4: Om du någonsin älskat mig (TH FF) |
Jag vet att jag sa söndag, men måndag förmiddag (?) får duga. Tusen tack för era kommentarer! Det är de som får mig att vilja fortsätta :)
* Kapitel 4
Dagarma var meningslösa ensam. Huset kändes stort och ödsligt och de härligaste soldagarna kändes lika fientliga som de dagar åskan mullrade och regnet vräkte ned. Allt var fel. Jag förlorade min dygnsrytm och var mer ofta vaken på nätterna än på dagarna. Jag var alltid ensam och gick sällan längre än till närmaste livsmedelsbutik. Mitt enda sällskap bestod av tv-karaktärer och långsamt började jag känna mig mer misslyckad än de överviktiga personer som man såg på amerikansk tv inte ens orkade lämna sängen.
Telefonen blev min fiende. Jag stirrade på den timmar i sträck för att tvinga den att ringa, men det gjorde den aldrig. Sms:en jag fick läste jag så många gånger att jag snart kunde de utantill och jag klängde mig fast vid de som om de var mitt liv.
Jag var aldrig riktigt arg den här tiden, bara fruktansvärt rädd. Jag trodde att vilken anledning som än höll Bill borta från mig skulle vara bra och gå att förklara. Jag litade på honom mer än jag litade på mig själv och var säker på att så fort han kom hem skulle allting bli bra.
Det tog två veckor innan Gustav ringde och utan det samtalet skulle jag ha börjat frukta att det hänt Bill något hemskt. Gustav lyckades lugna mig, men kunde inte ge mig något bra svar till varför Bill inte hade ringt. Han sa att det var otroligt stressigt och att han, Bill, Georg och Tom verkligen gick varandra på nerverna. Han sa ironiskt att det nog var tur att jag inte var där, så att jag slapp grälen de hade, och så fort han lagt på bröt jag ihop.
Det var den enda gången jag grät. Jag försökte att inte tänka på att Bill inte tyckte att det var tillräckligt viktigt att ringa mig, och försvann in i min fantasivärld i tv och böcker. Jag låtsades att allting var bra och ringde till och med min psykoterapeut och ställde in våra möten för att "Bill och jag skulle spendera några veckor vid kusten."
Jag hade alltid varit bra på att ljuga. Det fanns i mitt blod.
***
En kväll, nästan en månad efter att han hade åkt, satt jag i soffan och halvsov till en film med Audrey Hepburn när jag hörde ett par nycklar rassla i låset. På en sekund slängde jag av mig filten och rusade ut i hallen.
Bill kom just in i dörröppningen. Hans normalt så ståtliga kropp var nedbruten. Axlarna slokade, och det blöta, stripiga håret satt klistrad vid hans kinder.
Han ställde ned väskan som han bar på och vände blicken mot mig. I några sekunder såg vi bara på varandra, och rädslan över vad som kunde ha hänt trummade vilt inom mig. Hans bruna ögon avslöjade en smärta som jag tidigare inte hade sett hos honom och hindrade mig från att säga något. Han öppnade munnen, men stängde den igen.
Ord behövdes inte. Jag visste att han kunde läsa besvikelsen, ovissheten och rädslan i mina ögon lika väl som jag kunde läsa ångern i hans.
Jag kunde inte göra något annat än att förlåta honom, för jag älskade honom och hade saknat honom varje sekund sedan han åkt iväg. Med tårar i ögonen kastade jag mig runt hans hals. Hans kropp kändes kall emot min och var alldeles stel i min omfamning. Hade jag inte känt hur han skakande tryckte sin kind mot mitt hår hade jag trott att han inte uppskattade min närhet.
Jag höll om honom, länge, länge, tills hans orörliga kropp slappnade av och han böjde ansiktet ned mot mitt och lutade sin panna mot min. Hans ögon glittrade av tårar, som när de föll ned på mitt ansikte blandade sig med mina.
"Bill", viskade jag.
Jag hade saknat honom så mycket och var glad att få hålla mina armar runt honom, fast det var i ett läge som detta.
Äntligen verkade han vakna till. Han lyfte sina darrande händer, la den ena på min axel och den andra lät han smeka mitt korta hår. Han grät inte längre och hans allvarliga ansiktsuttryck skrämde mig ännu mer än hans tårar.
"Bill", viskade jag igen. "Säg något."
Jag förstod inte hur jag hade kunnat vara utan honom en hel månad, och inte heller hur han kunde lämna mig ensam. Han visste hur beroende jag var av honom och han måste ha vetat hur mycket han hade skrämt mig. Det måste finnas en bra förklaring till allting.
"Förlåt", sa han hest. "Förlåt."
Jag lät mitt huvud falla ned på hans axel. "Varför?"
Varför. Den värsta frågan som finns. Den frågan som är svårast att besvara, men den som man alltid vill ha reda på.
