Dagen efter imorgon del 3 |
Hela mitt första möte med Hondularia var underligt. Men jag var inte förvånad över vad som hänt, jag visste att någonting skulle hända, någonting som gjorde att jag utmärktes från andra barn. Men någonting jag inte visste då var att det också skulle rädda min far.
När jag gick in till mamma den kvällen var jag glad, jag hade inte varit glad sedan pappa lämnade oss, och det var nära tre år. Jag minns det ändå lika klart som om det skulle ha skett igår. Pappa och mamma hade länge diskuterat om att ta värvning. Mor ville att far skulle stanna hos oss, och far ville ge sig av. Så en morgon, innan mamma vaknat väckte han mig, och vi gav oss tillsammans iväg till tågstationen. Där höll vi om varandra länge, och han lovade att han skulle komma hem innan sommaren var slut det året. Jag grät hela vägen då jag gick hem. När jag väl var framme stod mamma på verandan, och hon såg ut som om hon visste vad som hade hänt. Pappa hade skrivit ett brev till henne, och hon höll det i handen. Från den dagen har vi varit ensamma.
Nästa morgon då jag vaknade skyndade jag mig genast ut i trädgården. Hondularia hade lovat att hon skulle infinna sig under rododendronbusken på ”mitt ställe” i samma ögonblick solen gick upp. Hon höll sitt löfte. Där stod hon, mitt på marken med händerna i sidorna och sprang emot mig då jag kröp in under busken.
”Och där kom du till sist!” Sade hon. Då jag hade kommit till rätta bad jag henne att berätta mer om hennes far konungen och om hur de krigade. Även fast jag visste att denna fråga skulle smärta henne tog jag till orda. Hon tittade gillande på mig.
”Måste vi tala om det? Jag blir bara så sorgsen!” Sade hon.
”Men jag måste få veta!” Hon funderade en liten stund.
”Joo, du har rätt att få veta. jag är rädd att jag måste ta det hela från början…
Far gav sig ut i kriget för att få er människor att få slut på det hela, jag ser på dig att du undrar hur, men älvor har viss makt, en makt som är starkare än alla sorters pistoler och svärd. Älvor kan handskas med magi. Just i detta nu strider far tillsammans med en utvald man i armén, och de är tillsammans starkare än tjugo man. Men så snart någon har listat ut det, och det kommer antagligen att ske snart, kommer de att hitta på ett vapen som är ännu starkare, och som kommer att ta död på den man som far har valt ut. Så snart den mannen dör, dör också far.”
”Men vem har han valt ut?”
”Jag vet inte! Om jag visste det, så skulle jag genast ge mig ut och leta efter honom, sedan föra honom tillbaka till denhär trädgården och med honom – far. Men jag vet för allt i världen inte vem det är!”
”Kan du inte ta reda på det då?”
”Om jag ger mig ut i kriget själv och tittar på varenda mans sätt att strida så kanske. Men jag vet inte ens om far är död! Och jag vet inte var han är!”
”Men om ni ger er ut många älvor tillsammans då?”
”Åh, om det ändå var så bra! Men det finns inte tillräckligt många med modet som krävs!”
Hondularia fällde några tårar.
”Jag skulle också vilja ge mig ut och hitta min far, men jag är bara en liten flicka, jag skulle inte klara det hela ensam. Om jag varit äldre skulle jag utan tvekan ge mig av, men jag är bara
tolv…”
Det var då jag och Hondularia bestämde oss för att ge oss av till tyskland för att hitta våra respektive fäder. Jag tror i alla fall att det var då vi båda fick idén. Det hela var nästintill omöjligt, det visste vi, men vi styrdes av en kärlek som var så stark att den förblindade alla våra andra instinkter och så fort vi fått planen i våra huvuden kunde vi inte släppa den. Vi skulle ta tåget in till London, jag hade gjort det förr, så jag visste hur man gjorde. Sedan skulle vi höra oss av på ”Röda korset”, och från och med då var vår framtid obestämd. Med Hondularias beskydd skulle jag kunna resa helt ensam, och med hennes hjälp kunde jag också få tag i mat… Jag tror att alla läsare kan förstå hur en liten flygande varelse får tag i mat utan att bli sedd.
