Förlåt." Han slutade titta på mig. "Det är bara ni blandar er med mängden, det kom några fler än jag bjudit in."
Vi tog av oss ytterkläderna. Jag fick syn på mig själv i hallspegeln och såg genast åt ett annat håll. Det jag hunnit se var en liten, tanig varelse med stora djupblå ögon och svart spretigt hår, iklädd en långarmad, svart tröja och likfärgade stuprörsjeans. Ful, ful, fruktansvärt ful.
Min blick fastnade på Anton istället. Min vackra Anton. Hans långa, svarta hår, det nådde honom nästan till de smått muskulösa armarna och var bara lagom rufsigt. Han hade en svart, kortärmad skjorta och ett par vanliga jeans. De gräsgröna ögonen såg på mig, förebrående. Innan vi steg ut ur hallen tog han tag i min arm. Hårt. Han lutade sig närmare och sa lågt: "Gör inte bort mig nu, som du gjorde förra gången."
Aj.
Var han tvungen att påminna mig om det? Jag hade varit så grymt hopplös, och han hade blivit så arg. Jag var klumpig nog att spilla ut min dricka över hans knä, framför hans kompisar också. Jag förtjänade varje slag han gav mig efter det. Varför han inte lämnade mig då var utanför mitt tankeområde. Om jag varit ihop med någon så skämmig som jag skulle jag gjort slut för länge sedan.
Jag kunde inte svara honom, men han verkade inte vilja ha något ändå, gick bara förbi och in i vardagsrummet. Jag svalde och följde snabbt efter.
Musik spelades ur två stora högtalare i hörnen av rummet. Jag lyssnade, Muse, Endlessly. Vilken underbar låt. Det fanns en stor hörnsoffa och två fåtöljer att sitta på, Anton placerade sig i soffan med en grupp andra undomar och tecknade till mig att sitta bredvid honom. Jag hamnade på kanten, men det gjorde ingenting för han lade en varm arm om mig.
Anton presenterade mig för de andra, de var alla trevliga. Sedan började de prata om saker jag bara förstod till hälften. En tjej bytte låt till en med lite mer rytm. Några gick upp för att dansa, en ny grupp kom in från köket och sovrummet, det blev trångt i vardagsrummet. Antons arm var borta, jag hade slutat lyssna på deras diskussion för länge sedan. Istället tog jag några chips från skålen på bordet, sköljde ner dem med lite cola. När jag sträckte mig fram för att ta ett par chips till tog Anton plötsligt tag i min arm. Han lutade sig närmare och väste hastigt fram: "Ska du vräka i dig hela skålen, eller?"
Aj.
Hur kunde jag vara så himla dum? Jag kände kinderna hetta och lutade mig skamset tillbaka i soffan. Anton vände sig till sin kompis igen.
Jag är så äcklig.
"Jag måste slå en sjua." Sa jag till Anton, som viftade avfärdande med handen. Jag tog det som ett godkännande och gick till badrummet.
Väl inne och med låst dörr, lyfte jag upp toalettlocket och ställde mig på knä vid det. Jag är så äcklig. Jag stoppade upp två fingrar i halsen, hårt, skoningslöst. Nästan genast kräktes jag, kräktes tills det inte kom upp någonting mer. Tårarna rann längs kinderna och det brände i halsen på mig, men skammen var borta.
Jag tvättade av mig och gick ut igen.
"Nämen, Jonathan?"
Bredvid mig stod en tjej klädd i fashioncore och med rosa lugg. Jag kände genast igen henne. "Becka!" Utropade jag och sken upp. En gammal klasskompis från sexan.
"Den samme." Sa hon och besvarade mitt leende. "Shit, har ju inte sett dig på skitlänge!"
"Flyttade inte du till Malmö?"
"Jo, men besöker min farmor, hon bor ju kvar i den här skithålan." Hon granskade mig. "Gud, vad lång du blivit! Och smal! Äter du ordentligt?"
