Caranthirs Soulswitch, prolog |
Skriven tillsammans med Kirke =) Hon lägger ut den andra prologen på sin användare, den heter Zyanias Soulswitch. Läs den också för dom hör ihop ;)
Glöm inte att kommentera! =)
Luften susade i öronen på honom. Vinden slet i hans kläder, som bestod av ett askgrått höftskynke i ett lätt, följsamt tyg, och i hans hår, som var vitt i hårbottnen men skarpt mörknade till svart i topparna, när han susade fram högt ovanför marken. Under sig såg han den lilla byn som han bodde i, han kunde se sin kusin som bar vatten från brunnen och var på väg till sin hydda.
Han funderade på om han skulle landa och hjälpa sin mor med frukosten, men bestämde sig snabbt för att flyga ännu längre bort istället. Det var alldeles för njutningsfullt att bada i solens första strålar som precis hade tagit sig över horisonten och låta den friska luften skölja över hans kropp för att flyga tillbaka riktigt än.
Fukten i luften lade sig som små pärlor på hans vingar när han glidflög, och för att bli av med dem tog han några kraftiga vingslag uppåt innan han fällde ihop vingarna på ryggen så att han blev så strömlinjeformad som möjligt och störtdök rakt ner mot marken. Han tjöt av glädje och skrattande fällde han ut vingarna igen och hejdade sig så tvärt att han tappade ett par fjädrar. Han betraktade de svartkantade fjädrarna vars vita mittparti lyste i morgonsolen när de långsamt seglade ner mot marken.
Han gled nästan lika sakta efter och landade före dem i en glänta i skogen, vilken hans by låg i utkanten av. En rysning for genom hans ryggrad, solens strålar nådde inte dit så tidigt på morgonen. Han ruskade lite på sig innan han började gå längre in i skogen.
När en tagg trängde in i hans fotsula muttrade han och satte sig ner för att plocka ut den. Snart var taggen ute, men en bloddroppe rann från hålet taggen lämnat efter sig och det fick honom att svära.
Hans goda humör rann av honom lika fort som det hade kommit. I luften klarade han sig bra, men på marken var han lika klumpig som en drake utan svans, det vill säga väldigt klumpig.
Han reste sig igen och gick vidare tills han kom till en liten bäck. Där ställde han sig på huk i vattnet och drack sig otörstig. Han satt kvar så en stund med det svala vattnet rinnande runt fötterna och lät tankarna vandra som de ville.
En timme senare vaknade han upp ur sitt dagdrömmeri, en fågel hade skrikigt högt i närheten. Sedan hörde han något annat. Det lät som ett djur som smög fram genom buskagen, och han spände sig. Det fanns alla möjliga sorters djur i skogen, så man visste aldrig vad man kunde stöta på när man var ensam.
“Caranthir Elensar! Vad sade jag om att försvinna utan att säga till?”
Caranthir suckade och slappnade av. Det var hans mor.
“Hur visste du vart jag var?”
“Åh, jag kunde nog gissa. Du flyger alltid hit på morgonen, inte sant? Se inte så förvånad ut, jag vet mer än du tror.”
Caranthir suckade ilsket igen och knöt nävarna. Hans mor gick fram mot honom och lade armarna i kors. Hon var mycket ljusare än han och både hennes hår och vingar hade en ljusbrun nyans. Caranthirs far hade ungefär samma färg som hon, så det var mycket märkligt att han såg ut som han gjorde. Men han hade i alla fall ärvt några drag från dem, som sin mors blåa ögon (hans far hade gröna), och sin fars styrka. Fast när han tänkte efter var han nog starkare än sin far nu, men han var fortfarande kortare.
Caranthir steg upp ur vattnet och lutade sig mot ett träd med en sur min.
”Vad står du där och hänger för?” frågade hans mor, inte otrevligt men med tillräckligt hårdhet i rösten för att Caranthir skulle ha känt sig stött om han tänkt på det.
”Jag väntar på att du ska säga till mig vad jag ska göra, precis som du brukar.”
