Var är din gloria? [Del 3] |
Nu börjar det se skralt ut på idéfronten, så det kan ta ett tag innan det kommer någon ny del, men jag lovar att fundera och skriva så mycket som möjligt, men bara om ni kommenterar också..
Del 3
Nästa dag såg han henne inte förrän på väg till biologin, hon satt på stengolvet med huvudet lutat mot skåpen samtidigt som hon trummade lätt med de stövelklädda fötterna i marken.
Han tvekade en stund med handen på dörrhandtaget men suckade sedan och gick mot den rödhåriga flickan. Väl där satte han sig ner ett par meter därifrån och såg ut genom det stora fönstret som vätte ut mot skolans baksida.
”Nå, vill du mig något miffo eller ska jag ropa på Carl?” Än en gång skar hennes ljusa röst genom tystnaden och han gav henne en flyktig blick, hon satt fortfarande med slutna ögon och trummade med fötterna i golvet.
”Be om ursäkt för senast kanske?” Sade han lättsamt och vände sig sedan mot fönstret igen, följde en kråka som rotade igenom en överfull papperskorg med blicken utan att riktigt se den. Alla hans sinnen var inställda på flickan som satt några meter ifrån honom, han kunde höra hennes hjärtas rytmiska slag, höra hur hennes lungor vidgades vid vart andetag och känna den egenartade doften av lavendel fylla hans näsborrar.
”Du skrämde skiten ur oss”, sade hon bara och reste sig upp, borstade bort lite damm från sin korta, limegröna kjol med ett stelt leende, ”ser Carl dig kommer du ångra att du mötte oss igår kväll, han gillar inte folk som kan inge något hot för gänget”.
Matthew reste sig även han och betraktade henne lite lätt, på bara några få sekunder var varje liten detalj av henne ristat inom honom. Han såg hennes små, smultronfärgade läppar, den bleka hyn och de vackra smaragdgröna ögonen. Han såg hur hennes röda hår hade en tendens att smita ur den lilla tofsen som det var samlat i och istället rama in hennes hjärtformade ansikte. Han kunde se skärmärkena på hennes underarmar som alla andra undvek att tala om och han kunde se att hon var magrare än hon borde vara. Han kunde se sorgen inom henne.
”Nu gör du sådär igen miffo”, sade hon och såg på honom med en besvärad blick samtidigt som hon drog i ärmarna för att försöka täcka över de röda märkena, ”stirrar, det är obehagligt och inte alls så smickrande”.
”Ursäkta mig”, sade Matthew och vände bort blicken som nu var full av medlidande, hon såg så skör ut där hon stod framför honom iförd den gråa, stickade polotröjan och den korta kjolen, som en porslinsdocka som riskerade att spricka närsomhelst.
”Hm”, sade hon bara och vägde lätt på tårna, en kort pling hördes och hon drog fram en orangefärgad mobiltelefon. Han kunde höra hur hon skrev ett sms med en förvånansvärd hastighet och kunde inte låta bli att kasta en nyfiken blick åt hennes håll, hon stod småleendes böjd över den lilla skärmen och fingrarna flög över knapparna.
”Jag måste pysa”, sade hon sedan och gav honom en kort blick, ”vi kanske ses igen, miffo, men om du har tur så var det här sista gången”.
Och så försvann hon bort genom korridoren med Matthews bekymrade blick efter sig, han skakade på huvudet och slängde en blick på klockan som satt på väggen, biologitimmen hade hållit på i ungefär en halvtimme. Med en lätt suck insåg han att det inte var någon idé att gå dit utan begav sig i stället bort till matsalen.
”Hur går det för nybörjaren?” Framför honom stod professor Walder med en röd matbricka i händerna, ”kan jag slå mig ner?”
Matthew nickade och fingrade lätt med den nu tomma yoghurtförpackningen.
”Jodå, det går bra, jag har redan gått många av de kurser som ni har nu så det blir lite håltimmar då och då”, sade han efter ett tag och såg på medan historieläraren dränkte dagens fisk med ketchup, ”jag förstår inte att du fortfarande… att ni klarar av att äta fisk med ketchup, menar jag”.
Professor Walder skrattade och skakade på huvudet, ”många jag känner har undrat hur jag klarar av det, men jag tycker faktiskt att det är riktigt gott”.
”Visst, men själv tycker jag att vi borde ringa matakuten…” Började Matthew skämtsamt men Walder avbröt honom med en konstigt stel min.
”… ketchup på fisk var passé redan på 60-talet”, avslutade han meningen och såg sedan på den nya eleven med en outgrundlig glimt i sina ljusa ögon, ”precis så brukade en gammal klasskompis säga till mig, och vet du, du påminner faktiskt om honom… även han hade en viss fallenhet för Antikens Rom”.
Han såg på den tomma plastförpackningen i elevens händer, ”och för yoghurt”.
Matthew skrattade vänligt och såg intresserat på den medelåldriga mannens ansikte, ”Verkligen? Och vem är er vän som har sådan god smak?”.
”Hans namn var Dennis Newton, det är mycket tack vare honom som jag sitter här idag, han var en god vän och hjälpte mig i många svåra situationer. Men vi förlorade kontakten strax efter att vi gick ut skolan, har inte hört någonting från honom sedan dess”, professor Walder tystnade och petade lätt med gaffeln på den sista biten fisk som låg kvar på tallriken, som om han hade förlorat sin aptit.
”Vi ses mr Thorn, trevligt att talas vid”, sade han sedan och reste sig upp innan han tågade där ifrån. Matthew sade ingenting utan följde bara läraren med blicken, han slöt ögonen och skakade på huvudet.
”Tiden var ute Edvin, du mådde bra igen”, viskade han lågt och slängde sedan den tomma yoghurtförpackningen i en närliggande sopkorg innan även han reste sig upp och gick där ifrån.
Seså, lämna nu en kommentar va? Vad tycker ni om storyn än så länge, vad har ni för förväntningar och hur tycker ni att alla personer verkar vara?
Jag är nyfiken på era funderingar, så skriv gärna så mycket som möjligt om historien :D
/Eran JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sorgen - 22 jun 09 - 13:37 | | Lite svårt at genomskåda! Men spännande! | Rosapapper - 16 jun 09 - 17:19- Betyg:  | | Fan vad bra:o Trötänkt som jag är så fattade jag först inte. Trodde att det handlade om vampyrer eller något. Men han är en ängel? Inte sant;)`?! Aja skynda dig med fortsättningen! | | Maadelen3 - 16 jun 09 - 14:35- Betyg: | UNDERBAAAAAAAAAAAAAAARRRTTTTT! :D
MERA NU! JENNY ! ANNARS BLIR JAG LEDSEN! :) | | Hexan94 - 16 jun 09 - 13:13 | Jag fattar ;) Fattade ganska tidigt vad det handlar om xD
Superbra! Skriv mer snart (A) | | Chillaah - 16 jun 09 - 12:07- Betyg: | åååååh nu vill jag veta vad det är :O är han övermänsklig ? :O
jag ÄLSKAR ditt sätt att beskriva, hur meningarna bara flyter ihop, som en fillm i huvudet... helt otroligt !
du har en trogen läsare & kommenterare här, men skicka gärna mail när nästa kapitel kommer ut så att jag inte glömmer, höhö ^^
allt är suuper !!!!
:* | | -Cute - 16 jun 09 - 11:03- Betyg: | | men sluta förvirra mig ÒÓ haha xD jag har alltid lätt att koppla ihop samband med det här är ju fullständigt absurt! >_< dock älskar jag hur du skriver och kommer gladeligen fortsätta läsa tills jag förstår något XD |
|
|
|