Det som bekymrade mig mest var mor. Hon skulle nog inte klara sig länge utan både mig och far, men jag tröstade mig med tanken på att vi snart skulle komma hem båda två. Jag lämnade emellertid alla mina sparpengar (nära fem pund) och ett tillskott på hundra pund, vilka jag hälst inte vill berätta hur jag kom över, men jag kan upplysa om att det hade att göra med en fet mans minst lika feta plånbok… Med de pengarna lämnade jag också ett brev vari jag beskrev att jag skulle åka till London där jag fått ett hemskt bra jobb. Det gjorde mig ont att ljuga för henne, men i detta tillfälle var det nödvändigt tyckte jag och Hondularia.
Det hade hunnit bli i slutet av augusti då vi äntligen kom iväg. Det var en kall, grå morgon som inte alls hörde ihop med årstiden, då jag satt och väntade på perrongen med min tunna kappsäck och Hondularia, som satt gömd i min kappficka. Jag hade min hand i den fickan, och hon klappade mig på den, och det gjorde att jag kände mig trygg. Kvart i sex kom tåget. Påstigningen gick bra, och jag kan inte beskriva mer av resan än att den var mycket lång och tråkig, och att jag somnade flera gånger innan damen bredvid mig väckte mig och sade att vi var framme i London. Den stora staden bredde ut sig utanför kupéfönstret. Det såg inte tilltalande ut, och jag blev rädd. Men Hondularia tröstade mig och sade att allt skulle ordna sig.
Tågstationen i London var betydligt större än den hemma hos mig, men jag visste var jag skulle gå, jag hade ju trots allt varit här förut. Överallt var det människor, mest kvinnor. De enda männen som syntes till var de som bar uniform, antingen nyvärvda eller sådana med hemska köttsår som hade skickats hem. Jag tyckte inte om stämningen.
Jag gick fram till en äldre dam som såg trevlig ut och frågade henne om hon visste var Seedson street låg, det var nämligen där som ”röda korset”. Det visade sig till min fördel, damen hade en gång jobbat på Seedson street och kunde ge mig en detaljerad vägbeskrivning. Hon slutade dock med att säga ”Men var är din mor, lilla vän?” Jag kände att jag skulle tala sanning, och sade att hon var hemma. Damen frågade var min far var och jag sade att han var i kriget. Sedan frågade hon vart hemma låg, då sade jag att det låg runt tjugo mil från London, och då sade hon ”lilla vän” igen, och tryckte en pund i min hand. Jag tackade henne, men sade att jag hade bråttom och gav mig iväg. Det visade sig senare att London var fullt av sådana som hon.
Det var emellertid inte så värst långt till Seedson street, och vi var framme innan det skymde på kvällen. Där hörde jag mig för om någon hade hört om en Harry Adams. Damen i disken frågade mig leende var jag hade min mor, och jag förklarade att hon stod utanför med min lillasyster. Hon log ännu bredare och bad mig att gå och hämta henne, men jag förklarade att min lillasyster skrek något förfärligt, och då ändrade hon sig genast.
Hon bad mig att sitta ned på en hård stol och vänta tills hon kom tillbaka. Jag såg hur hon gick in i ett rum varöver det satt en skylt med påskriften ”Arkiv”. Jag skulle gissat på att det tog runt en halv timme innan hon kom tillbaka.
”Din far är enligt våra upplysningar vid liv och utmärkt hälsa, åtminstone för tre dagar sedan. Han ligger i anfallet av Berlin. Gå ut och säg det till din mamma!” Det kändes varmt om hjärtat. Jag önskade att mamma visste detta, och jag bestämde att jag skulle skicka ett brev till henne så snart jag fick tid. Men jag hade en sak till på hjärtat.
”Vänta!” Sade jag, ”Det var en sak till en kung Alvhan av rododendronbusken, finns han?” Jag hade framställt min fråga i största allvar men ändå skrattade hon.
”Nejdu, han finns i alla fall inte i våra register!” Och så gick hon in i arkivrummet igen.
|
|
|
|