Hans mors ögon smalnade en aning.
Han brukade inte svara så uppkäftigt, men idag var han på dåligt humör eftersom hon hade stört honom.
”Då får jag väl göra det då. Du ska hjälpa mig att bära vatten.”
Caranthir nickade till en gång.
”Raska på nu.”
Hans mor tog en kraftig avstamp och for upp i luften. Solen bildade vackra skuggor i hennes ansikte och skapade en gyllene glans runt hennes siluett. Caranthir tog ett djupt andetag och kastade sig efter henne. Hans vida vingar slog omkring hans kropp när han flög upp på samma höjd som sin mor.
”Kom nu.” sade hon, strök en gyllenbrun lock ur ansiktet, trots att den snart föll tillbaka i samma position, och började flyga hem mot byn med sin son i släptåg.
En lång stund var det bara klangen av deras vingslag som bröt tystnaden, men snart nådde ett främmande ljud Caranthirs känsliga öra.
”Hör du något?” frågade han med rynkad panna. Han skuggade ögonen med en hand medan han började se sig omkring.
”Vad pratar du om?” sade hans mor överraskat, men i nästa sekund drog hon efter andan. ”Titta!”
Hon pekade på en skugga i ett buskage i skogen under dem.
Som den skicklige flygaren Caranthir var störtdök han med vingarna hårt pressade mot ryggen och precis innan han skulle slå i marken vecklade han ut dem och landade mjukt bredvid buskarna. Från hans nya position kunde han inte se skuggan, men han kunde höra de rosslande andetagen och oregelbundna väsningarna.
Över honom cirkulerade hans mor, tidvis skymde hon solen som annars stack honom i ögonen.
”Vem där?” frågade Caranthir med hög röst.
Andetagen upphörde.
Försiktigt svepte Caranthir undan buskarna. Han flämtade och kastade sig bakåt.
”Caranthir!” tjöt hans mor.
Ur buskaget störtade en lång, gråhudad man med ilskna kattögon och långa taggar på armbågarna, klädd i bara ett par korta, sönderslitna byxor. Hans klor svepte förbi Caranthir, och missade med blott en hårsmån.
”En demon.” morrade Caranthir, och visst var det en demon. Men när Caranthir slog med vingarna för att komma bort från hotet upptäckte han en viktig detalj. Demonen var täckt av djupa sår från vilka lilarött blod långsamt sipprade fram och fläckade marken.
”En ängel.” fräste demonhannen. Hans gula ögon blänkte farligt.
Caranthir ryttlade i luften, det vill säga han höll sig på samma plats genom att slå med vingarna på ett speciellt sätt, ungefär som när man trampar vatten.
“Jaa, en ängel, din smutsiga demon. Vad trodde du, att jag var en fågel?”
Demonen morrade ilsket och spottade på marken. Det var blod i saliven.
“Nog ser du ut som en feg liten skata när du hänger sådär i luften där jag inte kan nå dig.”
Caranthir sänkte sig ilsket ett par decimeter. Han visste att demonen förmodligen skulle kunnat nå honom nu, ifall han hade varit oskadd. Som det var nu räknade han emellertid med att demonen var för uttröttad och skadad, men han hade missbedömt hans styrka. Demonen tog ett språng mot Caranthir som överrumplat slängde sig åt sidan. Han blev av med några fjädrar på vänstra vingen och han fick ett rivsår på armen, men klarade sig annars.
Nu cirklade de båda runt i gläntan och iakttog varandra. Demonen fortsatte att förolämpa Caranthir men han var fast besluten att inte upprepa sitt misstag.
Efter en stund vrålade demonen frustrerat fram ett sista okvädningsord innan han kastade sig framåt och anföll igen. Den här gången var Caranthir beredd, men demonen lyckades ändå få in ett slag eftersom han hade mycket större stridsvana än Caranthir.
Slaget träffade Caranthir i magen och han vek sig dubbel, men lyckades ändå undgå nästa slag genom att sjunka ner på knä. Sedan slog han med vingarna för att få extra fart och sköt fram mot demonen och träffade hans ben med sin axel. Han slog omkull honom och de rullade runt på marken i flera sekunder.
