Zyanias Soulswitch, prolog |
Skriven tillsammans med Hexan94 :) På hennes användare kommer "Caranthirs Soulswitch" läggas ut. Båda novellerna hör ihop, så missa ingen av dem ;)
---
Hennes röda hår piskade mot hennes ansikte tillsammans med fartvinden. Hon kunde höra de hårda hovarna smälla mot marken i snabb takt. Varje steg förde henne och det väldiga djuret under henne flera meter framåt av de högresta, smäckra benen. Hennes sikt skymdes av både raseri och drakhästens långa, krökta hals. De vassa, mörkt blåa fjällen under hennes handflator skulle lätt ha kunnat skära in i en vanlig människas hud.
Portarna hann knappt öppnas innan hon dundrade ut genom dem, portväktaren hann inte se så mycket mer än drakhästens fjällbeklädda huvud, gula ögon och krökta örnnäbb men ändå var det inte svårt att känna igen kvinnan som satt på dess rygg. Hon var smal och spinkig jämfört med andra demonkvinnor, men hon hade ändå inga problem med att hålla sig kvar på det magnifika djuret. Portväktaren stirrade ett tag efter den vita honan med det hetsiga humöret innan han stängde porten igen. Han hoppades att ingen hade sett att det var han som släppt ut henne.
När de hade kommit en bit från staden lät Zyania drakhästen sakta ner en aning och hon vred lite på sig för att betrakta staden bakom henne. Den var omgiven av tjocka, höga stenmurar så det gick inte att se så mycket härifrån eftersom hon befann sig lägra än staden. Även om hon hade befunnit sig rakt över den så hade hon i alla fall inte sett mer än en tredjedel av den, eftersom resten låg under markytan. Hon spottade ilsket åt det hållet innan hon beslutsamt vände sig tillbaka och fäste blicken vid berget framför dem. Hon smackade på drakhästen så att den ökade på sina steg igen. Just nu ville hon bara koncentrera sig på att ta sig därifrån, och inte tänka på vad som skulle hända när, om, hon kom tillbaka. Hon visste redan vad hennes far skulle säga;
”Du har trotsat mig. Det betyder enligt våra sedvänjor att du önskar ta min plats som ledare. Nå? Utmanar du mig?”
Och hon skulle skaka på huvudet och som straff få vara inlåst på sitt rum utan mat och vatten i två dagar. Det var snarare tråkigt och förödmjukande än jobbigt, men hon hatade det. Bara för att hon bara var hälften så stark som sina bröder. Hon och hennes mor hade också grälat den här gången, men henne struntade Zyania i. Hon struntade i det hon hade sagt;
”Tänk på vem du är, Zyania av Tanuth. Vill du att vi ska förlora vår ställning på grund av dig?”
Hon hade bara vänt ryggen åt sin mor och gått därifrån, skakande av ilska. Sedan hade hon tagit drakhästen ur stallet och nu var hon på väg mot skogen.
Och det var skogens träd som nu sträckte sina grenar efter henne, försökte stoppa henne, försökte slita henne ur sadeln och kasta omkull henne på marken. Utan att låta sig hindras tryckte Zyania sig närmare drakhästens beniga rygg. Riddjuret tvingades nu att sänka sitt väldiga huvud mot marken, på ett sätt som setts som väldigt ovärdigt bland drakhästar, för att inte fastna med den halsen i grenarna.
Utan att bry sig om djurets svårigheter och ovana vid terrängen drev demonen på det med ett sjudande raseri som bara väntade på att få läcka ut.
Hon visste inte om det passerat några minuter eller flera timmar, men sakta förbyttes de förkolnande, svarta träden mot grönska och vackert månsken som silades ner genom trädkronorna.
Plötsligt kom ekipaget ut på en äng, badandes i månskenet, där Zyania befallde drakhästen att sakta av, något den gjorde mer än gärna.
Sakta kom de fram till mitten av ängen. De stannade.
Graciöst svingade Zyania sitt bara ben över drakhästens bakdel och kastade sig ner på marken så att hennes långa höftskynke i läder fladdrade stelt.