"Jag borde inte ha åkt", sa Bill tyst.
Jag tog ett djupt andetag. Jag ville skrika åt honom, slå honom, men allt jag kunde göra var att desperat klänga mig fast vid honom, rädd att han skulle gå igen.
"Nej, det borde du inte", svarade jag och drog in hans lukt. "Så varför gjorde du det?"
"Kaos", sa han. "Ett missförstånd och ett stort, stort misstag. Jag borde ha ringt, jag vet. Förlåt."
Jag tryckte mig närmre honom, fast jag ville få honom att förstå hur svårt det varit för mig.
"Ett förlåt gör det inte riktigt okej", sa jag och snyftade till.
"Jag vet", sa han och tryckte mig intill sig. "Jag vet. Men jag älskar dig och..."
"Du älskar mig. Varför åkte du då? Varför ringde du inte? Varför svarade du inte?"
Han försökte hindra mig från att dra mig ifrån honom, men jag fann tillräckligt med styrka för att långsamt börja backa ifrån honom. Jag såg hatiskt på hans ansikte, som trots tårar och regn, var underbart vackert.
"Du visste hur jag hade det här", sa jag och torkade bort tårarna som envisades med att fortsätta rinna. "Du visste att jag skulle bli tokig här."
Han rörde sig inte, med händerna hängande längs sina sidor. Inga ord kom från hans läppar, för inga ord skulle räcka.
"Du sa att den här sommaren skulle vara för oss två", fortsatte jag giftigt. "Du sa att du ville vara ensam med mig. Och vet du vem som fick vara ensam? Jag! Jag väntade på dig, litade på att du skulle komma snart!"
"Jag vet att du är arg", sa han lågt.
Jag slöt ögonen och försökte andas lugnt.
"Jag är inte arg", sa jag. "Bara jävligt besviken."
Så, nu hade jag sagt det. Den här gången hade jag sagt hur jag kände, och fast jag såg hans grimas av ånger kändes det riktigt bra. Jag hade rätt att vara arg, men allt jag kände var att jag hade blivit sviken, bortglömd.
"Jag vet."
Utan att säga något mer tog han av sig skorna, hängde upp jackan och tog med sig väskan. Jag tvekade först, men följde efter honom ut i vardagsrummet. Hans blick fastnade på filmen som gick på tv, och gled sedan till skålen på soff bordet som jag ätit glass ur, bredvid de levande ljusen som jag tänt. Filten hade i alla hast hamnat på golvet och han böjde sig ned för att ta upp den. Han la den på soffan, sträckte sig efter fjärrkontrollen och stängde av tv:n.
"Jag vet inte vad jag ska säga", sa han tyst. "Jag hatar mig själv som gjort såhär mot dig."
Nickande satte jag mig ned i soffan och lindade armarna runt mina ben. Jag vägrade att se på honom, för om jag gjorde det kändes det som om jag skulle börja gråta.
"Du kan ju börja med att förklara." Jag hörde likgiltigheten i min egen röst och önskade att jag kunde ta bort den. Jag ville inte att han skulle lida, men han hade sårat mig och det djupt.
Jag kunde känna hans blick på mig, men jag fortsatte stirra ned på mina knän. Bill suckade och satte sig sakta i fåtöljen längst bort från mig. Han andades in flera gånger, som för att förbereda sig på vad han skulle säga.
"Säg nåt då", bad jag. "Eller måste du komma på någon bra lögn först?"
Inget av orden var menade att komma ut på det sättet, för fast jag var riven inombords trodde jag fortfarande att han hade haft en bra anledning. Min kropp stred för att följa instinkten att gå upp och lägga armarna om honom igen, men jag hindrade den.
"Alex, jag..."
"Bara berätta", väste jag och drog in en snyftning. "Berätta varför du var borta en hel månad. Berätta varför du inte tyckte att det var viktigt nog för att ringa mig. Berätta vad som fick Gustav att ringa när du själv inte kunde göra det."
"Gustav ringde?" ekade Bill.
"Han hade tydligen några minuter över", svarade jag kort och kunde inte förstå den plötsliga paniken i hans röst.
"Det var ett misstag av mig att åka Alex. Jag skulle ha stannat, kommit tillbaka tidigare, ringt, eller rent av tagit med dig."
"Vad som är gjort är gjort", invände jag. "Och det finns säkert en anledning till varför du inte ringde, eller hur?"
När han var tyst kunde jag inte låta bli att titta på honom. Han hade begravt huvudet i sina händer och hans axlar skakade, som om han grät. Det plågade mig mer än något annat att se honom så uppriven, men jag kunde inte plåstra om mina egna sår i tid för att även hinna ta hand om hans.
Han vände upp huvudet och hans fuktiga ögon fångade mina.
"Vi gör alla misstag ibland", sa han. "Jag är säker på att du också har gjort något misstag i ditt liv."
Menade han innan eller efter olyckan? Jag tordes inte fråga.