Sedan lyckades Caranthir bryta sig loss och med en sista spark mot demonens huvud sköt han upp i luften för att hämta andan. Demonen tog sig stapplande upp men det var tydligt att hans krafter började sina.
Caranthir dök mot honom igen och nu var det demonens tur att kasta sig undan, men han tumlade rakt in i ett träd och efter honom kom Caranthir i full fart. Han hann inte väja utan brakade rakt in i demonen som klämdes fast mot trädet i några sekunder innan Caranthir backade, omtumlad och tilltufsad. Han spände sig i väntan på att demonen skulle göra samma sak, för kollisionen hade inte varit kraftig nog för att döda någon, men flera sekunder gick och ingenting hände.
Då gick Caranthir försiktigt fram och åt sidan så att han såg demonen och trädet från sidan. Caranthir insåg snabbt varför demonen inte rörde sig. Han hade blivit spetsad på en avbruten gren när Caranthir kolliderade med honom. En våg av illamående sköljde över honom och han kände sig svag. Han sjönk ihop, darrande efter spänningen och striden.
Han hade aldrig dödat någon förut, inte ens ett djur. Änglarna åt inte andra varelser, och de använde inget annat som var framställt av döda djur heller. Han insåg chockat att han precis hade dödat för första gången.
Han hade dödat en demon.
Sedan började han tänka på vad de andra skulle säga, och då kom han ihåg sin mor. Förbryllat tittade han upp mod himlen, men såg henne inte.
Varför hade hon inte hjälp honom i striden?
Hon hade kanske flugit för att hämta hjälp, tänkte han. Han tyckte emellertid inte att det var så viktigt för tillfället och han tänkte istället på att han skulle vinna allas respekt genom att på egen hand ha dödat en demon. Han började känna sig lite stolt när han tänkte på hur mycket de avskydde demoner.
Kanske till och med hans far skulle se honom i ögonen och le, kanske han
skulle säga ”Du gör mig stolt över att vara din far, Caranthir.”
Caranthir ruskade på sig för att återvända till verkligheten, och när han väl gjorde det upptäckte han att han var täckt i både sitt eget och demonens blod. Kväljningarna sköljde över honom i vågor när den varma lukten nådde hans näsborrar.
Det var knappt att han hann vända sig bort ifrån liket innan hans frukost trängde sig upp genom hans strupe. Han spydde.
Bedrövat torkade han sig om munnen med baksidan av handen när han äntligen klarade av att räta på sig igen, en plötslig darrbenthet hade slagit över honom. Just en snygg krigare han var.
Han skrattade dämpat åt hur patetisk han var och vände sig bort från demonen. Fortfarande på ostadiga ben stapplade Caranthir några steg framåt. Yrseln slog till och han var tvungen att luta sig mot ett träd för att inte falla. Hans vingar slog lite halvhjärtat, utan att ge någon kraft som kunde resultera i en flygtur.
Men så förändrades hans chockade ansiktsuttryck, han lystes upp av ett leende.
Ett lätt elakt skratt lämnade hans läppar. Han hade dödat en demon, han hade renat världen från ett stråk ondska och någonstans i honom kändes det bra. Väldigt bra faktiskt.
Han lät blicken vandra mellan hans fingrar. Pekfingret och tummen var blodiga. Långsamt förde han handen till näsan, andades in den tunga doften av blod.
Caranthir rös, inte bara av undantryckt välbehag. Det var ett obehagligt ljussken som korsade himlen.
I nästa sekund slogs han omkull av smärtan som plötsligt började slita i honom. Han bet sig i läppen för att inte skrika.
För upptagen av smärtan märkte Caranthir inte att ljusskenet spreds enda tills det omslöt hela världen omkring, över och under honom. Han märkte inte heller att vinden slutade susa och fåglarna slutade sjunga.
Han fångades i ljuset.
|
|
|
|
