Vi sa för alltid (kap 6 forts på Adrian & jag |
venne om detta kaptilet blev bra.. sög mest :/ Men ska bättra mig! ^^ heh
- kramar airya
Kapitel 6
Vi checkade in båda två på ett litet hotell, Adrian tyckte att jag skulle vara ensam i detta men efter jag bad honom stanna så kunde han inte stå emot längre.
Just nu sitter vi vid ett bord i den lilla restaurangen och äter kvällsmat, men varje tugga känns bara som om den ska åka upp igen. Så nervös är jag inför morgondagen. Tänk om han har förändrats? Tänk om han inte är den Rasmus som jag minns, Rasmus, min fallna ängel med en hemsk bakgrund. Vem har han blivit sen jag bad honom att gå?
Adrian säger inget på andra sidan bordet, han har inte sagt ett ord sen vi kom fram. Bara när han beställde ett rum och maten, men inget till mig. Jag undrar så vad som pågår inne i hans huvud, men vågar inte fråga. Det känns nästan bara bäst att inte säga någonting alls.
”Du fyller år imorgon.” Jag rycker till av det plötsliga ljudet från Adrian och tittar på honom.
”Gör jag?” Frågade jag dumt, men faktiskt så har jag inte tänkt på det.
”Klart du gör, kommer du inte ens ihåg din egen födelsedag?” Jag säger inget, inte Adrian heller för den delen och flera minuter hinner rinna iväg innan någon av oss vågar säga något. Hela den här situationen gör att stämningen emellan oss känns konstig, att det inte är längre som det brukar.
”Jag antar att du vill komma ihåg din födelsedag bättre än den förra, så bäst att vi inte dricker något.” Och då, på väldigt länge ler han stort, ett bländande leende som får mig att skratta till.
”Ja, vi kan ju alltid hitta på något annat. Kanske utforska staden lite eller så.” Säger jag och ler.
”Eller så letar du upp han, medan jag hittar på något själv.” Och där slocknande mitt leende lika fort. Adrian tittar neddämpat på mig, och börjar äta igen. Han kan aldrig säga Rasmus namn, jag vet inte varför, men jag orkar inte bry mig.
”Varför måste du förstöra det?” Frågar jag tyst.
”Vadå för något?”
”Ja, när vi båda känner oss lite glada här så förstör du det. Jag behöver väl inte leta reda på Rasmus imorgon, du och jag kan i fira min artonårsdag istället tillsammans.”
”Varför ska du skjuta upp det?” Frågar Adrian istället.
”Vad menar du?”
”Jag körde hit dig för att du skulle ta reda på vad för liv du vill leva, och det kan man inte skjuta upp på. Jag måste tillbaka till jobbet för den delen, jag kan inte ta ledigt hur länge som helst, så det första du gör imorgon efter frukosten är att leta reda på honom medan jag hittar på något här.”
”Varför kan du inte säga hans namn, han har faktiskt ett och det är Rasmus.” Säger jag stelt och stirrar på Adrian som stirrar tillbaka, men säger inget. Ingen av oss sa något mer under hela måltiden eller när vi gick och la oss.
När jag vaknade nästa dag fanns det ingen Adrian bredvid mig i sängen, bara en lapp där det stod att jag måste leta reda på Rasmus och att han själv gick ut en sväng och på slutet av lappen stod det grattis på artonårsdagen älskling. Det faktum att han skrev älskling, betyder i alla fall att fortfarande bryr sig trots allt som börjar hända, det är jag glad för.
Och när jag sitter och äter frukost tänker jag på om allt detta verkligen var en bra idé. Om jag skulle ha ringt dem dära samtalen, för att titta bara nu vad jag ställer till med!
Adrian pratar knappt med mig, men ändå stannar han och finns där. Jag själv vet fortfarande inte vad jag ska säga till Rasmus.
Efter frukosten begav jag mig av ut i staden, Bristol, och började mitt letande efter hans adress. Det ska inte vara långt härifrån, eftersom vi tog in på ett hotell i närheten.
Jag går omkring på gatan och medvetet slinker in i en och annan affär för att skjuta upp det så länge som möjligt. Jag vet, patetiskt, suck. Men som det brukar bli, så finns till slut inga mer omvägar och man måste bara bita ihop och göra det! Men det är med ett skenande hjärta och andningsvårigheter som jag går med påtvingande steg mot bygganden där Rasmus ska bo.
”Andas Maria, andas.” Intalar jag mig själv medan jag med tvekande steg går fram till byggnaden och öppnar dörren. Dörrens smäll när den stängdes fick mig att hoppa till och nästan lägga benen på ryggen och kuta för allt jag har tillbaka till hotellet. Men hur gärna jag vill det, så lyder inte benen utan går fram till tavlan där alla namn står som visar vilka personer som bor här. Och då, med djupa andetag och som om ljuset blev ljusare inne i den lilla hallen läste jag för första gången Rasmus efternamn.
Sawyer.
Rasmus Sawyer.
Det passar honom på något sätt, min en gång fallna ängel har ett efternamn. Och så börjar jag gå uppför trapporna upp till fjärde våningen, till höger om trappan där jag kom upp uppenbarar sig hans dörr och jag svär att man kan höra mitt hjärta slå. Jag stannar till framför den och sträcker långsamt ut ena armen mot dörrklockan och trycker till två gånger.