De bara fötterna kittlades av gräset. Hon sträckte lite på tårna.
”Jag hatar det här.” morrade hon för sig själv och önskade att hon var en av de där överdemonerna som kunde framkalla eld så att hon kunde bränna ner hela den förbannade skogen.
Som det var nu kunde hon bara känna efter och vädra i luften efter våld och blod, något som hon var mycket bra på. Genast kände hon smaken av skräck och lukten av blod, och hon rynkade pannan. Det kom norrifrån så hon började röra sig åt det hållet. Drakhästen följde försiktigt efter henne på en meters avstånd.
Hon fastställde att det var både blodet från ett djur och något annat, kanske en ängel, som hon uppfattade. Hon smög sig fram och gjorde knappt ett ljud ifrån sig.
Nu var lukten mycket starkare och hon såg till och med blodstänken på marken. Hon hörde ljudet av en kamp också, det var något som morrade vilt och något annat som andades tungt.
När hon lyssnade noga hörde hon det mjuka svischandet av vingar. Hon smög närmare och såg en bevingad ängel och ett djur hon inte kände igen som slogs mot varandra. Djuret är grått och har raggig päls som övergick i taggar högst upp på ryggen.
Dess kroppsbyggnad var märklig. Huvudet var långt, nästan som på en häst, och bringan var smal fast bakdelen desto kraftigare. Ängeln var blond och ljus och blodet syntes tydligt på honom.
Det var inte svårt att se att ängelns ena vinge var illa tilltyglad, och djuret verkade ha brutit ett ben, men ingen av dem gav upp
Zyania lutade sig intresserat mot ett träd och såg på när ängeln svingade sig en bit upp i luften och sedan störtdök mot djuret som blev överrumplat och kastade sig åt sidan med ett ilsket vrål.
Åt sidan råkade dessvärre vara åt hennes håll och även hon blev tvungen att kasta sig undan. Både ängeln och djuret hejdade sig förvånat och såg på henne med blodet droppande från sina sår. Nu stod de nästan sida vid sida och såg så frågande ut att Zyania nästan började skratta, men rullade runt, reste sig smidigt och lyckades behålla allvaret.
De stirrade på henne i ett ögonblick till, men sedan verkade de komma ihåg var de befann sig och alla tre började cirkla runt och de betraktade varandra, bedömde varandras styrka. Både Zyania och ängeln bestämde sig för att djuret var svagast och koncentrerade sig på det. Båda lyckades få in några slag.
Zyanias var kraftigare och hennes klor var vassa så ängeln drog sig undan lite och hon lyckades få in en dödande träff eftersom hon var snabbare än djuret. Hon skar av dess strupe och det föll på sidan. Zyania log nöjt och vände sig sedan mot ängeln.
”Vill man ha något gjort så ska man aldrig vända sig till en ängel.” sade hon hånfullt och slickade bort blodet från sina fingrar. Det smakade varmt och metalliskt, precis som hon väntat sig, men också nästan lite unket, som om djuret hade redan vart dött i flera veckor.
Ängeln såg misstänksamt på henne, men han svarade inte. Istället drog han till sig sin skadade vinge och började undersöka brottet, hela tiden med blicken fäst vid demonen som stod framför honom. Hans ansikte var präglat med avsmak och smärta.
”Inte ens ett tack får man.” sade Zyania med en suck, som om hon var besviken på honom. Hon hade börjat närma sig honom, han backade ett steg för varje steg hon tog framåt. Det var som om de dansade en avancerad dans där hon förde.
”Jag behöver inte tacka dig.” sade ängeln med evigt lugn röst som fick Zyania att vilja slita honom i stycken. Hon avskydde de förstorade, självgoda fjäderfäna som kallade sig själva änglar.
Zyania bet av en flisa av hennes vassa klo och spottade ut den på marken framför ängelns fötter.
”Jag räddade ditt vältränade lilla bakdel.” sade hon, varje stavelse uttalades övertydligt.