"Jodå." Svarade jag undvikande. "Du själv då? Sist jag såg dig var du ett huvud mindre! Och inte hade du rosa lugg heller."
"Visst är det snyggt?" Becka rättade till luggen.
Hon hade blivit så vacker. Jag kände mig som den fulaste människan i världen bredvid henne. Precis som jag gör när jag är med Anton.
"Ska vi sätta oss?" Frågade hon. "Jag vill bli updaterad!"
"Visst."
Vi satte oss i köket, som låg närmast och var mindre stimmigt än vardagsrummet.
"...och ingen kom på oss heller!" Avslutade Becka och vi brast ut i ett gapskratt.
"Stackars Erik." Fick jag fram mellan skrattsalvorna.
"Eller hur?"
Jag torkade bort en tår ur ögat och fick plötsligt syn på någon i ögonvrån.
Isklump i magen.
I dörröppningen till köket stod Anton. Hans ögon var mörka av vrede.
Becka såg min förskräckta min och vände sig om för att se vad det var jag stirrade på.
Ingen sa någonting. Situationen höll på att bli pinsamt när Anton sa: "Skulle inte du bara gå på toaletten?"
"Jo..." Jag bet mig i läppen. "Men jag träffade Becka och-"
Han blängde på henne. Se inte ut sådär, älskling. "Jaha, och hon är viktigare än mig eller?"
"Nej!" Svarade jag, kanske lite för högt. "Hon är en kompis från-"
"Kunde du inte ens säga nåt till mig?" Avbröt han. "Va?"
"Alltså..:" Nu lade sig Becka i. "Förlåt, det var jag som bad Jonathan att prata. Bli inte arg på honom."
"Håll käften. Du har inget med saken att göra!" Fräste han åt henne. "Men jag antar att du inte vill vara ihop med mig längre om du inte ens berättar småsaker för mig!" Han stövlade därifrån.
Jag var uppe på en mikrosekund och följde efter. "Anton, vänta!"
Han började ta på sig skorna för att gå.
Jag stod framför honom och skruvade på mig. "Förlåt. Jag är så ledsen, jag... jag vet inte varför jag inte sa nåt till dig. Snälla, förlåt mig."
"Så säger du fan jämt." Sa han och satte på sig jackan. "Men du är ändå lika hopplös efteråt."
Aj.
"Snälla... jag vet att jag inte är värd dig." Fan, nu kommer tårarna. "Men snälla, jag älskar dig."
"Dra åt helvete." Han slet upp dörren, brydde sig inte om att den smällde mot väggen, brydde sig inte om att jag kom springandes efter honom nerför trappan.
Väl ute vid parkeringen kom jag ifatt honom. "Anton!" Jag la en hand på hans axel. "Snälla, gå inte."
Han stannade, vände sig om och slog till mig över ansiktet.
Jag kved till av smärta.
"Älskar du mig?" Frågade han plötsligt, grep tag om min handled.
"Ja."
"Säg det." Han släppte, men lät armen glida runt och lägga sig på min rygg, tryckte mig mot sig. "Säg att du älskar mig."
"Jag älskar dig." Viskade jag andlöst. "Jag älskar dig, bara dig."
Han smekte min kind, log. Han ler mot mig. Ler mot mig. "Säg det igen."
"Jag älskar dig. Mer än allt." Jag omfamnade honom utan att släppa de vackra ögonen med blicken. "Lämna mig aldrig."
"Hur skulle du klara dig utan mig?" Suckade han, lutade sig närmare med ett flin och kysste mig.
Det skulle jag inte. Tänkte jag och lät mig omslutas i hans smekningar och kyssar. Smällen förtjänade jag, den gjorde knappt ont längre. Jag skulle dö utan honom, utan min Anton.
Hopelessly I'll love you endlessly
Hopelessly I'll give you everything
But I won't give you up
I won't let you down
And I won't leave you falling
But the moment never comes
-
Vill tacka Nemria som väckte idéen till den här novellen.
