den gröna hatten |
Jag hade en gång en hatt.
Den var grön.
De sade efteråt att han som körde var så indränkt i alkohol att det var ett under att han ens kunde andas.
Han låg på intensiven i tre veckor men han överlevde. ÖVERLEVDE!
- Varför fick han leva ?
- Varför fick han en andra chans ?
- Varför inte Simon ?
Simon med sitt mörka hår och glittrande gröna ögon, Simon med de underbart fina händerna, de mjuka läpparna och det vackra klingande skrattet.
Vi möttes i Paris, jag satt på ett överfullt café.
Han gick fram och frågade något helt obegripligt på franska men eftersom jag såg ut som ett stort frågetecken frågade han på engelska istället.
- May I sit down ?
- Of course, svarade jag och drog ut en stol åt honom.
- Where do you come from ?
- From Sweden, Why ?
- Jaa, eftersom du inte kunde franska förutsatte jag att du inte var härifrån, svarade han på härligt klingande skånska
- Kan du svenska ? frågade jag ganska förvånat.
- Ja min pappa kommer från Sverige och mamma från Frankrike.
- Jaha, varifrån kommer han då ?
- Vem då ?
- Din pappa ?
- Jaha eeh Lund.
- Var ligger det ?
- I Skåne.
- Jaha.
- Vad heter du ?
- Katriona, du då ?
- Simon, sade han med ett leende och frågade sedan om jag var hungrig.
Den sommaren var den bästa i mitt liv, jag var i paris hela sommarlovet och blev jag inte ivägsläpad till något dödande tråkigt museum, så var jag med Simon.
Han visade mig de sötaste små butikerna på Paris bakgator och tog med mig på tivoli och allt möjligt han kunde komma på.
Så när dagen när jag skulle åka hem kom, sade han att han skulle komma till Stockholm om en månad och för att jag skulle komma ihåg honom köpte han en grön hatt åt mig på flygplatsen.
Den var otroligt ful men han sade att om jag frivilligt tog på mig den och gick ut bland folk så visste han att jag älskade honom.
Jag skrattade åt honom och tog på mig hatten.’
Han log och sedan var jag tvungen att gå ombord.
Så fort jag kom hem loggade jag in på datorn och skickade ett onödigt långt mejl och efter det mejlade jag varje dag även när jag egentligen inte hade tid och han gjorde samma sak.
Sedan någon gång i september skrev han att han skulle komma de 14 september och att vi kulle mötas vid Capri på Nybrogatan så vi kunde äta sedan.
Så kom äntligen dagen.
Jag gjorde mig i ordning och tog på mig hatten.
Jag gick av på Östermalmstorg och gick till restaurangen, jag var tjugo minuter tidig för att vara på den säkra sidan.
Från min plats på trottoaren kunde jag se in på tv:n i restauranten.
Det var någon helikopterförföljd biljakt i New York.
Jag följde den måttligt intresserad.
Sedan såg jag honom, han kom springande på trottoaren med det mörka håret fladdrande i vinden.
När han fick syn på mig så skrattade han och de gröna ögonen glittrade.
- Du kom ihåg, sade han och kysste mig mjukt och länge så att jag fick fjärilar i magen.
Just då kom en vindpust och fångade min hatt och svepte den över Nybrogatan upp på den andra trottoaren .
- Neej!, skrek jag och började springa men eftersom jag hade högklackat så kom jag inte så långt.
- Jag hämtar den sade han och sprang.
Jag såg honom plocka upp min hatt samtidigt som jag såg en helikopter och hörde polissirener.
När jag insåg det var det redan försent.
Jag vände mig om och såg den jagade bilen åka över gatan.
Det var inte New York, det var Stockholm, Nybrogatan.
Jag vände mig om för att skrika men skriket lämnade aldrig mina läppar.
Jag såg bilen en blå Stads Jeep.
Jag såg Simon med hatten springa med ett leende på läpparna.
Sedan kom Bilen.
De sa att det gick snabbt, att han inte kände något.
Snabbt och smärtfritt.
Men det var min Simon, min.
Den perfekta Simon.
Men jag kommer aldrig mer få dra handen genom hans mjuka hår och glittret i hans ögon har för evigt slocknat.
De vackra händerna är för evigt mosade.
De mjuka läpparna för evigt stelnade i ett stelt grin och det vackra skrattet har för evigt klingat ut.
Jag hade en gång en hatt, den var grön.
Nu är den röd.
|
|
|
|