Ängeln svarade inte. Istället sträckte han på sina vita vingar. Hans ansikte förvreds av smärta.
”Har stora starka ängeln ont i vingen?” frågade Zyania. Även om hennes ojämna panna var rynkad i ett försök att de ömkande ut glittrade hennes ögon lika elakt som hennes hånfulla uttalande hade varit menat att vara.
Det kom fortfarande inget svar från ängeln.
”Är stora starka ängeln för fin för att tilltala en enkel demon?”
Om Zyania tidigare hade låtit elak tycktes hon nu rasande.
Ängeln ryggade tillbaka när han såg hur undantryckt ilska brann i demonkvinnans ögon. Han kunde inte veta att vreden egentligen inte var riktad mot honom, utan mot hela hennes familj och alla differenser mellan henne och resten av världen.
Med övernaturlig snabbhet greppade Zyanias mjölkvita hand om ängelns oskadade vinge och fick honom att flämta till och kasta sig bakåt för att komma ur hennes grepp.
Ett knakande hördes och ängeln skrek av smärta när senorna som förenade vingen med hans rygg brast. Slamsor av kött följde när hon drog loss vingen helt och blodet rann nerför hans ryggtavla.
Zyanias ansikte sprack upp i ett elakt leende. Hon släppte vingen, men mellan fingrarna höll hon fast två av hans långa vita fjädrar som nu var fläckade med blod.
Föraktfullt knäppte hon iväg dem. De lyste matt i månskenet medan de dalade ner mot marken.
”Du kanske är för fin för att bli dödad av en demon också.” undrade hon för sig själv, mest för att låta ängeln veta att han inte hade lång tid kvar att leva. ”Men jag hoppas inte det.”
Samtidigt som Zyania höjde sin knutna näve utstötte ängeln, som var märkvärdigt lugn, ett högt, visslande läte som steg mot den allt molnigare natthimlen.
”Vad i den mörke grottgudens namn är det som låter?” muttrade hon, fortfarande med näven höjd för att klippa till ängeln och slita upp hans halspulsåder med sina klor. Ett tillrande ljud hade börjat fylla luften, ett ljud som hon inte kunde sitta fingret på vad det kunde komma ifrån. Det lät ungefär som tusen dörrar på rostiga gångjärn som öppnades och stängdes om och om igen.
Zyania frös till.
Ett mörkt moln avtecknades mot månen, ett moln som ständigt ändrade form och storlek.
Zyania kunde inte låta bli att skrika när fågelflocken svepte förbi henne med deras vassa klor och näbbar. Hon höll händerna för ansiktet för att skydda sig, vilket var precis den öppning som ängeln hade väntat sig när han kallat på fåglarna. Ängeln snodde runt på stället och ljudlöst som en katt kastade han sig iväg mellan träden.
Fåglarna försvann ut i mörkret och Zyania fann sig själv ensam i gläntan, endast omgiven av tysta träd.
”Förbannade ynkrygg!” röt hon ilsket och körde in foten i ett ungträd, som först bara knakade till men som sedan långsamt tippade över.
Flera väl valda, och grova, svordomar föll över hennes läppar och beblandades med natten.
”Jag hatar änglar.” morrade Zyania. Bakom sig hörde hon ljudet av klor mot mjuk mark, drakhästen hade hunnit ikapp henne.
Irriterad över att ha förlorat sitt byte såg Zyania upp mot månen. Dess sken sögs upp av hennes vita hud och fick henne att se nästan självlysande ut.
”Jag hatar mitt förbannade liv!” ropade hon för att hela världen skulle få veta det.
Ett starkt ljussken bröt igenom det tunna molntäcket, ett ljussken som inte kom från månen.
Zyania drog efter andan, drakhästen skriade. En smärta rev och slet i henne, tvingade henne att skrika ut högt. Hon sjönk ner på knä och kände hur ljuset kom närmare och närmare tills det till slut omslöt henne och alla ljud dämpades tills de försvann helt och lämnade henne i en värld av ljus så starkt att det sved i hennes ögon.
|
|
|
|