Ja, tror novellen talar för sig själv, eller hur? Och ni som läser "Pojken i tjejkläder", få'nte spel nu va xD Nästa del är snart klar! ;D (seriöst, en två meningar kvar, postar den ikväll).
KOMMENTERA?
PS: Finns numera en novell-serie som heter "Om jag knuffar dig..." som handlar om Jonathan och Anton. Om ni gillar denna och vill läsa mer rekommenderar jag den :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 21 sep 09 - 20:50- Betyg:  | | jätte jätte bra:) väldigt anorlunda, men det gillar jag:D | | Neverwas - 14 sep 09 - 23:16 | | Väldigt, väldigt bra! | | Felle - 5 aug 09 - 17:53 | Oj, den här novellen var väldigt bra. Och annorlunda. Det känns som om de flesta av novellerna på dikta handlar om någon sorts kärlek, och sen finns det ju olika sorters kärlek, men det är sällan man läser något som det här. Om någon som älskar någon annan trots att denne beter sig hur fel som helst.
Det känns som om den här novellen skulle kunna bli något längre än en oneshot, det vore intressant att få veta hur Jonathans och Antons relation utvecklas, och Becka till exempel verkade vara en intressant karaktär. Det känns som om du har en bra grund att stå på i den här oneshoten om du förstår vad jag menar, det känns inte som något du bara har slängt ihop snabbt för att du fick en random idé, utan karaktärerna känns på något sätt genomtänkta trots att de inte är överdrivet mycket beskrivna.
Sen gör historien sig ju hur bra som helst som oneshot också. Jag tycker om slutet, "Jag skulle dö utan honom, utan min Anton". Det är så hemskt på något sätt, så sorgligt för Jonathan skulle ju förtjäna något mycket bättre. Men jag tycker om det, och hela slutet är ändå så vackert. Om den här historien hade blivit längre hade man bara gått och väntat på en bättring i Antons beteende och det hade inte alls varit lika roligt som att direkt få ett sånt där väldefinierat slut.
Å andra sidan kanske Anton har en massa anledningar till att bete sig som han gör? Inte för att det är acceptabelt att han gör det, men ändå...
Okej, jag ska sluta svamla om huruvida den här kunde få en fortsättning nu för det bestämmer du ju trots allt själv. :) However, överhuvudtaget tyckte jag jättemycket om den här novellen. Handlingen var fin och speciell och språket var jättebra, jag hittade inga stavfel eller något nånstans och det var trevligt eftersom jag har en funktion i hjärnan som irriterar sig på minsta lilla bokstav på fel ställe. x)
Keep up the good work! :) | | solskenstystnad - 17 jul 09 - 18:41- Betyg: | *utan ord*
räcker det som kommentar?
för jag kommer inte på något bra. Oo | | ord - 24 jun 09 - 01:21- Betyg: | | Riktigt bra, verkligen! | | saraarbast - 18 jun 09 - 16:50- Betyg: | | Bra skrivet, mejla nästa :D | | NeMriA - 17 jun 09 - 19:49- Betyg: | Väckte JAG idéen?! o.O *lite rörd*
Alltså... åååh ;_; jag blir så upprörd. Anton kan dra åt helvete och Jonathan ska vara lycklig ju *ser helt förkrossad ut*
ÅÅÅÅHUSG. Fan vad bra du är.
<3 | | WalkingTheDemon - 17 jun 09 - 18:20- Betyg: | Bra :)
Tycker inte om Anton, hur kan Jonathan tycka om honom? :( | | -Cute - 17 jun 09 - 15:27- Betyg: | | men stackars pojke :'< <3 DUM ANTON! | | LoveMusic - 17 jun 09 - 15:12- Betyg: | | Den här novellen var... speciell. Mycket speciell och mycket vacker |
|
|
|
