våra vägar möts igen (del 3) slutet |
Jag hinner inte ens öppna dörren förrän Jonna är där och sliter in mig i rummet.
”Så? Vad sa han?”
”Jag kunde inte berätta.”
”Varför?”
”Flera anledningar. Bland annat för att han sa att David var en idiot som inte stannade hos mig när han visste att jag var gravid, han sa att han aldrig hade kunnat göra så.”
”Wow, sa han så?”
”Ja å då fattar du väl att jag inte kunde säga något.”
”Ja, men hur tänker du nu göra?”
”Vi ska dit och äta middag imorgon”
”VA!?”
”Jag hade ingen bra ursäkt att slippa undan.”
”Okej men lova att berätta för honom då.”
”Det får vi se. Men nu behöver jag verkligen sova.”
Hela dagen flyter jag omkring som i en dimma, alldeles för orolig för hur kvällen kommer att utspela sig. Min puls är säkert uppe i max och jag har fortfarande ingen idé om hur jag ska göra ikväll.
Jonna var snäll och tog med Alex ut på en promenad så att jag skulle få vara ifred men egentligen hade jag behövt de båda här just nu, för att inte flippa ur totalt.
Under den korta tid de är borta hinner jag slita ut vartenda klädesplagg från min väska i jakt på något att ha på mig, men utan något vidare resultat.
”Vad har hänt här?” Jag är så upptagen med att leta kläder så jag inte ens märker att Jonna kommit in genom dörren.
”Jag har verkligen inget att ta på mig.”
”Du har hela resväskan, eller nu kanske det mer är hela golvet fullt med kläder.”
”Jag vill inte se ut som en typisk mamma.”
”Du kommer aldrig att se ut som en typisk mamma hur du än klär dig, det är du för ung för.”
”Tack, men det förändrar inte fakta, jag har inget att ta på mig.” Jag kollar runt på kläderna som ligger utspridda i rummet och tar upp ett par jeans och en gul tröja och tar på mig det.
”Det där blir bra. Sedan kan du ta ett par klackar till, så ser du definitivt inte ut som en person som nyss fått barn.”
Vi klär på oss och gör oss klara på några minuter och går sedan ut för att ta en taxi hem till Victor.
”Jonna jag klarar inte det här.” Mina händer börjar oavsiktligt skaka när jag ringer på klockan men när jag kollar ner på Alex försöker jag intala mig att jag gör det för honom och inte för mig själv, men just nu är jag inte helt säker på det.
”Hej, kom in.” Det är Victors tjej som öppnar dörren och ber oss komma in, så vi följer efter henne in till vardagsrummet där Victor redan sitter. ”Jag heter Lauren förresten.” Säger hon och sträcker fram handen för att hälsa.
”Linnéa.”
”Det visste jag redan. Victor har berättat mycket om dig.” Jag blir lite irriterad över hennes sätt, hon verkar ha ett enormt självförtroende och dessutom ser hon väldigt bra ut med det blonda håret prydligt lockat och med välstrukna kläder. Hon måste komma från en rik familj.
”Inte allt hoppas jag.” Mitt ansikte måste se hemskt ut just nu, med tanke på alla fejk leenden men som tur är verkar hon inte märka något.
”Nej inte allt.” Säger hon och skrattar. ”Maten är snart klar, men ni kan väl sätta er ner och vänta här medans.” Hon pekar på den vita soffan där Victor sitter och går själv ut till köket. Jag ser direkt att allt inte är som det ska med Victor, han sitter bara och kollar ner i marken antagligen för nervös för att kolla upp.
”Victor? Kan jag få prata med dig.” Han reser sig upp utan att säga någonting och går sedan iväg till ett av sovrummen och jag följer efter.
”Vad fan håller du på med?”
”Sch! Kan du prata lite lägre.”
”Men snälla, det var du som bjöd hit oss. Om du vill att jag går så gör jag självklart det.”
”Jag vill inte att du ska gå.”
”vad är det då?” Jag kollar upp och försöker möta hans blick men han vänder bara bort ansiktet hela tiden. ”Äh vet du vad, jag går ut dit nu och om du inte skärper dig så går jag hem.” Jag lämnar honom där inne och går ut till Jonna som ser oförstående ut.
