Aldrig riktigt som man tänkt sig |
- Helvete, nu är jag verkligen sen, säger Fia och torkar bort tårarna som börjar rinna med jackärmen.
Hon blickar upp mot höghuset, hennes tankar far iväg, hon vill bara slippa verkligheten, hon orkar inte
tänka på vad som förmodligen sker i lägenheten på översta våningen.
- Pappa har säkert druckit igen, hoppas mamma är okej, viskar hon och knappar in koden.
Fia springer allt vad hon kan till hissen och trycker in knappen frenetiskt, om och om igen.
Hennes hem har alltid varit beroende av att hon ska vara hemma, annars kan det bli riktigt våldsamt.
Fia är både mamma och pappa i sin familj, för hennes föräldrar är riktiga barn.
Det är hon som får ta hand om dom och allt annat i huset, men på senaste tiden har hon släppt allt
Hon struntar i att fixa tvätten eller laga mat, hon har kläder så det räcker för en månad och ser alltid
till att vara mätt innan hon kommer hem. Hon har alltid en kompis som hon kan bli bjuden på middag av.
Men det har bara blivit värre hemma.
Hennes pappa har börjat dricka omåttliga mängder sprit, även hennes mamma har börjat dricka.
Men Peter som hennes pappa heter, är smäll som ett lamm mot Fia, det är Fias mamma Pernilla som får ta
alla slag och all aggresivitet som Peter vill ge efter en förmiddags drickande.
Fia är den enda som kan stoppad detta med endast sin närvaro, för trots att hennes pappa har blivit missbrukare
så är han en ödmjuk pappa.
Han vill inte kröka ett enda hårstrå på Fias huvud.
Så det har varit många gånger som hon har fått använda sin egen kropp som skydd åt sin mamma som inte haft
kraften till att försvara sig mot Peters slag.
-Skynda, skynda, tre kvar, hon tittar på skylten som visar att hon är på våning 7. Hon hör redan skriken.
Hon tittar på klockan, den är kvart i 10.
-Oj, klockan är mycket, han är verkligen på minuten. Han börjar minsann alltid runt 10,, tänker hon och kliver
ut ur hissen, går fram till dörren men låter handen vila på handtaget och blundar.
-Jävla slyna! Ser du hur förjävligt det ser ut här? Du sköter fan ingenting hemma numera, hör Fia sin pappa skrika
på andra sidan dörren. samtidigt som hon räknar ner.
-Tre... Två... Ett... Det låter som om hon får sin käke knäckt, så Fia sliter upp dörren och ser sin mamma ligga
livlös på golvet med ansiktet blodigt. Hon blir förtvivlad och sätter sig vid sin mamma och börjar torka av henne
med en smutsig T-shirt som låg i hallen. Medan Fia torkar av sin mamma sp ser hon i ögonsrån hur hennes pappa
frustande går runt i lägenheten.
Hon blir orolig, så brukar han inte reagera. Han brukar börja gråta och krama oss, och säga att han ska bättra sig.
Men nu står han i köket och tittar på mig och mamma med djävulska ögon.
-Pappa, försöker hon försiktigy.
-Håll käften, viskar han hotfullt.
-Men varför gör du så här? Nu har hon tårar i ögonen och det svider i hjärtat, hon vet att hennes mamma behöver
åka till sjukhus. Så här långt hade han aldrig gått förut.
-Nu håller du käften Fia!
Hon tystnar och blundar, hon hör steg i köket. Plötsligt stannar dom av och hon hör ett klirr.
Fia tappar andan, han fingrar på knivarna. Hon vågar inte säga nåt, nu ligger inte makten i hennes händer.
Det ända hon kan göra är att hoppas att hennes pappa ska fatta rätt beslut.
Han började gå igen, hon kan inte avgöra om han tog kniven eller inte, hennes ögon är fortfarande slutna.
När han var en meter ifrån dom så stannar han.
-Öppna din ögon Fia. Jag vill att du ska se det här.
Hon slår upp ögonen för att se kniven i handen´på en männniska med ett ansikte som hon aldrig trodde skulle tillhöra
hennes pappa. Han såg ond ut och hon insåg att hon skulle förlora sin mamma.
Hon sa "Jag älskar dig mamma, farväl vi syns i himmelen" och kysste hennes panna
Hon tittade bort mot fönstret och blinkade bort en tår.
Peter började andas tyngre. Men efter några korta sekunder tog han sats, höll andan och log.
Han hukade sig och drog bort Fia, höll henne hårt i armen medans han stack Pernilla med kniven flera gånger.
Fia grät och såg på medans hennes mamma blev dödad. Hon bad honom att sluta om och om igen, hon slet åt sig sin
arm och kände hatet bubbla upp inom sig.
Var detta tacken för allt hon gjort för dom, det var bara tack vare henne som dom båda levde. Att hennes pappa visade
sin uppskattning genom att döda hennes mamma gjorde henne galen.
Hon kände hur hatet tar över hennes kropp, hon går ut i köket och sliter åt sig en av knivarna som Peter inte tog.
Hon går med beslutsamma steg mot hallen, hennes pappa sitter på knä brevid sin fru med ryggen mor Fia. Hon tar ett andetag
ocj går fram mot sin pappa, hon sticker sedan kniven i hans rygg flera gånger i raseri, han stönar till och vrider huvudet
för att se henne i ögonen, han faller ner på rygg bredvid hennes mamma.
Hon sparkar och skriker på honom,
-Hur kan du göra så här mot mig? Du har dödat henne din jävel! Jag hatar dig.
Till slut så gav hon upp, hon går in i vardagsrummet coh sätter sig i soffan med den blodiga kniven som hon håller i handen.
Hon lägger sig på soffan och försvinner i sina tankar.
Hon funderar på hur allt ska sluta för henne, hon har ingen mamma kvar, hon dödade sin pappa.
Jag har ingen framtid tänker hon och tittar på kniven som liggen på bordet.
Ta livet av mig, då slipper jag detta. Och då får jag träffa mamma. Jag hopppas att pappa brinner i helvettet förevigt.
-Kniven är oanvänbar, jag vägrar blanda mitt blod med hans, säger hon med avsky i rösten och blickar snabbt mot hallen.
Hon låter blicken svepa över vardagsrummet och ögonen fastnade vid balkongdörren.
-Vi bor ju högst upp. 10 våningar lär väl räcka, det är jag nästan helt säker på, säger hon och reser sig.
Balkongdörrens handtag är kall mot hennes varma hud. Hon öppnar den och går ut i strumporna, kylan tar tag i henne men
hon är bestämd. Hon vill att det ska vara slut nu. Fia orkar inte mer.
Hon greppar räcket och tittar uppåt mot månen.
-Vilken fin måne det är i natt, var länge sen jag såg nåt så vackert, säger hon med ett leende på läpparna när hon lutar
sig över räcket och faller.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | emma1313 - 12 jun 09 - 15:38- Betyg:  | | sorlig men bra |
|
|
|
