En kärlekshistoria del 5 |
”Nej, nu tror jag att jag går!” Sade Anne, ”Jag har fått nog av dina dumheter, Valorie!” Anne tog sitt handarbete och gick.
”Om någon frågar efter mig finns jag på mitt rum!” Sade hon i dörröppningen.
”Vad fånig hon är!” Sade Valorie tyst då Anne försvunnit utom synhåll, ”Jag är säker på att hon står och lyssnar bakom dörren!” Detta bekräftades av ett förargat mummel varpå det följde steg. Valorie skrattade högt. Men då Jane inte anslöt sig till henne slutade hon ganska fort.
”Vad är det, Jane?” Frågade hon, ”Du är ledsen!”
Jane hade det i denna stund mycket svårt. Om hon berättade allt för Valorie skulle hon kunna hjälpa Jane att träffa Jason, men tänk om hon skulle berätta alltihop? Men och andra sidan visste hon inte om hon skulle kunna bära på hemligheten mycket längre… Hon bestämde sig för att berätta alltsammans.
”Valorie, jag har förtigit väldigt mycket för dig.” Började hon och Valorie lyssnade uppmärksamt, ”Det jag nu ska berätta är i högsta grad hemligt, och får inte föras vidare till Anne eller mamma, inte till någon av dina vänner! Jag liter på dig, Valorie.”
”Jag lovar att vara tyst, nå, vad är det du vill säga?”
”Jag är förlovad, med mr Jason Dornes.” Sade Jane. Valories ansikte uttryckte den största förvåning.
”Men, käraste, käraste Jane! Du är förbjuden att…”
”Åh, jag vet! Men jag kunde inte hjälpa det!”
”Jane, jag vill att du berättar allt från början! Annars kommer du aldrig att bringa mig klarhet!” Jane blev besvärad, men började i alla fall.
”Miss Gemma Dornes, du mins henne, min forna sällskapsdam, hade en bror, Jason Dornes. Han var hennes enda släkting och de stod på mycket förtrolig fot med varandra. Han var ofta här och hälsade på sin syster. vanligtvis brukade jag sitta och sy medan de pratade, men efter ett tag började jag granska Jason ingående. Han var charmerande, livlig, godhjärtad, och han var vacker! Oh, jag kunde inte hjälpa att jag blev förälskad i honom! Då han var här så ofta och när miss Dornes bara talade gott om honom då han inte var det! Jag kunde knappt hoppas på att mina känslor var besvarade av en så fullkomlig men, men kära Gemma råkade försäga sig för mig om saken och jag fick reda på att han var minst lika förälskad som jag! Inom kort erkände han sina känslor för mig, och vi förlovade oss. Jag vet inte vad det var, men det var någonting med hans studier som gjorde att han inte kunde komma på besök hos oss så ofta så jag och Jason började, genom Gemma, att brevväxla. Åh, så lycklig jag var då!
Men idag vid middagstid hade jag precis gett ett brev till Gemma som skulle till Jason. Jag skulle gå ut på min vanliga promenad då jag blev stoppad av far. Han hade på något vis lyckats få tag i brevet jag just skrivit och hade läst det också. Han var ursinnig på mig för att jag hade trotsat de lagar han omsorgsfullt lagt ut åt mig och sade att jag aldrig skulle få träffa Jason mer. Jag blev alldeles ifrån mig för jag älskar honom så mycket! Jag sprang upp på mitt rum och grät tills jag inte kunde gråta mer. Det var i en sådan sinnesstämning jag kom ned till er. Då ni berättade att Gemma var avskedad fast ännu var kvar i staden blev jag exalterad och sprang upp på mitt rum igen för att skriva ett brev till henne om Jason, men då jag kom upp var allt mitt brevpapper – ditt Anne och mammas också för den delen – helt borta. Jag frågade ett tjänstefolk om jag fick gå ut, men det sade att de hade fått stränga order av far att inte släppa ut mig utanför området! Jag gick i alla fall ned till Betsy, du vet Betsy, och där fick jag tag i brevpapper. Jag författade snabbt ihop brevet och fick samma flicka att gå till Gemma med brevet. Sedan gick jag hit.” Det var tyst en lång stund innan Valorie som var uppskakad över det hon hört tog till orda.
”Käraste, käraste Jane, vad har du ställt till med!” Sade hon leende, ”Är det inte helt klart att Gemma gick direkt till pappa med brevet och förrådde alltihop? ”
”Det skulle aldrig Gemma göra!”
”Men hur hade ni tänkt att göra sedan? Du och Jason? Hade ni tänkt gifta er hemligt?”
”Jag fyller ju sjutton i oktober och vi hade tänkt att vänta till dess och sedan tillkännage allt för far! Åh, nu vet han allt och han kommer döda mig!” Jane snyftade tyst. Valorie lade sin arm om hennes axel.
”Såja, Jane. Jag ska hjälpa dig så att allt löser sig!”
|
|
|
|