”Där är du ju, kom och sätt er.” Lauren kommer ut från köket i samma stund som Victor kommer in i rummet igen.
”Wow Lauren det här var verkligen gott.” Säger jag och ler.
”Tack.”
Vi sitter ett bra tag och pratar om vår uppväxt och hur vi lärde känna varandra från början. Men konstigt nog är det inte någon annan än jag och Victor som verkligen säger något, de andra håller mest tyst.
”Så Lauren. Hur länge har ni två varit tillsammans?” Jag hade egentligen kunnat fråga Victor men jag vill få med henne också i samtalet.
”I två år snart.” Jag känner hur min gaffel glider ur handen och hör hur den landar på tallriken men jag gör inget för att förhindra det. Mina tankar är riktade mot en enda sak, 2 år! Hur fan kan de ha varit tillsammans 2 år?
”VA!?” Jag riktar blicken mot Victor efter att ha samlat mig ett tag, men han vägrar möta den så jag vänder mig mot Lauren istället.
”Ja eller vi har inte riktigt varit tillsammans 2 år, men i alla fall 1 år och 8 månader.” Jag får inte fram något att säga direkt utan sitter bara där tyst och säkert med ett konstigt ansiktsuttryck.
När jag samlat mig nog mycket vänder jag mig om mot Victor som nu ser en aning rädd ut.
” Varför berättade du aldrig att du hade flickvän?”
”Hade det förändrat något?” Säger han nonchalant.
”Visst fan hade det spelat roll!” Mitt humör är verkligen inte på topp just nu men jag är försiktig med att inte avslöja för mycket.
”Vad hade det gjort för skillnad, du hade ju pojkvän.”
”Vad pratar ni två om?” Jag har definitivt inte glömt bort att Lauren sitter en meter ifrån oss men det verkar Victor ha gjort så jag reser mig upp och drar honom mot ett av sovrummen för att han inte ska förstöra sitt liv totalt.
”Vad gör du?” Jag stänger dörren bakom oss och sätter mig på sängen.
”Hindrar dig från att förstöra ditt liv.”
”Visst.” Säger han och sätter sig bredvid mig på sängen.”Men vad menade du med att det hade spelat roll om jag hade sagt att jag hade flickvän?”
”Hade du sagt att du hade flickvän hade jag aldrig legat med dig. Den enda anledningen till att jag gjorde det var för att jag har känslor för dig och visste att det inte fanns något mellan mig och David.” Jag känner hur mina tårar rinner men fortsätter ändå. ”Jag skulle aldrig förstöra mellan ett par som är lyckliga och har en framtid tillsammans vilket du och Lauren har.”
”Snälla Linnéa kolla på mig.” Säger han och lägger sina armar runt min hals. ”Jag hade känslor för dig men visste att det inte kommer att fungera med tanke på avståndet, så det fanns inte mycket annat att göra än att säga det jag sa.” Jag drar mig ur hans grepp och ställer mig upp redo att börja skrika åt honom.
”DET FÖRÄNDRAR INGET…” Mer hinner jag inte säga förrän jag har hans läppar tryckta mot mina och för några sekunder glömmer jag helt bort var jag är. Det är det här ögonblicket jag har saknat, det ögonblick jag har drömt om det senaste året. Att återigen få vara i hans famn och känna hans mjuka läppar en gång till. Men det var definitivt inte på det här sättet det skulle vara, vi skulle ligga på en strand bara vi två, inte stå i hans sovrum med hans flickvän utanför. Jag drar mig snabbt undan och sätter mig ner på sängen igen.
”Men varför Victor, varför?” Han är tyst i några sekunder innan han sätter sig ner bredvid mig en gång till.
”Under den tiden var det inte så bra mellan mig och Lauren, vi bråkade hela tiden och hon åkte iväg till sina föräldrar över sommaren och ska jag vara ärlig trodde jag inte att hon skulle komma tillbaka.” Det där hade jag inte väntat mig att han skulle säga så jag sitter bara tyst och låter tårarna rinna. ”Men det gjorde hon och på något sätt hittade vi tillbaka till varandra.” Jag orkar inte lyssna på det han säger längre. Att höra om hur lycklig han är just nu har jag verkligen ingen lust med så jag reser mig upp och går ut till de andra.