Men ingen kommer och öppnar dörren. Så jag trycker en gång, väntar, trycker igen men inga fotsteg hörs på andra sidan. Först tänkte jag vända om och gå tillbaka, men då blir inte Adrian så glad och jag lovade, inte bara till honom, utan till mig själ, att söka upp honom.
Jag ville ju träffa honom, annars skulle jag inte vara här nu. Så jag gör det enda man kan göra, sätter mig framför dörren och väntar.
Klockan tickar iväg och hur länge jag sitter där vet jag inte och efter ett tag slumrar jag till, hamnar i en dröm med olika scener men på samma plats hela tiden som upprepas.
I drömmen kommer Rasmus gåendes upp, lika underbar som vanligt och lyser upp hela han när han ser mig. De gröna smaragd ögonen liksom glittrar till, han går snabbt fram till mig, men precis när han tänker omfamna mig förändras drömmen. Denna gång blir han ilsken när han ser mig, skriker men inget ljud kommer från hans mjuka mun och jag bara sitter där med ihålliga ögonen. Jag tänkte skrika men så plötsligt blev han lugn igen som i början men så börjar han gråta och sjunker igenom golvet av svart tjära och jag försöker desperat nå fram till honom men mina armar är inte tillräckligt långa. Och hela tiden sjunker han allt mer ner och ropar mitt namn, att jag ska hjälpa honom men jag kan inte, det är som om någon håller mig tillbaka. Drar i mig, till slut kom jag loss men då var det försent! Sen så ändras drömmen, vi båda två står i ett svartbeklätt rum och våra fötter är fastnaglade i golvet. Vi kan inte röra oss och det är som en mur står emellan oss, jag skriker för full hals men Rasmus bara står där. Tittar tomt ut och ser nästan död ut, och det är inte fören rummet förvandlas till en kyrka och en kista är framför mig som jag inser att han faktiskt är död. Ljud kommer bakom mig, och när jag vänder mig om finns det inget där. Då upptäcker jag att det är jag som låter, tårar faller ner på kistan, röda. Jag faller bakåt och slår i huvudet i golvet, denna gång sitter jag framför dörren igen och Rasmus kommer upp, men inte ensam. Utan har en tjej med sig, men hon ser inte ut som en människa utan mer som en svart vålnad och jag försöker varna honom men han ser mig inte. Jag finns inte. Då förstår jag att jag inte ens är där. Istället är jag i ett hel vitt rum utan fönster eller dörrar, inget ljud hörs, inte ens mina andetag eller hjärtslag. Men hör jag tunga fotsteg utanför och sedanvaknar jag kallsvettig av ett skottljud.
Direkt öppnar jag ögonen, velar med blicken halvt som halvt panikslagen runt omkring mig för att se så att inget av det som hände i drömmen faktiskt hänt. Men när jag ser att det är bara jag som sitter där utanför dörren och efter att ha kontrollerat att golvet inte är ett svart sjunkande tjära, lugnar jag ner mig och tittar på armbandsuret på armen.
Fem över fyra på eftermiddagen.
Jag måste åtminstone sovit minst tre timmar. Jisses, tre timmar!
Någon måste väl ha sett mig sittandes här när jag sov! Undra vad de människorna tyckte om mig då, fast det är ju klart, det vet ju inte vem jag är.
Kanske de tror att jag känner Rasmus?
Fast det gör jag, i alla fall den Rasmus jag träffade för ett år sedan, om han är den samma han var då.
Jag sitter där ytligare en timma utan han dyker upp, däremot fick jag hälsa på några stycken som kom och gick den närmaste timman. En liten pojke frågade varför jag satt där, och när jag hade svarat att jag väntade på en, så tänkte ha n lite men så log han och fick mig att hamna i chocktillstånd då han bara kramade om mig. När han släppte taget log han igen bara och försvann, jag bara stirrade chockat rakt ut och undrade vem fasiken ungen var.
Och det är inte fören nu senare som jag kom tänka på Adrian. Vad gör han för något nu? Väntar han på mig inne på hotellrummet och undrar när jag kommer tillbaka. Kanske borde jag sluta sitta här och vänta på Rasmus och bara inse att ödet inte har något planerat för oss. Vi hade vår chans och tid, jag sumpade den och det var det.
Jag saknar tvillingarna också, de små trollen, såg dem visserligen senast igår när vi kramade ihjäl varandra innan vi åkte, men ändå. Man kan säga att de blivit en del av mitt liv, och jag behöver dem. Trots jag nog inte skulle vilja vistas på utomhus med Dennis som ser ut som jag vet inte vad i håret. Men, man saknar dem helt enkelt.
Trots allt så stannar jag en stund till och min mage börjar kurra eftersom jag inte ätit något sen klockan tio imorse. Men efter ytligare några minuter hör jag dörren nere i hallen öppnas och stängas, sedan fotsteg i trapporna och mitt hjärta börjar skena igen. Och, minuten efter jag undrade om jag kommer överleva detta dök ett bekant ansikte upp för den sista trappan och jag tittar stelt på främlingen i mina ögon.
”Hej på dig, Rasmus Sawyer.” En överraskande nu man stirrar stort på mig och jag kan inte mer än att bara le ett nervöst leende tillbaka.
________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 10 jun 09 - 17:52- Betyg:  | | men.... ååh, nurå. sluta inte sådär ! fortsättning NU ! underbart som vanligt ! |
|
|
|