Jag slöt ögonen och mellan tänderna pressade jag fram: "Det största misstaget som man kan göra är att inte rätta till de misstagen som man har gjort."
Jag väntade fortfarande. Någonstans fanns en förklaring, det måste det finnas. Varför var det så svårt att få fram? Vad hade hänt? Min puls ökade och allt jag hörde förutom hans djupa andetag var mitt eget hjärtas kraftiga slag. Hela jag var på helspänn. Min kropp anade lika mycket som min hjärna att något var fel och varena muskel som jag hade var skärpt.
Förklaringen kom inte. Kanske behövde han tid, kanske skulle den aldrig komma.
Just då spelade det ingen roll. Jag klarade inte av att vara kvar där, visste att jag inte skulle klara att hålla tårarna tillbaka mycket längre.
Jag reste mig och utan att kasta en sista blick på Bill stegade jag ut i hallen. Jag väntade mig att han skulle komma efter mig och be mig att stanna, be mig att inte gå. Sakta tog jag på mig jackan medan jag ansträngde mig för att höra om han möjligtvis gick tyst efter mig. Skorna knöt jag också sakta, och när jag la handen på dörrhandtaget tillät jag mig att titta bakom mig. Även fast jag var säker på att han inte hade följt efter mig var det med en klump i magen som jag stirrade ut i det tomma rummet.
Om han hade följt efter mig hade jag antagligen varit rasande arg på honom och haft ännu mer bråttom att komma ifrån huset.
Det faktum att han inte gjorde det gjorde ändå ondare.
Kvällarna var aldrig särskilt mörka, men när jag klev ut genom dörren var jag säker på att det aldrig funnits en mörkare natt sedan det här huset var byggt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | izzzzy - 20 jul 09 - 11:22 | | skit bra! | | woops - 18 jun 09 - 21:02 | | Tack! Jag skriver fortfarande Hata mig så mycket du vill av vana, haha. | HorseGirl - 16 jun 09 - 23:57- Betyg:  | | jätte bra:) men jag tycker enormt synd om alex.. hust nu så är man bara så arg och sur för att han inte berättade.. och vad han menade med det han sa:@ | | MoRoTpOwEr - 15 jun 09 - 19:03- Betyg: | Fiifan vilken idiotas xD !? hur kan han ;o ? kan du förklara det kvinna hah ? kan du elr tiger frun där om stryck *-' ????????????
Jag bara as g.tbrgdshanfhc vill döda den idioten *.* en smärtsam döööööööööööd
Nuuh tbx till verkligheten ;)) Den var sååh bra hela mitt inre tiep dog av den där kramen gaah
Du får det o låta så verkligt att lilla moi döööööör (AA)
Kan inte du ge mig lite tiep krafter ;O? Jag vill också kunna skriva .......
Puss&Smäcks från moi
Ps ; Jag förväntar mig lite magi av dig till imorron
Pss; SERIÖST '-'
PSSS : .... | | the-rose - 15 jun 09 - 18:43- Betyg: | Jag har längtat efter den här delen ^^ Dden här novellen är jättejättebraaaaa ,,
Jag kan inte hålla mg till nästa del, jag måste få veta varför Bill beter sig så ?? | | lovemenot - 15 jun 09 - 16:35- Betyg: | ohmy.. ja håller med nedanstående. helt.. WUNDERBAR. :o
ja älskar den. kan inte vänta på nästa :3 :DD | | mikaelanystrom - 15 jun 09 - 14:48- Betyg: | Bills konstiga beteende måste väll ha något med Underneath the sea att göra?!?! RIGHT?
<3 | | RowsahKanin - 15 jun 09 - 12:57- Betyg: | iiiiiih o.o Håller med nedanstående ..
Shiiit vad bra :O Jag blir helt galen >.< ^^ Och fan vad jag har längtat efter den här delen x'D Så då är det bara att sätta i gång och vänta igen .. >.< *djup suck*
*avgudar dig*
<3 | | Ifos95 - 15 jun 09 - 12:48- Betyg: | Håller med gbg_95 med allt h*n säger! Jag vet inte vad jag kan säga mer, alla ord bara..försvinner.
Det enda jag kan tänka på just nu är att JAG INTE VILL VÄNTA EN HEL JÄVLA VECKA PÅ NÄSTA DEL!! :OO
Hur ska jag överleva? .__.
Haha, skiitbra skrivet hörrdu! ((: | | gbg_95 - 15 jun 09 - 12:23 | Åh, jävla! Jag hade en klump i halsen under hela tiden, fan fan fan det skulle inte vara så!
Han skulle ha ringt eller något, nu är jag verkligen orolig, tänk om han har varit otrogen eller något? Den här delen var verkligen känslosam, och så otroligt bra! Och i nästa del måste jag få veta vad det är som hindra honom från att ringa henne ;) |
|
|
|