”Jonna kan vi gå?” Säger jag och går bort mot hallen. Jag ser hur hon reser sig upp och tar med sig vagnen .
”Är du okej Linnéa?” Säger Lauren och följer efter oss ut.
”Ja, eller nej egentligen inte men det är lugnt. Tack för maten förresten, det var verkligen gott.”
”Tack. Jag hoppas att vi syns någon mer gång, ni har inte lust att hitta på något imorgon?”
”Tack för erbjudandet men vi åker imorgon, annars hade det varit roligt att hitta på något.” Jag blir överraskad av min beslutsamhet i rösten. Egentligen skulle vi ha varit kvar här en vecka till men efter den här kvällen finns det inget jag vill göra här längre så det är lika bra att åka hem. Vi säger hejdå åt varandra och sätter oss i taxin.
”Du menade det där va? Vi åker hem imorgon”
”Ja det menade jag. Det finns ingen chans att jag kan berätta för honom ansikte mot ansikte, det måste bli via brev.”
”Du kanske har rätt. Men skriv det noga i så fall för det kommer att förändra hans liv också.”
”Jag vet.”
Så fort vi kommer fram till hotellet gör jag Alex klar för natten och sätter mig ner för att skriva.
Hej Victor Jag förstår om du kommer att hata mig
för resten av ditt liv när du läst detta, men det kan jag
förstå och kommer att acceptera.
Den verkliga anledningen till varför jag kom hit
var för att berätta något för dig, något väldigt viktigt
men efter att ha hört på allt du sagt kunde jag inte säga det
ansikte mot ansikte vilket jag säkert kommer att ångra
någon gång i framtiden. Men just nu känns det här som det enda rätta.
Du och Lauren såg väldigt lyckliga ut tillsammans och dessutom
gillar jag henne så det gör det här mycket svårare.
När vi träffades förra sommaren visste jag direkt att jag inte
kommer att kunna vara tillsammans med David längre,
du betydde alldeles för mycket för mig och bara vetskapen om att vi
har känt varandra sedan vi var små gjorde det hela klart.
Du vet så mycket om mig som ingen annan vet och jag kommer troligen
alltid att ha känslor för dig. Men när vi kom hem bestämde jag mig för
att ge David en chans efter det du sa när vi åkte. Det funkade i någon månad,
fram till att jag fick veta att jag var gravid.
Jag kunde inte låta honom ta ansvar över något av det som hände
så jag var tvungen att berätta. Barnet är inte hans och jag antar att jag
inte behöver säga vems det är men jag gör det i alla fall.
’Victor Alexander Eriksson Melin är din son. Vare sig du vill eller inte.
Men jag kommer inte att lägga något som helst ansvar på dig när det
gäller hans uppväxt, snarare tvärt om. Jag vill att du fortsätter att leva
ditt liv med Lauren och om det innebär att du inte vill ha någon som
helst kontakt med mig eller din son så förstår jag det. Egentligen ville
jag inte berätta det här för dig eftersom det hade sparat dig chocken
men något inom mig kände att det inte fanns något annat val. Jag
hoppas verkligen att det här brevet inte skapar för mycket problem
i ditt liv. Jag kommer inte att dölja för min son vem som är hans pappa
och det hoppas jag att du förstår.
Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta vad som än händer. Det hör egentligen inte hit men jag kände att jag behövde få säga det.
Efter att ha skrivit brevet lägger jag det i ett kuvert och går ner till lobbyn för att be de skicka någon att lämna det så fort som möjligt sedan går jag upp och lägger mig.
På morgonen packar vi det sista och tar sedan en taxi till flygplatsen. När vi gått igenom säkerhetskontrollerna ser jag Victor komma springande och jag förstår att han läst brevet men stannar inte för att höra vad han har att säga.
|
| Kommentarer | | Anlo - 15 jun 09 - 17:37 | | Få man itne veta slutet ? :O det vill juh jag!! :O |
|
|
|
