OM VINDEN HADE ETT LIV - 1 |
Lucy gick genom den lilla staden, som hon tvingades att leva i. Hon gick förbi de små affärerna, som fanns överallt och tittade in genom skyltfönstrena, för att se om något vore värt hennes uppmärksamhet. Rätt snabbt upptäckte hon, att alla gator följde samma mönster. Varannan affär sålde garn eller stickade kläder, som var begränsade till mössor, vantar och strumpor. Vid varje gatas hörn, fanns det en större affär, som alltid bestod av två våningar, till skillnad från de resterande, som sålde det mesta som hade med trådar att göra. Det var oftast fik, som hade en disk på den nedre våningen, ett eller två bort och några stolar. Den övre våningen var lyxigare. Där brukade det finnas soffor i stället för stolar, eller djupa fåtöljer, som kunderna föredrog att sjunka ned i.
Det var ett helvete för Lucy. Med andra ord - världens tråkigaste stad, som endast bestod av invånare, för vilka livslust betydde stickning.
Hon gick inte in i någon av affärerna, trots att hon möttes av välkomnande leenden, vilket skyltfönster hon än tittade i. Hon passerade ett café, där hon såg en man röra flitigt på läpparna och medan han blev allt rödare i ansiktet, svängde hon till höger bakom det. Hon drog sina fötter på trottoaren, genom alla färgglada löv, som täckte den. Hon korsade gatan på övergångsstället och blinkade bort tårarna, som vinden framkallade. På andra sidan, vid parkens ingång, möttes hon av en tung odör, som utgjordes av löv och fuktig jord.
Hon tvekade en stund framför den öppna porten. Det var kyligt den dagen och dimman täckte marken, likt ett enormt moln. Ju längre in i parken Lucy gick, ju mer verkade dimman tätna och snart kunde hon inte längre se sina blå converse. Det var något med det stället, som fick henne att fortsätt, trots dimman, som gjorde det omöjligt att se något och som drog henne närmare parkens mitt. Hon gick med utsträckta armar, för att inte krocka med något träd och rörde sig försiktigt framåt.
När hon trodde att hon tappat bort sig i det vita molnet, stannade hon för att se sig omkring. Det lyste vitt överallt, runt omkring henne. Hon försökte att tränga igenom dimman med sin blick, men hennes ögon mötte inget annat än den tjocka massan. Hon gav upp sina försök att försöka se något annat än den vita värld hon omgavs av och satte sig ner i det vita gräset. Hon satt där och drog sina fingrar genom de suddiga grässtråna, som verkade avlägsna, i väntan på att dimman skulle försvinna, eller på att något skulle hända. Hon var säker på att hon, eller det som hade fått henne att rikta hennes steg till parkens hjärta, hade en orsak till det, även om hon inte kunde komma fram till vad det var som det skulle kunna vara.
Hon kände en kall vindpust i ryggen, men reagerade inte. Det fanns ingen orsak till det, då vinden brukade blåsa - och det ganska kraftigt - så här års. Det var ändå något, som fick henne att tänka efter, om det inte var någon, som hade orsakat det hastiga vinddraget. Det hade inte blåst ett dugg på hela dagen och den kalla vinden, som blåste allt kraftigare, började göra Lucy orolig. Hon ställde sig upp, för att kunna förbereda sig bättre, utifall något, eller denne mystiske någon, skulle få för sig att överfalla henne. När hon stod upp på fötterna, såg hon sig omkring och trots att hon fortfarande inte kunde se något mer än den vita färgen, kände hon av någons närhet.
Hon vände sig om och kände plötsligt hur något tungt landade på hennes rygg.
|
|
|
|
